~Bayrios~ [Fantasy Roll]

Arya hörde Erik ropa till henne och vände sig åt det håll ropet kommit ifrån. Hon kunde inte se honom i mängden men styrde ändå Daya åt det håll prinsen borde vara åt.
"Erikk!?" ropade hon och såg sig om samtidigt som hon bestämt manade på sin häst, "Är du oke-"
Ett nytt eldklot slog ner en bit framför Arya och Daya. Daya stegrade igen men denna gången var Arya beredd och lyckades hålla sin häst lugn och fortsätta mana på henne åt det håll Erik befann sig.
Klotets nedslag försvårade vägen men den Garudiska kvinnan lyckades med stor möda ta sig runt det och fortsätta leta efter Letoyanen.

Arya hade blicken åt ett annat håll och var därför inte beredd när Erik drog ner henne från Dayas rygg. Hon tjöt förvånat till med en ljusare röst än planerat innan hennes ansikte trycktes mot Eriks bröst.
"Hmpf...?" lät det när hon försökte säga något inklämd mellan prinsens armar och brynga.
När han släppte henne igen efter kort stund kände hon sig väldigt förvirrad. Vad hade precis hänt? Hade Erik precis kramat henne? Vänta...va? Arya kunde inte minnas senaste gången någon omfamnat henne på det sättet, om någon nånsinn gjort det. Visst kunde Parvati vara väldigt klängig ibland med det här var återigen något annorlunda. Inte bara för att hon knappt kände prinsen utan också för att hans värme gjorde henne så fruktansvärt konstig inuti. Det bubblade som av spänning, fast på ett härligt värmande sätt. Det måste vara någon form av magi. Annars hade Arya ingen aning om vad det var. Men varför skulle Erik vilja förhäxa henne? Hon hade ju varit med honom att skapa alliansen och Arya kunde inte komma på något annat hon skulle vara tillfördel för Letoyanen. Hade han velat döda henne skulle han gjort det för länge sedan och om hans plan var att överfalla henne hade han haft många chanser till det också. Så det fanns inget motiv för Erik att förhäxa Arya men Garudiskan kunde inte komma på någon annan anledning till hennes märkliga känslostämning.
Bäst att ha taggarna utåt, tänkte Arya, Oavsätt om han förhäxar mig eller inte kan man aldrig vara nog försiktig!
Nu när hon försäkrat sig om att Erik var oskadd kunde hon lättare anta en mer allvarlig och kall blick hon brukade ha gentemot folk hon inte kände. Men just nu såg hennes ögon ändå lite mer kalla ut en vanligt. Om Letoyanen försökte förhäxa henne, skulle han minsann veta om att hon listat ut det.
"Ingen fara med mig, jag är starkare än jag ser ut" sade Arya med nästan samma röst hon haft när hon träffade Erik för första gången.
Hon tog sig ur Eriks grep om hennes axlar och satt upp på Daya igen.
"Vi borde snabba på om vi vill ha våra liv i behåll" fortsatte hon kallt utan att se på Erik.
Alla dessa handlingar var svåra att göra då hon innerst inne egentligen tyckt om prinsens omfamning och gärna varit kvar i hans armar längre. Men hon intalade sig själv att hon gjorde det rätta och att känslan i bröstet bara var en illusion.

Erik tittade upp på Arya, vad hade precis hänt? Erik försökte lista ut varför söderlänningen hade så skarpt avvisat honom och hans oro för henne. Hade han gjort något som var fel? Erik kunde inte sätta fingret på det och det irriterade honom, till gränsen av ilska.
"ERIK!" Han hann inte tänka vidare på det då Freja skrek ut hans namn, han vred sig mot ljudet och fann med sin blick Freja omringad utav fyra Mongraler, alla slogs de mot henne samtidigt och det stod genast klart för honom att han måste agera, NU.
"FREJA!" Ilska forsade genom hans kropp, han blev ursinnig över hur Mongralerna försökte bestjäla en utav de få saker han älskade och hade starka band till.

Erik drog sin ena yxa från ryggen och sin dolk, som nästan var mer som ett svärd, från hölstret runt sin midja.
"VIDRIGA MONSTER!" vrålade han ut och utan en enda tanke på sitt egna välbefinnande, på Arya som fanns bredvid honom och på mängden Mongraler som tillslöt sig slet han av kappan, dumpade den på marken och rusade med ursinniga kliv mot de vidriga varelserna som stank av blod.
"E-RIK!" kallade Freja då en Mongral tvingade ner henne på knä under vikten av hans breda klinga rakt framför Erik. TRe steg och hans yxa fäktade av Mongralens klinga och Freja tog sig upp. De stod rygg mot rygg och krigade mot de vildsinta bestarna som de var omringade utav.

Erik var ursinning, han var förbannad rent ut sagt.
"Ni försöker ta den jag älskar som en syster, ni försöker ta mitt hem, min familj, vår frihet och våra liv." frustade Erik ursinnigt medan hans axlar åkte upp och ner i takt mer våldet som ville ut från hans kropp.
"Ni ska få BETALA!" vrålade han ut och började fäktas med Mongral efter mongral, ibland flera samtidigt. Freja hade hans rygg så som han hade hennes rygg. De hade gått krigsutbildning tillsammans och var ett omatchat par när det kom till att fäktas tillsammans mot överlägsna nummer.

Men de var inte felfria. En mongral fick sin klinga inborrad i Eriks axel och när han värjde sig slets tyget av hans kläder bort. Det avslöjade en svettglimmande bringa med spända och flexande magmuskler och hans tatueringar utgjorda utav historiska märken, former och linjer. Erik kände hur än mer ilska välde upp inom honom. Mongralerna var fler nu trots att de huggit ner flera v dem. Det har inte gått mer än ett par sekunder sedan han hade lämnat Aryas sida, allt gick så fort. Freja stod flåsande bredvid honom med svärdet höjt.
"Erik... De är för många.."
"Pfth." Erik kände inte igen sig själv, vem var den våldsamma mannen som hade uppenbarat sig, varför kändes det så renande att få hugga, sticka, klyva och slå bestarna? Var det alla år av tigande, alla år av att ha missunnat sig själv? Aryas avvisande? Han visste inte men vreden växte, växte och växte. Han gick till attack och stack sitt svärd i magen på en utav Mongralerna medan han höjde yxan och snurrade ett halvt varv för att hugga ner näste Mongral medan han vrålade ut sin ilska och svetten rann längs hans bringa och magmuskler. Det blonda håret flög vilt omkring och flätan böjde sig från rörelserna. Något han själv inte tänkte på var att han inte bara höll ögonen på Mongralerna, Freja och slagfältet runt omkring utan även på Arya som han för ungefär trettiofem sekunder sedan haft i sina armar och tjugo sekunder sedan sprungit bort från.

Arya kunde inte låta bli att något chockat stirra på Erik under hans oväntade brutalitet mot Mongralerna. Utav vad hon hade sett tidigare hade Letoyanen verkat vara en ganska lugn och fredlig person, men det här var något helt annat. Flera gånger som prinsens yxa högg ner en fiende kunde Arya känna kalla kårar längs ryggen. Det plötsliga våldet och den brinnande ilskan gjorde henne inte rädd, men det tillsammans med en person som hon nästan litat på skrämde henne. Hon funderade en kort sekund på om det kunde vara hennes egna handlingar som gjort prinsen arg. Kanske hade han förstått att hon genomskådat hans häxeri och tog nu ut sin vrede på Mongralerna. Även om Aryas teori var någorlunda logisk kändes den inte så trolig. Hon var inte ens säker på om han hade förtrollat henne så hur kunde hon vara så säker på att han var arg för att en förtrollning som kanske inte ens existerade hade gjort honom så förbannad. Arya började förvirras av sina egna tankar. Hur kunde en ända liten Letoyan orsaka så mycket känslor och förvirring inom henne?
Något som gjorde henne ännu mer förbryllad av sig själv var att det plötsliga personlighets bytet prinsen gjort fick henne väldigt intresserad. Brydde Erik sig så mycket om Aryas handlingar och tankar att han blev så arg för vad hon precis gjort? Var hon verkligen så viktig för honom? Nyfikenheten tvingade henne att ta reda på det.
Arya hoppade ner från Daya anslöt sig till striden vid Eriks och Frejas sida. Hon nickade kort åt Freja innan hon (inte alls lika brutalt som Erik) började attackera närmaste Mongral.

Arya slogs allt vad hon hade. Även om hon aldrig blivit tränad i stridskonst hade hon lärt sig ett och annat genom att läsa skriftrullar om olika tekniker och ensam träna på slag och sparkar och en del fäktning. Hon var långt ifrån så skicklig med svärdet som Freja och Erik, men minst -om inte mer- lika smidig i kroppen. Arya var en mycket duktig dansare, vilket hon hade stor fördel av i striden. Hennes fötter och höfter gled graciöst över marken och i luften under kampen fienden. Armarna följde nästan rythmiskt kroppens rörelse och svarade Mongralernas slag med hård styrka toppat med en otrolig balans. Arya snurrade mycket i sitt stridande vilket fick det hela att nästan se ut som en dans.
När skadades kämpade Garudiskan mot instinkten att kasta sig till hans hjälp.
Nej! skrek hon i sitt huvud, Nej, han har den andra kvinnan och klarar sig definitivt själv, dessutom kan han ha förhäxat dig till att känna så här, visa att du inte viker dig för hans trollldom!
Sammanbitet fortsatte Arya med striden men kunde inte låta bli att hela tiden se sig om axeln för att se till den Letoyanske prinsen.

Parvati slog upp ögonen och såg upp i tältets tak. Hur länge kunde hon sovit? Ett par timmar? Fem kanske? Hon visste inte riktigt.
Hon satte sig upp på kanten till hängmattan och gnuggade sig i ögonen. Magen kurrade.
Bäst att hitta något att äta, tänkte hon och gick ut från tältet. När hon var påväg mot ett av mattälten möttes hon av sin vän Priyanka som bar på en mycket orolig blick.
"Parvati!" sade Priyanka, "Jag har letat efter dig! Var har du varit? Var är Ravi? Var har du hållt hus under tiden allt hänt!"
Parvati såg förvånad ut.
"Jag har sovit i Aryas tält, har det hänt något?"
Priyanka såg uppriktigt sagt, förolämpad ut.
"Hänt något!? Du måste sluta upp med din dumma skönhetssömn och hjälpa till istället! Min bror har precis drabbats av de där monsternas hemska sjuka och han kan inte hela sig själv pågrund av skaderna-"
"Insjuknat? Priyanka vad talar du om? Vad menar du?"
Priyanka såg tårögt på Parvati.
"Har du inte hört någonting!? Mongralerna sprider smitta vid allt de rör! De förstör naturen och gör oss människor dödligt sjuka-"
Priyanka hann inte avsluta meningen innan Parvati kastat sig iväg mot hästhagen.
Jag måste varna Arya! Skrek hon i sitt huvud.
När Parvati kommit fram till hagen kastade hon sig utan att tveka upp på närmaste häst och gallopperade barbacka snabbare än blixten mot slagfältet och sin bästavän. Parvati var kanske inte den mest ambitiösa eller taktiska personen man kunde stöta på, men när det gällde Arya och sin familj kunde man inte hitta någon mer målmedveten och trofast.

Hans blick blev suddig, hans kropp kändes tung och, av, på något konstigt sätt. Från den djupa skåran i hans sida pulserade blod. Det strilade längs med hans höft och ben. Men det ömmade på ett sätt Erik aldrig tidigare upplevt.
"Lite till..." mumlade han för sig själv och högg ner en utav de sista Mongralerna som omringat dem. Han tog en sekund till att se sig omkring. De hade lyckats mota tillbaka bestarna till det faktiska krigsfältet. Freja och Arya slogs båda mot varsin och Erik tog upp kampen mot en tredje. Om de kunde få ner dessa tre så skulle de kunna avancera mot krigsfältet.

Erik höjde sin yxa och svingade den frustande, *splash* hördes då yxan träffade Mongralen i bröstkorgen och blod sprutade då yxan drogs loss och besten föll till marken. I samma sekund gav Freja en dödlig stöt in i halsen på den Mongral hon kämpat mot i nästan en halv minut. Erik såg på Arya som nästan dansade runt på slagfältet, hennes rörelser var inte starka men den graciösa dansen gjorde det svårt för den klumpiga Mongralen att träffa henne och hon fick in träff efter träff. Orkar inte... Erik föll ner på knä, han försökte hela sig själv men inget fungerade. Vad var det för fel på honom? Hans hand höll över öppningen där blod beblandades med något svart, det luktade förfärligt. Nästan som om han ruttnade.

Freja vände sig om då hon högg ner den sista Mongralen framför sig. De hade klarat av att mota bort Mongralerna, krigare sprang runt henne med krigsvrål och ilskna ansikten, mot det nu aktuella krigsfältet längre bort. En suck av lättnad frustade hon fram, hennes hjärta bultade och axlarna åkte upp och ned i takt med andetagen hon aggressivt drog.
"Erik, vi-" Hennes blick landade på Erik just när han föll ihop på marken.
"ERIK!" Freja var vid hans sida bara några sekunder senare och hon försökte hitta felet med honom när hon kände stanken och såg det svarta såret.
"Åh Erik, din idiot! Du är skadad illa, varför ljög du?!" vrålade hon ut i frustration med en blandning av rädsla och ilska. Hon lyfte hans huvud men han svarade inte, hans ögon slutna och hans andning var tung.
"Erik! Svara mig!" Freja kände paniken i sin kropp. Hon visste att han måste tas tillbaka till lägret nu på en gång så hon busvisslade och Frigga kom löpande, Hatarin måste ha sett vad som hänt.

Arya hade fullt upp med att mota bort de Mongraler som strömmade till efter att de besegrade fallit därför kunde hon inte hjälpa Freja med den avsvimmade Erik. Efter att precis slagit ner en fiende såg hon hastigt till de två Letoyanerna bakom sig. När hon såg Eriks slutna ögon och stumma mun drabbades hon av en liten panik.
Åh Gudars, måtte han vara okej! Tänkte hon panikslaget men blev en halv sekund senare attackerad av en ny Mongral och hade inte tid att sätta sig vid Eriks sida.

Parvati red rakt i stridandet, utan vare sig vapen eller rustning eller ens så mycket som skor på fötterna. Det ända hon hade på sig var en mörkröd magtröja och ett par lika färgade, stora byxor. För ovanlighetens skull tänkte inte tjänarinnan på vad hon hade på sig eller hur hon såg ut, de ända tankarna som fanns i hennes huvud var att hon måste hitta Arya. Inget var viktigare.