Prs med Wolf

Anaid jämrade sig i sömnen. Hon drömde mardrömmar. Hon stod på en stor grusplan, klädd som en skamlig, en häxa påväg mot sitt bål. Hennes händer var fast kedjade med hennes fötter och hon kunde inte röra sig. En bit framför henne stod Rascal på knä, barbröstad och kallsvettig med bundna händer. Anaids bröder och far och Rascals far piskade honom tills hans rygg var kletig av blod. Anaid skrek Rascals namn, försökte springa till honom, få dem att sluta men hon satt fast och ingen lyssnade på henne. Till slut föll Rascal ihop på marken, död och blodig. Aimil och Shams röster ekade i huvudet på henne, "Du kunde ha räddat honom! Du kunde hjälpt honom! Han är död! Det är ditt fel Anaid!" om och om igen.

Anaid satte sig tvärt upp. Hon andades häftig och kände svetten rinna ner längs kroppen. Hjärtat pumpade för brinnande livet och hon kunde fortfarande höra Sham och Aimil i huvudet.

De tre vargarna ryckte alla till när Anaid plötsligt for upp. Rascal såg frågande på henne med sina gröna ögon och återtog mänsklig form. "Hur mår du? Hade du en mardröm?" frågade han oroligt och satte sig på knä bredvid henne.
Aimil hasade sig fram och satte en hand till hennes panna. "Du kallsvettas, vill du ha vatten?" sade hon och rörde den bruna vargen som redan var på väg till bäcken för att lapa i sig av det kalla vattnet.

Anaid ryckte till när de andra pratade med henne. Men lugnade sig snart när hon förstod att hon haft en mardröm.
Hon torkade pannan med handen och nickade åt både Aimil och Rascal.
Anaid såg den bruna vargen lapa vatten från bäcken och önskade att hon också kunde göra så. Om hon bara vore en varg.....
Så slog det henne att hon var ju en häxa! Borde hon inte kunna förvandla sig till en varg om hon ville?
Anaid bestämde sig för att testa så fort dem ätit frukost.
Frukost.
Vad skulle de äta till frukost? Kanin igen? Man kunde väl inte äta kött till frukost? Eller?
Anaid började fundera på hamnskiftares matvanor. Åt de alltid kött? Kunde de verkligen äta rått kött utan att bli sjuka? Hon bestämde sig för att fråga.
"Öhm, hörni....?" Anaid var fortfarande lite skakis efter mardrömmen men svalde den hesmka känslan och fortsatte, "Jo, jag tänkte på det här med frukost? Äter ni alltid kött? Morgon, middag, kväll? Blir ni verkligen inte sjuka av rått kött? Vad ska vi äta till frukost?"

Aimil skrattade hjärtligt, men vänligt åt Anaids fråga.
"Vi äter inte bara kött även om vi tycker om det. Vi tycker också om bär, frukt, fisk och andra varor från skogen", sade hon och slukade en handfull blåbär från en buske.
Sham fångade upp lite vatten i ett stort blad med sina nu mänskliga händer som han bar tillbaka och gav till Anaid. "Liksom riktiga vargar blir vi inte sjuka av att äta mat som inte blivit tillredd. Vi är byggda för att äta kött i båda formerna", sade Rascal och lyfte överläppen med ett finger och visade på sina hundtänder. Sedan lutade han på huvudet och såg upp på himlen. "Hmm... Vad vill du äta? Skogen har det mesta om man är van nog för att se det."

Wolf

Anaid tittade noga på Rascals tänder. Det kändes konstigt på något sätt att en så god varelse kunde vara så farlig. Anaid skakade på sig och kände med tungan på sina mänskliga tänder. Raka och ofarliga för allt utom maten som klämdes mellan dem.
"Äter ni ofta grönsaker? Eller pajer? Grönsaks paj kanske?" Anaid funderade, hade hamnskiftare ungnar i sina hem? Om de mest åt kött kanske de inte hade vanliga kök?, "Förlåt, jag måste bara fråga, hur ser era kök ut? Använder ni er av ungnar? Äter ni alltid nyttigt, eller sötsaker också?"
Det vattnades i munnen när Anaid tänkte på alla läkra middags bjudningar hennes far brukade ha. Oliga furstar och hertigar kom nästan varje kväll till slottet för att äta middag tillsammans med hertig familjen Lilja.
Borden hennes far altid ställde upp dingnade av mat och sötsaker.
Anaid fick påminna sig själv om att det var slut med det nu.
Hon funderade på vart man kunde hitta grönsaker i en skog och kom fram till att de någon gång måste bege sig till en mänsklig (kanske hamnskiftare också) marknad.
I varje fall när vintern närmade sig.
En kall vind pust gav Anaid kalla kårar.
Vintern skulle snart vara här.

Rascal såg hur Anaids ansiktsuttryck ändrade sig när hon gled med tungan över tänderna och undrade om hon avundades deras tänder eller fruktade dem. Sham pekade otåligt på bladet med vatten för att påminna henne att hon var törstig medan Aimil svarade hennes frågor. "Vi äter mest frukt och bär, grönsaker är lite av en lyxvara eftersom det inte finns naturligt i skogen." Rascal kliade sig frånvarande bakom örat. Han kom att tänka på den gången en av klanens valpar stulit morötter från en människas grönsaksland. Alla hade varit nyfikna och upprymda tills de förstått vart det kommit från. "Vi har inte kök. Vi har en stor brasa i mitten av lägret där vi grillar vår mat", sade Sham och Aimil nickade instämmande. "Och de flesta tält har en eld i mitten som man kan koka soppa och grytor över. Socker är ganska vanligt hos er va? Vi har inte socker, så vi kan inte göra bakelser, men ibland gör vi sötsaker av harsyra, torkade bär och fiskolja. De blir ganska lika era kakor", sade hon och lade ihop händerna så att de liknade en platt kaka. Rascal lyssnade bara vagt till konversationen när Anaid rös till. "Fryser du?" frågade han svagt och synade hennes lätta klädsel.

"Nejdå, ingen fara" sade Anaid vänligt till Rascal. Men vänligheten byttes snart ut mot förvåning.
Hon såg på vargarna runt om kring henne.
"Inga grönsaker och inga kök!? De lever verkligen som vargar" tänkte Anaid. "Och vem äter kakor gjorda på fiskolja!?"
Frågan var om hon skulle kara av att leva så.
"Så när vi har ätit frukost, räddar vi Minosa och Astrid, sen ska jag fixa kvällsmat" sade Anaid lurigt, "Och jag tror att ni kommer gilla det"

Anaids ord fångade Shams intresse och han kröp närmare. "Ooooh, blir det människomat? Bakelser? Får vi smaka bakelser?" Han stirrade på henne som om han väntade sig att hon skulle ha fickorna fulla med sötsaker. Aimil himlade med sina orangea ögon och slog till sin bror på armen. "Hon har inga bakelser åt dig dumskalle! Hur skulle hon kunna baka dem i skogen?"
Rascal skrattade åt Shams snopna min och nickade till Anaid. "Det blir bra, jag ser fram emot det. Men nu till frukosten, vad har vi?" sade han och vände sig till Aimil. Hon slutade banka på Shams hukade kropp och lade ett finger på läpparna, så som hon ofta gjorde när hon tänkte efter. "Vi har kvar lite av kaninen från igår och jag såg ett par blåbärsbuskar när jag samlade växter...", sade hon fundersamt. "Och vi kan samla bokollon borta vid floden jag tvättade kläderna i", fyllde Sham i. "Perfekt. Vi delar upp oss i två grupper. En som samlar bär och en som samlar nötter. Eftersom floden är längst bort och jag och Rascal är snabbast, så går du med Sham, är det okej Anaid?" sade Aimil och tittade på henne. Rascal snörpte omärkbart på munnen. Han hade hoppats att han kunde fått vara ensam med Anaid. Det var inte så att han ogillade Aimil, hon var snäll och som en syster för honom, men han hade inte varit ensam med Anaid sedan första gången de träffats.

Anaid var något rädd för Sham. Han var mer vild än de andra tyckte hon, det kanske berodde på att han var yngre men hon såg ändå till att ha dolken med sig i fall att.
"Ja, det är okej, ska vi gå? Jag börjar bli riktigt hungrig" med dem orden hoppade hon upp på fötter och började gå. När hon gick förbi Rascal log hon lite snett. Hon hade sett hans besvikna ansiktsuttryck när han inte kunde gå med henne.

"Ja, ja...", muttrade Sham och följde efter Anaid med händerna knäppta bakom huvudet.

Så snart Anaid och Sham var utom synhåll vände sig Amail till Rascal och log med höjda ögonbryn. "Vad?" frågade Rascal och rynkade pannan. "Försök inte. Till skillnad från min efterblivna bror kan jag se när någon är... förälskad."
Aimil viskade det sista och Rascal kände hur han blev stel av förlägenhet. "Förälskad? I-i Anaid? Heh, knappast... Hon är bara en vän", stammade han och förbannade sig själv för att han ljög så dåligt. "Mhm...", sade hon bara och bytte skepnad, fortfarande leende. Rascal blängde på hennes varggrin och ändrade form. De började springa. Rascal haltade lätt på frambenet som varit ur led och bakbenet han blivit skjuten i, men han kände inte av smärtan och han märkte inte de svagt oroade blickarna från Amail.