Sorgens tider [SV]

vad vackert ♥

Jätte bra,, började gråta♥

Okej, nu har jag suttit och funderat på en sak..
Ska jag skriva ur en "persons" synvinkel eller inte? Alltså jag menar inte George eller Percy nu, utan någon helt annan ;D

kan du inte skriva ur Freds?

LÄSER DU MINA TANKAR ELLER? Var just den "person" jag frågade efter om jag skulle skriva dennes synvinkel...

ja jag är tankeläsare jag tkr du ska göra det det hade varit grymt intressant att läsa

håller med, det hade varit fint att läsa ur Freds perspektiv

Jaha, då vet du vad som väntar va? Nää jag har inte kommit så långt än (säger vi ;D)
Men då gör jag det dååe Need an inlägg more so I could comment again ;D

haha du planerade det här och ville bara veta vad folk tycket xD du har säkert redan skrivit klart den

Neej faktiskt inte, har pluggat för mycket nu det sista xD Men jag har nästan tänkt ut hela kapitlet uti punkt och pricka ;D
_________
Kapitel 21 - Fred Weasley

Jag såg på allihopa som anlände till kyrkan, där de skulle ta förväl av mig. Men jag var ju inte riktigt borta! Jag såg hur de satte sig på bänkar som var uppradade längs med sidorna. I mitten stod en kista, öppen. Jag gick fram emot den, och såg ner i den. Där låg ingen mindre än jag själv. Det var min kropp som jag för lite mindre än en månad lämnat. En stämma ekade genom kyrkan:
"Vi har samlats här för att ta ett sista farväl utav Fred Weasley, en enastående vän och bror, men även avlägsen släkting och son. Vi ska börja med att Freds tvillingbror George ska säga några ord" det var en man som jag kände igen som prästen vi haft när vi begravt någon släkting, som vi inte äns hade träffat. Men mitt hjärta tog ett skutt när George reste sig, och gick emot mitten. Men nu kom jag ihåg.. jag har inget hjärta längre. Min älskade tvillingbror harklade sig.
"Fred var en enastående tvillingbror och en enastående skämtare som höll de flesta varmt om hjärtat, så länge som han kunde" tårar rullade redan nerför Georges kinder, jag nästan rusade emot honom, för att krama honom och säga att jag var här, men jag gick bara igenom honom. Osynliga tårar rullade istället ner för mina kinder. Jag såg hur George rös till och tänkte efter en sekund innan han fortsatte.
"Han var den bästa tvillingbror man kan ha, och om ni inte saknar honom, har ni något fel i hjärtat. Jag önskar att jag hade haft mer tid på mig, att säga till honom hur mycket jag älskade honom, hur mycket jag uppskattade hans skämt. Hur mina tankar såg ut när jag tänkte mig oss två som gamla. Eller med barn, lika rödhåriga och lika som oss." han stannade och lät fler tårar passera, många i skaran hade en massa tårar i ögonen, och andra hade redan börjat gråta. Jag såg på min tvillingbror bakifrån. Jag hade gärnat kramat om honom, om jag kunnat.
"Jag hoppades att vi skulle få se varandra som äldre personer mer än bara en gång. Jag hoppades att vi skulle fira Voldemorts" många ryckte till av namnet. "undergång och få spela quidditch tillsammans igen, som vi på så länge inte kunnat göra. Om du hör detta, på något sett, ska du veta att jag saknar dig enormt mycket, och jag längtar faktiskt smått tills jag kan förenas med dig där uppe i himlen. Jag älskar dig, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Jag hoppas du tar bra hand om mitt öra" avslutade George. Han stod kvar en stund, innan prästen sa åt honom att han fick gå till kistan. Jag följde min brors steg, ställde mig jämte honom.
"Jag har inte lämnat dig" sa jag tyst. I hopp om att han skulle höra mig. George kollade åt det håll jag var åt, men jag visste att han inte kunde se mig.
"Ditt öra är i säkert förvar" viskade jag. Sedan gick George ner mot sin plats, skakandes av tårar. En orgel började spela och alla i kyrkan började sjunga sörje sånger. Jag ville inte lyssna, ville inte att de skulle tro att jag var borta. För tekniskt sätt så var jag inte borta, jag var precis som de flesta andra som dött. De var här, ingen levande märkte oss bara. Någon snuddade min axel, inte igenom den den här gången. Jag såg bakom mig. Det var Colin, Colin Creevey, som också dött under slaget. Han log svagt mot mig, som tröst. Men det hjälpte knappt. Nymphadora Tonks hade nyss slagit sig ner en bit in i kyrkan, tillsammans med sin man, Remus Lupin, som även dom var andar som jag själv. Varför är världen så orättvis? Varför splittrar dom på oss människor?