Kontraktet (privat medi & Penelope Lovegood )

"Det behöver du inte, om du lyssnar så är det tyst just nu..." Nicolai började leda Scarlett mot matsalen medan han fortsätter prata,
"Han brukar inte vara så lugn om det inte bara är vi, men Lucifer är excellent på att känna av känslor och han vet när han ska vara lugn och när han inte ska vara det. Men, jag råder dig att ge honom några år innan du försöker närma dig honom när jag inte gett dig tillstånd." Nicolai log mot Scarlett och klappade Lucifer på huvudet.

Hon såg upp och lyssnade. Nicolai hade rätt, det var tyst och hon slöt ögonen. Hungern rev i henne och hon nickade. Första måltiden som död.
"Jag förstår och jag kanske borde ge honom något så han gillar mig?" Hon skrattade mjukt och lutade kinden mot hans arm.

Nicolai skrockade,
"Scarlett, min kära, det går inte att köpa en demonvarg på det sättet." Nicolai öppnade dörren till matsalen och inom kort serverades det en karaff utav blod och två glas placerades utav Brutus på bordet framför dem.

Scarlett skrattade hon med och satte sig och såg mot Nicolai.
"Jo jag tror nog att jag kan." När glaset ställdes framför henne svalde hon och hon sträckte ut handen.
"Jag kan inte." Hon lade sin hand mot bordets skiva och slöt ögonen. Sedan tog hon glaset och började dricka små klunkar och ögonen kneps ihop.

Nicolai såg på Scarlett medan han själv sippade från sitt glas, han lät henne smälta upplevelsen. Han mindes fortfarande första gången han drack blod. Det hade varit en magnifik upplevelse. Känna hur alla sinnen kom till sin fulla potential för första gången, hur han kände sig lätt som en fjäder och allt blev så klart. Han tittade på henne medan hon gick igenom det samma som han hade.

Hon ställde ner glaset och lutade sig tillbaka. Slöt ögonen.
"Jag känner mig så stark. Jag känner jag kan springa till andra sidan av landet. Jag känner mig som en fågel."
Sakta slog hon upp ögonen och betraktade honom. Försiktigt tippade hon huvudet på sned.
"Kan man få mer?"

Nicolai log, det var ett sådant där leende som skulle ge en vanlig människa rysningar. Det var ett leende av triumf.
"Självklart min kära. Brutus." Brutus kom genast och fyllde på de båda glasen från karaffen.
"Varsågod min kära," sade Nicolai och nickade mot glaset, "det är en ljuvliga känsla, intesant?"

Scarlett ville inte släppa känslan av makt, styrka. Hon drack upp det andra glaset ganska fort och hon nickade.
"Ja, jag älskade den. Jag känner mig inte som en mygga längre. Jag känner mig som en varg." Hon stannade till och satte handen för ansiktet och började att skratta.
"Jag valde mitt ordval fel. Du vet vad jag menar."
Hon slutade att skratta och höjde glaset igen.

Nicolai log och såg på Scarlett. Hon var en vacker varelse nu när hennes skinn var blekt, hennes ögon gnistrande bruna och hennes läppar vackert fläckade utav rött blod. Hon hade varit vacker innan också, men nu, nu föll hon verkligen Nicolai i smaken så intensivt.
"Scarlett... Jag har något jag måste fråga dig.." sade han och såg med intensiva ögon på sin fru.

Scarlett såg mot sin make och lekte lite med glaset.
"Ja Nicolai" Hon såg mot honom och lade huvudet på sned. Slickade sig om läpparna och lutade sig tillbaka. Hon kunde se molnen glida förbi på natthimlen, varken som ylade, ugglan som hoade. Allt var som de var innomhus.