[PRS] boknörd_ & WeasleyHufflepuff

De två halvbloden som höll i mig såg inte direkt hotfulla ut när de förväntansfullt betraktade fighten mellan Nema och Luke.
En av dem hade blont hår som lockade sig hursomhelst och kindbenen var täckta av fräknar. Krullhuvudet.
Den andra av dem hade kort, blanksvart hår klippt i page.
Hon (jag antog att det var en tjej) såg inte lika exalterad ut som Krullhuvudet gjorde. Hon hade höjda ögonbryn och hon hade rynkat näsan, blicken var uttråkad. Men då och då, när Luke fick in något fint slag, gnistrade de till i korpögonen.
Aha, tänkte jag. En till som crushar på Luke.
Hur man nu kunde göra det var ett olöst mysterium för mig.
Jag lade märke till att hårnålen hade dykt upp i mitt uppsatta, trassliga och smutsiga hår, men vad hade jag för nytta av det när jag inte kunde sträcka fram händerna?
Precis när jag tänkt det slog en dum idé mig.
Kanske... kanske kunde jag på något sätt, med stötarna, bränna sönder repen? Jag visste inte om jag hade energin, men Krullhuvudet skrek till när första vågen av elektricitet for igenom min kropp.
Det är amazhang ändå♥♥

Skriker var gällt och frustrerat. Det fick mig att undra hur stekt han var. Jag känner igen såna där skrik vid det här lagret. Hazel är vaken.
Den här gången drog jag inte blicken från Lukes svärd. Vi ska ta oss ut.
Än en gång duckade jag för den tveeggade klingan och hoppade undan. Luke hade fått upp farten nu och var riktigt snabb.
Jag fick sällan höra att jag var snabb. Men jag var inte långsam heller.
eftersom att svärdet när som helst skulle kunna rasa sönder använde jag andra metoder för att synka och skada Castellan. Sparkade då och då på smalbenen eller knäade honom i sidan. 20% träffar. Så har man ju dem andra åttio procenten. Vill inte ens snacka om dem.
Han hade fattat min metod nästan direkt och använde samma mot mig. Liksom anade mina drag.
Då och då blockerade jag slag med det rostiga svärdet-som jag först nu hade fatta bara var prydnad.
Han slog till mig över ansiktet med baksidan av handen, vilket resulterade till direkt näsblod, som sakta droppade ned från min halvt spetsiga näsa.
Det trotts att det dunkade i både näsa och huvudet rullade jag runt i en kullerbytta för att göra ett försök till krokben.

Bästa♥♥

Jag hatade somsagt att vara Zeus dotter.
Well, åtminstone i andra fall än det här.
Elektriciteten for igenom min kropp som en våg av energi, gång på gång. Snart kände man lukten av bränd tråd på flera meters avstånd och tjejen mer korpögonen hade för länge sen släppt taget om mig och gått för att kolla på Nemas och Lukes lilla fight.
Krullhuvudet hade snott åt sig en träbit som legat någonstans på golvet (eller så hade den tillhört stolen de släppt ner mig på, vad vet jag) och pekade den hotfullt mot mig.
Att alla utom Luke hade haft på sig vapen när de mött mig irriterade mig något enormt.
De hade inte tänkt på oss som ett hot.
Egentligen hade jag inte energin för att slåss, men ilskan höjde min ork med hundranitto procent.
Jag drog bort hårnålen ut håret och Virvelvind växte ut sig till sin fulla längd, gnistrande i det grönaktiga ljuset.
Med snabba steg var jag framme hos Luke.
"Hej buddy!" ropade jag glatt, men min blick hade ett annat, tydligt budskap.
How dare you.

Luke vände sig morrande mot Hazel, liksom trodde att jag inte längre var ett hot då han precis hade slagit bort mitt rostiga svärd.
Hon såg skrämmande pigg ut, med tanke på att ha blivit rejält omtumlad. Dessutom log hon, liksom ett melodramatiskt leende.
Hon höjde svärdet och direkt sparkade jag Castellan som stupade framåt, bered på att dö. Jo, Hazel stod ju och var säkert ganska säker på vad hon skulle göra. Men det kändes liksom fel, misstolka mig inte. Jag hatar ärrfacet, men om vi skulle döda skulle vi vara på samma plan som förrädarna.
Vi skulle skada honom. Så hårt att vi kunde ta någon liten livbåt och sticka.

och så flöt den lilla gummibåten på oceanen i solnedgången.
Slut.

Nja, inte direkt.

Krullhuvudet attackerade mig med stolsbenet precis när jag förde svärdsspetsen mot Lukes hals.
Så Krullhuvudet pucklade på mig med ett olackat stolsben och jag fick säkert massor med stickor i fingrarna av att hålla i det.
Men det spelade ingen roll såvida jag inte fick träbiten i huvudet.
"Men snälla nån!" muttrade jag och svingade svärdet utan att titta på Krullet. För att Luke inte skulle smita placerade jag knät mellan hans skulderblad, på det stället där det gör som mest ont att trycka på.
Han skulle få igen.
"Nema", jag vände mig mot min rödhåriga kompis. "ta hand om Skywalker, jag fixar lilla Krullet här." Nema nickade, verkade inte ha något emot att jag tog befälet och placerade sin prydnadsvärdsspets under Lukes haka.
Jag snodde runt för att möta Krullet i en närstrid.
Himmelskt brons versus olackat stolsben.

I samma stund som Hazel tog bort sitt knä från Castellans skulderblad gjorde han en ansats att ta sig upp. Man kunde ju tro att snubben hade skaffat sig en akilleshäl, för att han reagerade inte ens när jag stack prydnadssvärdet längre in under hans haka. Blodet var fortfarande ett litet mysterium. Ibland hade det en lila nyans men annars röd.
Jag släppte svärdet-som faktiskt inte var till nytta- och sparkade bak honom medans jag beredde mig för att slå tillbaks igen. Men han attackerade inte. Istället vände han sig lugnt om för sitt svärd.
och shit. Hade glömt det.
Istället för att stå kvar på samma plats sparkade jag bak ett halvblod som inte hade varit beredd på min attack, och drog upp ett tjockt svärd av himmelskt brons.
''Tack'' mumlade jag belåtet och parerade första slaget hos Luke som snabbt hade kommit tillbaks.

Hade Krullet någon tanke bakom det här?
Var det en fälla?
Tankarna snurrade runt i mitt huvud, krockade i varandra.
Det här var alldeles för lätt;
klyva av stolsbenet och armbåga Krullet i magen.
Han ramlade staplandes bakåt, med armarna om sin mage och stönade.
Nope, ingen fälla.
Aaron hjälpte uttråkat Krullet att ställa sig upp.
"Tack", hostade Krullet och masserade sina ömma magmuskler.
Sorry not sorry.
"Ingen orsak, Tom", svarade Aaron monotont. Hans ena hand smög mot bältet han hade runt midjan och han drog fram en dolk, med böjd egg. Den var kanske tjugo centimeter lågn och i det grönaktiga ljuset fick den en underlig färg.
"Tänkte bara att blondie behövde en bättre motståndare", flinade han.
Och anföll.

Tänka sig; det här var tråkigt. Tråkigt, liksom som i att jag verkligen ville här ifrån. Som en mattelektion, eller biologi. Fast lite värre. För jag var säger på att han inte skulle tveka i att döda varken mig eller Hazz.
Dessutom fick instängdheten mig yr. Luke var snabb med svärdet.
Då fick jag den där känslan. Den jag fått när Clarisse hade kallat mig liten. Och när Hazel utmanat henne, med mig som motståndare.
Att jag måste vinna för att bevisa något.
Att jag faktiskt klarade mig bra.
Skylwalker nummer fyra-då jag räknar med Rey- Höjde svärdet och måttade ett slag mot mitt bröst som jag smidigt slingrade mig ur.
Hela fighten bestod väl mest av en förrädare som attackerade en rödhårig liten dvärg, (som dessutom alltid klarade sig men inte slog tillbaks).
Taktiken var att utmatta honom.
Något som verkade rent ut av omöjligt.

Aaron var skicklig, men han var också väldigt förutsägbar.
Aaron väntade alltid på ett tillfälle när jag koncentrerade mig, men jag lät honom inte få något sådant moment.
Jag slogs och lät min ilska rinna ut i mina slag.
Några av de andra halvgudarna drog bak Aaron tillslut, troligtvis för att vi blockade deras syn från Nemas och Lukes lilla fight.
Jag joinade dem.
Hela jag liksom sprakade av blå stötar av elektricitet och jag var rädd att mitt hår skulle lukta bränt, men tydligen påverkades inte min smutsig kalufs av el.
Det var väl bra?
jag tänkte inte mer på det när jag för andra gången idag hoppade upp på Lukes rygg och för andra gången idag vrålade
"HOPPLA PÅLLE!"

Jag bröt ut i ett tjut av skratt. Riktigt, lyckligt skratt. Något jag inte gjort på ett tag.
Lukes min var obetalbar. Han såg ut som om han tappat byxorna framför en hel arena med folk. Och sedan ändrades det till en svag rodnad, som sedan bleknade till ursinne.
Skrattande slog jag mot hans axel med svärdet jag snällt nog hade fått låna, och samma äckligt, blandat röda vätska bildade små droppar runt om som sedan fick resultatet av en liten pöl. Den samlades i det stygn som hade bildats då jag drog ut svärdet.
Fortfarande med Hazel på ryggen-som skrek massa meningar som fick honom att rodna- slängde han sig allt vad han hade över mig. Chockat tippade jag bakåt och en hård duns och en ilande smärta i huvudet välkomnade mig.
Så snabbt jag kunde tog jag mig upp på fötter och lät mig själv vila huvudet för en sekund.
Hazel hade rullat iväg från Skywalker men lyckats med att få med sig sitt svärd.
Förrädaren själv hade nästan lika snabbt som jag tagit sig upp, men med ett hårt tag om axeln. ¨
Min vän, blondie, kom haltande bakom honom med svärdet i ett fast grepp och vaksamma ögon.
Den där flickan med page ställde sig morrande i hennes väg och blockerade Skywalkers rygg.
Dem andra halvbloden stod runt omkring. Medvetna om den lilla striden som ska utbryta när som helst.