Hp rp, ivy lovegood och shadow of hope

Jag skrattade med henne, "ja vi sågs tydligen tidigare än vi trodde" sa han medans han skrattade.
Det var otroligt att de gick på samma skola och aldrig sett varandra och att båda var trollkarlar/häxor!

"Alltså har du typ undvikit mig, eller har vi bara inte träffats av slumpen?!" frågade jag oseriöst.
Några Slytherinare gav mig misstänkta blickar, men skit i de! Tånk vilken tur vi hade!

"Jag hade aldrig sett dig innan parken så....... Det var inte det första alternativet" svarade Jag medans jag låsases att tänka över allt väldigt noga. Sen såg jag blickarna som de andra Slytherin eleverna gav oss och började skratta.

Jag instämde i skrattet, och höll nästan på att tappa andan. "Men kan du berätta lite mer om vad dina mugglar föräldrar håller på med i styrelsen, sist fick jag ingen fantastisk förklaring direkt!" sa jag medans jag fick ont i magen av skratt "Okej men allvarligt vad jobbar dina föräldrar med?" frågade jag nyfiket.

Jag slutade abrupt skratta när hon frågade om mina föräldrar. Jag gnuggade mig lite i nacken obekvämt men svarade. "De är några av de högst uppsata på ministeriet med familjen Malfoy" svarade jag medans jag höll blicken på golvet.

"Jag har aldrig hört om dem, men visa står ju inte så mycket i centrum." så jag lite misstänkt efter som han inte ville se mig i ögonen "Talar du sanning, vad ens en föräldrar jobbar som är inget att dölja." sa jag med en peppande ton men ångrade mig genast. Han behövde ju inte ljuga, han ville väl bara inte för att han inte ville tvinga honom att berätta allt om honom! Det var väl normalt? Men sagt är sagt.

Jag kollade up på henne med nu ledsamma ögon. "Jag talade sanning men de har ett annat jobb också" sa jag och svalde hårt. Jag var inte stolt över att mina föräldrar var dödsätare men jag kunde inte göra något annat än att inte bli det.

"Förlåt Alex, jag ville bara..." jag svalde klumpen i halsen "Jag ville bara att du skulle förstå att du inte måste ljuga för mig. Jag lovar att inte tvivla på dej igen, kan du lova att tala sanning då?" frågade jag för att få det ur världen. Han såg ledsen ut, var det för att jag sårat honom eller något annat? Jag vågade inte fråga eftersom jag inte ville att det skulle bli konstigt mellan oss, eller att han skulle tycka jag var konstig.

"Det gör inget alls" sa jag till henne med ett djupt andetag. "jag lovar" sa jag till henne medans jag sträckte ut min hand och skakade på det. Jag la efter åt till ett leende och försökte få upp humöret på oss både igen. Jag kollade på henne och hoppades att hon inte skulle se att humöret inte var helt riktigt.

"Alex vad är det, du verkar var vara..." jag visste inte vad jag skulle säga "Skit samma!" avslutade jag.
"Vil du hitta på något efter skolan imorgon?" frågade jag glatt.
Alex såg ut att tvinga fram ett leende på hans läppar. Jag kanske kunde fråga honom när vi kände varandra bättre.