Minnen från förr (PRS)

Tasha såg förskräckt på honom, hon tyckte det inte var något att skämta om. Men han var ju van med det hela. Hon var dels omtöcknad av slaget mot huvudet och dels orolig för honom. Hon ville inte lämna honom här nere ensam och med denna lukt som nästan var outhärdlig.
"Jag kan dra för något för dörren." sa hon och började om något ostadigt och vingligt ta sig upp för den branta trappan.
"Sedan ska vi fixa till här så du får det bra." sa hon och vände sig om med skuldmedvetet ansikte mot honom. Hon avskydde att lämna honom där nere alldeles ensam med lukten och allt farligt bråte. Hon ville helst bara stanna, ta hand om honom och hålla honom sällskap. Men det skulle inte hjälpa någon att hon gjorde det, det skulle vara värre för dem båda.

Zachary drog handen utmed den kalla väggens stenyta med lätt darrande fingrar. De skulle säkert få sig en rejäl omgång inom kort, kanske även färgas röda av hans eget blod. Det ville säga om han inte var alldeles för upptagen med att försöka bryta sig ut från källaren. Även om det luktade mögel och fukt var han ganska säker på att hennes doft skulle vara genomträngande.
"Ramla inte ner för den där trappan", varnade han och gav henne en hård blick innan den nästan genast mjuknade.
"Du vet, det är ganska trevligt att ha någon som oroar sig för en igen, även om du oroar dig aningen för mycket", sade han och blinkade mot henne.
Sedan vände han sig bort från henne och lade händerna bakom nacken med en suck. Han skulle ha gett vad som helst för att slippa det här, precis vad som helst. Nästan i alla fall.
"Lås dörren, men var hygglig och släpp ut mig imorgon", sade han slutligen utan att vända sig om, började långsamt dra av sig skjortan och sparka av sig skorna.
Vilken pina.

Tasha gick långsamt upp för trappan.
"Vi ses imorgon, jag öppnar dörren då." sa hon mjukt innan hon såg en sista blick på honom och stängde dörren. Hon låste den, tvivlande såg hon på dörren, skulle den ens hålla? Hon la på en förtrålning och kände att Sally stod vid henne.
"Ni borde vila miss. Sally har gjort ordning en madrass och te som gör att miss sover. Sally ska städa, göra ordning sovrummen." Tasha log tacksamt mot alfen.
"Tack ska du ha, släpp inte ut honom bara. Kommer han loss, rädda dig själv och väck mig." hon strök alfen lätt över huvudet innan hon gick till vardagsrummet där en brasa var tänd och en madrass var bäddad och ren. Hon la sig trött ner, yr var hon att hon knappt orkade stå mer, men sova? Hon kunde det inte i vanliga fall och särskilt inte nu. Men Sally hade ju gett henne ett te, skulle hon våga dricka det?

Det blev ännu mörkare nere i källaren när hon stängde dörren. Lukten var påträngande precis som den begränsade ytan. Bara aningen klaustrofobiskt, eller kanske lite mer än så. Han hoppades för guds skull att hon skulle sova bakom en stängd dörr och att hon skulle stoppa in öronproppar i öronen.
Intill en av väggarna stod några gamla, genomruttna bokhyllor som han stoppade upp kläderna i, på högsta hyllan för att inte råka förstöra dem under sin framfart.
Sedan dröjde det inte länge förens det hela långsamt började krypa över honom och han sjönk ner på golvet medan hans kropp började förgöra sig själv. Eller det var i alla fall så han såg på saken. Inte nog med att han tappade besittningen av sin egen kropp, det var även smärtsamt. Han koncentrerade sig på att bita ihop käkarna för att inte yttra ett ljud, vilket inte fungerade speciellt länge eftersom han förr eller senare började föra ett väldigt oväsen. Värst var det när svansen började trycka sig ut från hans svanskota, den var alltid värst men även det sista steget. Och sedan var det över, lika plötsligt som det hade kommit och allt han kunde fokusera på var hennes hjärtslag, någonstans över huvudet på honom. Om han fortfarande hade kunnat höra sina egna tankar hade han återigen påpekat för sig själv att han var en väldigt miserabel varelse.

Sally kom in med te till henne som hon drack med djupa klunkar. Hela tiden höll hon öron och ögon spända på vad som skulle ske. Hon skulle inte neka till att hon var livrädd till vad som skulle hända.
Då de första skriken av smärta hördes gjorde hon en ansats till att resa sig upp, att komma efter honom. Men hon sjönk tillbaka i madrassen, yr och sömnig, teet hade påverkat henne. Hennes sömn som sällan brukade finnas ens, men nu kom sömnen i stora vågor och hon kunde inte hindra.
Snart sov Tasha djupt om än inte drömlöst, mardrömmarna löste av varandra och hon kunde inte vakna. Bara vänta in morgonen och att allt skulle bli som förr.

Zachary fann sig själv på det kalla golvet när han kom till medvetande igen. Mycket riktigt hade han gått loss på möblerna nere i källaren. En del var halvt om halvt sönderslagna medan andra hälften hade djupa spår i sig efter klorna. Han satte sig yrvaket upp och gnuggade sig i ögonen varpå han reste sig och plockade ner kläderna från bokhyllan.
Medan han klädde sig kunde han inte undgå att undra vad som hade hänt med den stackars dörren. Men eftersom han lyckligtvis vaknat nere i den unkna källaren hade den troligen, mot alla odds, klarat sig.
Han slängde en en kort blick upp mot trappan och stönade lågt. Stora bitar av träet saknades. Den verkade även våta insåg han när han matt började ta sig upp för trappan. När han undersökte saken närmare insåg han att det var blod. Han tittade långsamt ner på sina händer som var sönderskurna. Troligen av träet. Det satt till och med några träflisor i skinnet på honom.
Likt igår var han tvungen att blunda och sluta andas genom näsan för att försöka behålla medvetandet och inte ramla baklänges ner för trappan. Försiktigt kände han på dörren. Den var fortfarande tillräckligt stadig för att han inte skulle lyckas ta sig ut på egen maskin, så han började odiskret banka på den.
"Jag är trött, jag är hungrig, jag blöder och jag vill ut", gnällde han högljutt i väntan på att hon skulle låsa upp.

Tasha vaknar till av att någon knuffar till henne så hon ska vakna, varpå Tasha snabbt slår ifrån sig och skrämt kommer upp.
"Miss, förlåt, Sally menade inte att." säger alfen och tar sig upp tydligt omtöcknad av slaget.
"Åh Sally, rör mig inte när du väcker mig nästa gång, ropa bara." svarar Tasha och klär på sig. Hon är blek och knappast utvilad. Mardrömmarna hade avlöst varandra och hon hade inte kunnat valna, det var det värsta hon varit med om på länge.
Hon hör hans rop och går för att öppna dörren samtidigt som hon drar ihop håret i en tovig knut. Hon tar bort trollformler och låser upp.
Oroligt ser hon på honom då dörren väl åker upp.
"Åh, fan, du ser hemsk ut." hälsar hon på honom och nästan drar upp honom ur den vidriga källaren.
"Sally har lagat mat och vi kan hjälpa dig se över dina sår. Hur är det?" hon leder honom till köket med en något förvirrad och trött blick.

"Tack, du ser själv väldigt presentabel och proper ut", snäste han och gav henne en bister min.
Sedan, väl inne i köket, tog han ett steg bort från henne och synade henne uppifrån och ned. Hon såg ju nästan värre ut än han kände sig. I verkligheten såg han troligen ut som ett troll, vilket inte var en smickrande komplimang precis. Men hon såg ut som ett lik. Han var tvungen att vidröra hennes ena arm för att vara säker på att hon faktiskt levde.
"Jag klarar mig", sade han och gav henne tvekande blick. "Men du ser döende ut, eller snarare väldigt sjuk..."
Hans röst tynade bort och han harklade sig innan han började tala med sin extremt vackra, rossliga stämma igen.
"Har du sovit någonting?"
Han satte sig ner på en av stolarna och drog en hand genom det toviga håret utan att ta ögonen ifrån henne. Det fanns ingen tvekan om det längre, han måste verkligen ha sett ut som ett troll. Håret konfirmerade det.

Hon stirrar på honom lika omedveten som han var hur de själva såg ut.
"Som ett lik?" frågar hon och ser oförstående på honom, det var ju han som var dålig. Hon sätter sig ner vid matbordet då Sally dukar fram mat till dem och sedan börjar fixa med hans sår.
"Jo, jag har sovit. Sally gav mig en dryck att sova på. Vilket resulterade att jag oavbrutet drömt mardrömmar som jag brukar men att jag inte kunde vakna från dem." svarar hon och stirrar ner i soppskålen. Det var inte hennes plats att svara då det som hänt honom var värre.
"Det var bland det värsta jag varit med om och nej, jag är inte utvilad alls. Hur är det själv?" frågar hon oroligt och såg på honom. Han såg risig ut, som ett troll och blodet och såren gjorde det inte bättre även om Sally fixade det mesta nu. De var just ett vackert par de två, båda som slogs med inre demoner, båda med mörka hemligheter, båda så miserabla men ändå så lika.

Zachary lät Sally lägga om såren han åstadkommit under natten medan han betraktade Tasha vaksamt. Att hon hade sovit oroligt förklarade varför hon såg så risig ut. Men kunde han verkligen säga att hon såg risig ut med tanke på hur han själv såg ut? Högst troligen inte.
"Det förklarar varför du ser dödende ut", sade han och slevade i sig soppa som om det inte fanns någon morgondag.
Att hon var något blekare än vanligt var nog det som gav intrycket av att hon såg sjuk ut. Kanske överdrev han? Kanske inte? Han intalade sig själv att släppa den debatten. Mest för att Sally förde honom tillbaka till verkligheten när hon klagade på att han rörde sig för mycket för att hon skulle kunna lägga om såren ordentligt.
"I alla fall..."
Han sänkte blicken ner i den tomma tallriken och ryckte på axlarna.
"Jag mår alldeles förskräckligt, men vad hade du väntat dig?" Sade han lättsamt innan han tystnade och gav henne en halvt irriterad, halvt ångestfylld blick.
"När exakt somnade du?" Frågade han tyst.