Argus Filch [SV]

SKRIV MER!!! *Trycker galet hårt på tangenterna*

JAG MED!!!!!!!!!!!!!!!!!!

M
ME
MER
MER!
MER
ME
M
SNÄLLA! JAG MÅSTE HA!!! MORE! PLEASE BUGGLAN!

Asså, jag hinner ju aldrig skriva! Har fullt upp med skolan och träningar och allt.
Men nu så har jag ändå lyckats få ihop ett kapitel till, rätt så långt faktiskt.

Varsågod alla gullungar som läser denna fanfiction! ♥

Klockan var bara sex på morgonen, men Argus hade redan varit vaken i flera timmar. Han satt hopkurad uppe på köksbordet, lutad mot fönstret. Från den här platsen hade han bra uppsikt över tomten. Han kunde se större delen av trädgården, den slingriga grusgången och grinden av järn, omringad av buskar som smått började vakna ur sin vinterdvala.
Idag var inte vilken dag som helst, idag var nämligen första dagen på påsklovet. Idag skulle Argus äntligen få träffa Anthonia igen.

Argus hade satt sin väckarklocka på ringning för att vara säker på att vakna i god tid. Helt i onödan,
det ilskna lätet hade aldrig hunnit gå igång. Argus hade vaknat tidigt, helt av sig själv, och varit klarvaken.
Han hade snabbt dragit på sig den vita skjortan och finbyxorna han lagt fram dagen innan, och försiktigt, för att inte väcka någon annan, tassat ut till badrummet. Där hade han mött en filur med påsar under ögonen och med ett hår som stod åt alla håll i badrumsspegeln.
I minst en timme hade han varit inlåst i badrummet, försökt att göra något åt sitt utseende. Kammat håret hit och dit, sköljt av ansiktet med iskallt vatten. När han lämnat badrummet hade alla andra i familjen fortfarande legat och sovit.

Argus visste att Anthonia inte skulle komma förrän efter lunch, men ändå hade nu suttit och tittat ut genom fönstret i mer än en timme. Tänk om hon faktiskt skulle komma tidigare, tåget var kanske snabbare än vanligt idag?
Argus visste att han hoppades förgäves. Anthonia skulle bli hämtad på tågstationen i London av Argus pappa, och Argus pappa låg ju fortfarande och sov. Ändå kunde inte Argus låta bli att hoppas att han snart skulle få se hennes blonda hårsvall dyka upp bakom buskarna, han kunde inte låta bli att flämta till så fort han skymtade minsta rörelse...
Argus ryckte till. Han hade varit så inne i sina egna tankar att han inte märkt att Mrs. Norris hoppat upp på bordet. Nu strök hon sig mot hans rygg och jamade lågt.
Argus fick dåligt samvete. Mrs. Norris hade inte fått speciellt mycket uppmärksamhet under de senaste månaderna. All Argus tid hade gått åt till att längta efter Anthonia, ibland hade Argus inte ens kommit ihåg att ge sin katt mat.
Mrs. Norris hoppade upp i Argus knä och kurade ihop sig. Argus strök henne sakta över pälsen och hon spann. Det var längesen de hade suttit såhär tillsammans nu, Argus kunde inte komma ihåg när de gjort det senast.
Argus lyfte upp Mrs. Norris och höll henne framför sig. Han såg in i hennes vackra, gula ögon. Han tyckte att hon kändes lättare än vanligt, som att hon hade magrat.
Han tvingade sig själv att se in i hennes lampliknande ögon.
"Förlåt", viskade han. Han borrade ner sitt ansikte i hennes varma päls, som blev fuktig av hans tårar. Han tänkte på alla de gånger hon funnits där för honom, när han tyckt att livet varit svårt.
"Jag ska, aldrig, aldrig mer glömma dig."

Klockan var tjugotvå minuter över ett. För femtiosju minuter sen hade Argus pappa hade givit sig iväg mot London för att hämta Anthonia och Thea vid King’s Cross Station. Nu sprang Argus runt i huset och sopade lite här och där fast golvet redan var skinande rent, och torkade av saker som redan var alldeles spegelblanka.
Argus hade påbörjat städningen för flera dagar sen, men han var ändå orolig att Anthonia inte skulle tycka att det var fint nog. Han kollade sig också i spegeln varannan minut för att se efter om han verkligen såg okej ut.
Tillslut tyckte inte Argus att han kunde göra mer för varken husets eller sitt eget utseende. Han satte sig där han suttit hela morgonen, på köksbordet med utkik över trädgården. När han fick syn på Anthonia så skulle han springa ut så snabbt han kunde och ge henne en puss, på munnen. Om han vågade.
Argus hade inte suttit på bordet länge alls innan han såg något som rörde sig bakom buskarna. Han stelnade till, hjärtat slog snabbt.
Grinden öppnades.
Thea kom först, tätt följd av hennes pappa. Hennes mörka hår fladdrade i vinden, hon skrattade åt något som hennes far sagt. Pappan log med hela ansiktet, lycklig över att få se sin dotter igen.
Argus väntade. Och väntade, och väntade. Snart kommer hennes gyllene lockar att dyka upp utanför grinden, tänkte Argus. Snart får jag se hennes havsblå ögon igen. Snart kommer hon fram...
Argus kände paniken växa. Han försökte intala sig själv att hon snart skulle komma, men det blev svårare och svårare för varje sekund.
Han satt där och väntade i säkert tio minuter.
Men hon kom aldrig.

OMG, vill ha mer!
Fett spännande.

Åh nej! Men man fick se lite av Argus lilla städarvana dyka fram!
Totally AWESOME! ♥

ÅHHH! underbart!

mer så spännande!!

Nej stackarn! Jag blir verkligen berörd när du skriver.
Tycker så fruktansvärt synd om honom..

Ni är så söta ♥