Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

"Förlåt. Jag trodde du var ett djur..."

Mona blinkade till. Hon fortsatte torka hans tårar och andades darrigt in. "Det är inte ditt fel, jag förlåter dig, jag skulle samla ved....".

Niel blundar hårt och andas i kort stötar. Utan att lägga märke till det rider Niel snabbare. När han öppnar ögonen igen är han bredvid Milena. "Du skulle ju rida bakom!" klagar hon. Niel nickar tyst och ser ner på Mona.

Mona såg upp på honom. "Det är inte ditt fel" upprepade hon. Hon borde inte ha varit så tyst, hon borde ha sagt att hon skulle hämta ved....Hon böjde sig upp och kysste hans haka.

Niel sneglade osäkert på Mona men suckade tyst av lättnad. Han vände huvudet lite och borrade in ansiktet vid Monas hals.

Mona suckade lätt och blundade. "Jag är så glad att du finns med mig" mumlade hon. Han och Milena.

Niel grymtade lätt och fortsatte rida. Efter någon timme syntes en ny vid horisonten och de red snabbare.

Mona halvsov under större delen av resan. Det värkte i såret, bandaget var mörkrött igen. Men hon öppnade upp ögonen då byn kom i sikte.

När de kom fram överlämnade Niel hästarna till en stallpojke, bokade rum på ett värdshus och lämnade Milena där. Han bar Mona till en läkarstuga.

Mona såg sig nyfiket om av det lilla hon hann se innan Niel tog henne till sjukstugan. Ännu en ny by. I läkarstugan kom en sköterska fram. "lägg henne på en av de lediga sängarna" sa hon till Niel.