[PRS] Cipriano & Cawith

"Det gör de inte. Jag lovar", svarade han enkelt och la ena handen på hennes axel. "Isåfall löser vi det, om det känns jobbigt så kanske vi kan åka båt eller något?", föreslog han sedan och log snett.

"För och ta båt måste vi ta oss till kusten." Mumlade hon tyst och lutade huvudet mot hans axel. Hon var så enormt utmattad, brukade bli det när hon använt ordcharm. Hon var inte särskilt van vid att använda det så ofta.

"Jaha, är vi inte det?", frågade Damon förvirrat. Han hade ingen koll på vart Texas låg och framför allt inte om det låg mitt i landet eller vid en kust.

"Jag tror det är en bit till kusten, vi kan fråga." log hon gulligt och såg på honom med stora ögon.

Damon nickade och reste sig från den kalla bänken. Han gick fram till en konduktör som såg ut att ha koll på sådant.
"Ursäkta? Hur långt är det till kusten?", frågade Damon och log snett.
"Senast jag kollade så är ni precis vid den", svarade personen trött och Damon kollade ut genom ett av de stora fönstren. Han såg havets horisont lite länge bort och han mumlade ett "tack" innan han gick tillbaka till Malvina.

Mal satt kvar på bänken och följde Damon med blicken. Hon drog en hårslinga bakom örat och reste sig upp när han börjat gå mot henne igen. Hon mötte upp honom halvvägs och log.
"Så, vad kom du fram till?" log hon snett.

"Vi är tydligen vid kusten. Kolla ut", svarade han och kollade menande mot det stora fönstret. Havet låg i motsatt riktning från butiken de hade köpt sina kläder i, så därför hade han inte märkt det.

Mal följde hans blick och log stort. Hon nickade lite och såg på honom.
"Då går vi och kollar ifall det finns nån båt." log hon gulligt.

"Kan du sluta le sådär hela tiden?", frågade Damon irriterat när hon såg att Malvina log ett av hennes typiska "jagvillvarasöt"-leenden.

Mal rynkade på pannan och såg på honom, visste inte riktigt vad det var för leende han menat men nickade lite.
"Förlåt..." sade hon osäkert och tittade ner medan hon gick istället.