Magic Bounty (PRS)

"Äsch, jag förtjänade det", svarade Peter avfärdande och fick tillbaka tempot. "Jag är också glad att ha träffat dig", sade han sedan och log sanningsenligt åt henne.
Han skulle just utveckla det när ett ljud fångade hans uppmärksamhet. Det var ljudet av en bil.
"Göm dig!" utropade han och drog med Anna in under ett par buskar. Han hamnade ovanpå henne, men var för koncentrerad på bilen för att märka det.
Han hoppades att det bara var något rikt par på resa genom landet, men när bilen stannade bredvid dem avfärdade han den teorin. En dörr öppnades och slog igen och Peter kunde höra ljudet av fotsteg i gruset.
"De borde ha kommit ut ur skogen häromkring... Är du säker på att de ska till häxbyn?" frågade en tunn, nervös röst. "Åh snälla Francis, hur många gånger ska jag behöva säga det? Det är den ideella platsen för Peter Tonkin att gömma sig på. Dessutom säger vittnen att hans följeslagare är en kvinnlig häxa. Om någon känner till byn är det hon. Hoppa in i bilen igen medan jag röker", svarade en annan röst och Peter blev förvånad när han hörde att det var en kvinnoröst. De måste ha anlitat en detektiv.
Peter hörde hur dörren smällde igen och kände strax lukten av rök.

Anna fortsatte le mot honom då han sa att han också var glad över att han hade träffat henne. Hon tänkte inte på ljudet av bilen så mycket utan fortsatte bara gå då han plötsligt drog in henne under ett par buskar. Hon flämtade till och skulle just fråga honom vad han höll på med då hon hörde ljudet av en bilö som stannade, just vid dem.
Hon höll andan för att inte ge några ljud ifrån sig och lyssnade på den manliga och kvinnliga rösten. Hon hade glömt bort att de ens var på flykt från polisen. Hon rynkade på näsan något då hon började känna doften av rök, hon hatade det. Men hon fortsatte var knäpptyst och bara väntade. Någon gång skulle de åka iväg. Det var inte fören nu hon märkte att Peter var över henne. Hon rodnade och vred på huvudet och såg upp på honom.

Peter kände hur Anna tittade på honom och såg ner på henne. När han såg att hon rodnade gjorde han likadant och visade tänderna i ett blygt leende.
Han skulle ha rullat av henne om han inte varit rädd för att bli upptäckt. Till slut hörde han i alla fall hur kvinnan stampade på cigarettfimpen och satte sig i bilen.
Några sekunder senare brummade motorn igång och de körde vidare. Peter stannade i buskarna i några minuter till för att försäkra sig om att de inte skulle komma tillbaka.
När han var säker på det reste han sig upp och drog med Anna på vägen. Han andades lättat ut och tittade på henne. Hon hade lite blad i håret, men annars verkade hon okej. "Det var nära", sade han.

Anna log svagt tillbaka. Hon var på helspänn, dels på grund av att de var så nära varandra, och på grund av kvinnan som stod bara någon meter ifrån dem. Hon kunde inte hålla andan för evigt, men hon andades tyst och långsamt så det inte skulle höras.
Tillslut körde äntligen bilen iväg. Hon ville gå upp direkt, men visste att de kunde vända tillbaka. Men efter ett tag var hon ganska säker på att de var borta. Hon fick hjälp upp av Peter och borstade iväg smuts från hennes byxor. "Ja! Verkligen nära! De måste leta efter dig Peter...Kanske det är bäst om vi går i skogen ändå. De kan inte köra där åtminstone. Vi måste ta oss till byn! Där kan de inte få tag på varken dig eller mig" log hon mot honom och tog bort bladen från hennes hår och började gå in mot skogen.

Peter följde efter henne. "Ja, de vet tydligen om dig också nu. Den där kvinnan... Poliserna måste ha anlitat henne. Hon vet redan vart vi är på väg. Vi måste vara försiktiga med henne", sade han och kliade sig på halsen.
Han sneglade på Annas hand. Den svängde fram och tillbaka i takt med hennes fotsteg och han var frestad att ta den.
Han rodnade igen när han tänkte tillbaka på stunden i busken. Han hade varit generad, men det hade ändå känts ganska bra. Bortsett från det där med att de gömde sig från människor som skulle slängt dem i fängelse, eller värre.

Anna bet sig i läppen. "Vi måste till byn innan de fångar oss". Hon fortsatte sedan gå. De var tvungna att gå i samma riktning som vägen men de var kunde inte gå för nära den, de skulle bli sedda då. Så hon gick lite djupare in i skogen och fortsatte gå norrut.
"Så, vad pratade vi om innan den där bilen kom? Juste, natten då vi 'träffades'" skrattade hon och såg upp på honom med ett leende. "Jag är glad att du aldrig sålde mig Peter".

Peter skrattade lite, inte lika mycket och glatt som Anna, men ändå.
"Jag med. Jag skulle ändå inte fått så mycket för en envis häxa som du", sade han och knuffade retsamt till henne med ett skratt.
Sedan blev han allvarlig igen.
"Detektiven har en bil. Hon kommer hinna dit långt före oss. Hon kommer ha flera dagar på sig att förbereda sig och vänta på oss. Jag önskar att vi hade bättre vapen", sade han och lade pannan i veck.
"Om något går fel kommer få att snava på mållinjen."

Anna såg upp på honom och låtsades vara förolämpad. "Inte det? Jag tror jag hade varit det bästa du någonsin sålt!" skämtade hon. Hon hade älskat att bara skämta med honom för evigt där, men de behövde vara seriösa igen. Det fanns viktiga saker att koncentrera på.
"Ja..Vänta jag fick en ide!". Hon log stort mot honom. "Om vi bara får tag på en telefon, på något sätt, så kan jag ringa min familj och se till att vi kommer in på något sätt...Och I värsta fall vet jag hemliga ingångar och utgånger, kloakerna...De är inte så fräscha men det är bara i nödfall". Men hur skulle de få tag på en telefon? De skulle behöva ta sig till en stad.

Peter nickade och tänkte efter.
"För länge sedan kom jag den här vägen efter att ha fångat en häxa från metallstaden. Jag har för mig att det finns ett värdshus inte långt här ifrån. Vi kan spendera natten där och förhoppningsvis hitta en telefon samtidigt", sade Peter. Värdshuset var förstås vid vägen, men det var gammalt och ett lyxigt hotell fanns bara en kilometer ifrån det så det skulle förmodligen inte vara många gäster där.
Dessutom kunde de hålla sig i sitt rum ifall det skulle vara mycket folk.

Anna lyssnade på honom. Hon hade aldrig tänkt på att han fångat andra förut, och faktiskt sålt dem. Varför hade han sålt dem men inte henne? Det var något hon aldrig skulle förstå, men hon var tacksam för att han hade ändrat sig.
"Det låter bra, men...Vi har inga pengar. Hur ska vi kunna betala för en natt på ett värdshus?" undrade hon och bet sig i läppen. "Men..Vi kanske kan göra någon slags byteshandel med ägaren eller något". Hon hade alltid på sig ett par små örhängen, och hon visste att de var värda en hel del, hon hade fått dem i present av sina föräldrar en gång.