Prs Wolf och Dragon Fantasy

Hade värden inte varit i det tillstånd han var hade Sidaras uttryckt i ansikte förstört allt. Hans beteende hade hon aldrig varit med om innan. Det var ingen som hade fjäskat för henne eller ens kallat henne damen. Ja, om inte de ville ha henne till något, som i sängen. Denna man skulle väl kunna det, men hans ansikte lyste efter pengar och ära, som han trodde att Claurus gav honom.
De fisk sitta vid elden och Sidara kände att hon kunde börja tina upp lite. Utan att tänka på det lutade hon sig mot Claurus, hans mjuka värme.
"Hur länge håller illusionen i sig, eller måste du hålla i den hela tiden själv?" hon undrade om den bara skulle släppa rätt vad det var. Annars skulle detta vara perfekt tillfälle att be om ett bad och nya kläder. Hon drog upp de bara fötterna på soffan och tog emot den varma mjölken som värden bugande kom med.
Hon tog emot den men tackade Claurus, han hade ändå tänkt på henne. Det verkade inte så till en början, men som detta med mjölken, kanske han brydde sig ändå?

Claurus skruvade lite på sig när hon lutade sig mot honom, men han stannade kvar där han satt. Sättet hon verkade lita på honom gjorde honom glad, men samtidigt väldigt osäker. Det var en känsla han lämnat bakom sig när han rymde.
"Jag sänder hela tiden pulsvågor genom min hjärna som håller fast illusionen tills jag slutar, men det händer att illusionen släpper om jag blir väldigt distraherad. Så länge inget alltför oväntat händer kommer vi att verka rika tills jag inte längre vill det", försäkrade han henne. Han såg ner på hennes bara fötter uppflugna i soffan och noterade smutsen och skavsåren på undersidorna. Hennes skor måste ha gått sönder.
"Jag ska stjäla lite nya kläder åt dig imorgon", sade han nonchalant och såg bort när hennes hår kittlade hans näsa.

Sidara nickade fundersamt.
"Du anstränger dig inte förmycket va?" frågade hon med rynkad panna.
"Jag tänkte fråga om badvatten och du kanske vill ha något varmt att äta och något att dricka?" frågar hon honom. Hon själv var hungrig men började tina upp med den varma mjölken, det var precis vad hennes ansträngda hals och lungor behövde, något lungande.
Då han talade om att stjäla kläder åt henne log hon och såg tacksamt på honom.
"Jag skulle uppskatta det enormt. Särskilt om jag blir ren här innan och inte behöver sätta på mig de smutsiga kläderna igen." sa hon, hon stördes att vara såhär trasig och smutsig. Trots sin fattigdom hade hon alltid varit noga med att vara hel och ren så gott det gick.

"Det är inte ansträngande alls", svarade Claurus sanningsenligt och ställde sig upp.
"Jag tror att det finns ett badkar i rummet. Du kan hämta nyckeln från disken, så ordnar jag middag att äta", sade han och gick iväg. Hans max var tre illusioner åt gången, så han skulle inte kunna betala med mer låtsaspengar. Han försvann in bakom en grå metalldörr som skilde köket från resten av värdshuset. Där fanns bara fem kockar framför spisar och bänkar, men de var för upptagna med matlagningen för att upptäcka Claurus när han snappade upp två tallrikar med stekt kött och potatisklyftor. Han sparkade upp dörren då hans händer var fulla och slank ut igen, kvickt som en vessla .

"Låter underbart det." skrattade Sidara till nu upplivad av den varma mjölken och kände nu åter ork att leva. Hennes tankar var långt bort från hennes sjuka trots hennes alltjämt rosslande andetag. Hennes tankar var på att hon var på ett varmt ställe, att hon skulle få bli ren, få mat och få nya kläder. Hon kände hopp och förtröstan inför framtiden.
Hon tog sig till disken och värden log fjäskande för henne. Hans ord var silkeslena och hon undrade hur han föreställde henne, kunde hon se vacker ut? Vacker som de allra rikaste?
Hon fick sin nyckel och kom upp till ett stort rum med en enorm säng. En brasa sprakade och spred en behaglig värme och ljus. Någon hade tänt ljus och svag musik hördes från radion. Det var som att komma till civilisation redan. Hon noterade att det fanns ett badkar det skulle hon utnyttja efter maten. Hon satte sig framför brasan på fällen och värmde sig i väntan på Claurus.

Claurus var tvungen att vänta ett tag för att försäkra sig om att värden inte skulle se honom. När han var borta smet Claurus iväg uppför trapporna och gissade vilket rum de fått. Eftersom de hade hyrt det finaste antog han att det var rummet längst bort i korridoren. Han tryckte ner handtaget med armbågen och knuffade upp dörren med en kraftansträngning. Sidara väntade på honom framför en brasa och han slog sig ned bredvid henne och ställde tallrikarna framför dem. Med en utdragen suck sträckte han ut benen och sparkade av sig sandalerna. Han lutade sig tillbaks mot händerna och tog ett djupt andetag.
"Jag har släppt illusionerna över oss, så gå inte ut utan mig", varnade han henne.

Claurus kom in med en förförande doft av mat. Innan hon ens lätt sig se på maten låste hon om dem.
"Då måste de knacka på och du har tid att förbereda illusionerna." log hon mjukt innan hon åter satte sig på sin plats vid honom.
"Tack, tack för allt du ordnat." sa hon tacksamt och hon menade det verkligen. Allt han hade gjort för henne utan att hon gjort något för honom.
"Du har gjort så mycket för mig, är det något jag kan göra för dig?" frågar hon och ser med stora ögon på maten. Hon hade aldrig ätit sådan mat innan, kött var en lyx.

Som alltid ignorerade Claurus tacken och högg istället in på köttet.
"Glänsande saker, glänsande", sade han mellan tuggorna och kom ihåg mynten han stulit. Han hade tänkt ge dem till Sidara. Med ena handen skyfflade han in potatis i munnen och med den andra skopade han upp pengarna. Han lade alla utom det mest skinande myntet i Sidaras knä. Det vackraste behöll han för sig själv. Strax var hans tallrik tom och han klappade sig förnöjt över magen och virade svansen om sig på Sidaras sida.

"Hade jag ägt något glänsande hade du fått det här och nu." skrattar Sidara lätt åt hans iver efter glänsande saker. Maten var underbar och hon var hungrig. Hennes mat försvann i nästan samma hastighet som Claurus. Hon åt tills tallriken glänste tom och aldrig förr hade hon ätit något så gott. Då såg hon på mynten Claurus lagt på hennes knä och hon såg frågande på honom.
"Tack? Eller vad ska jag med dem till." frågade hon något oviss vad han ville men ändå tacksam.

Claurus ryckte på axlarna.
"Vad du vill, jag behöver dem inte", svarade han. Han rullade över på sidan med ryggen mot Sidara och kliade sig i huvudet. Han kom att tänka på det han offrat. Halsbandet med en topas han tagit från sin döda mors nacke. Hur hans fortfarande små händer knutits runt stenen och ryckt smycket från hennes kalla kropp. Han ville inte tänka på det. Han sneglade på Sidara med ögon som glänste i eldskenet.
"Hur dog dina föräldrar?" frågade han rakt och koncentrerade sig på henne. Kanske en historia om hennes plågsamma förflutna skulle få hans eget att blekna.