Spring innan de tar dig (Öppet)

Gwen hörde hur Emory frågade om hon behövde hjälp. En del av henne ville protestera. Självklart behövde hon ingen hjälp. Hon var fullt kapabel till att ta ner ett tält själv. Men hennes för tillfället mer rationella sida upplyste henne om att, nej, hon var inte fullt kapabel till att ta ner ett tält. Så istället för att svara något vettigt gjorde hon bara ett ljud som kunde tolkas som antingen jakande eller nekande.
Men när Aravis började tala med en auktoritär röst och ge ut order, trots att hon nyss hållit ett brandtal om att ingen skulle ge order, så var Gwen väldigt nära på att höja rösten. Men hennes hjärna hade inte hämtat sig än från känslostormen så åter igen blev det bara ett svagt muttrande. Hon tänkte då inte ta några order från någon som Aravis. Det kunde de ju glömma. Även om hennes åter igen för tillfället mer rationella sida upplyste henne om att det inte var en alltför dålig plan. Trots att Gwen själv aldrig förstått det där med tillgivenhet och inte kände någon sympati med de döda soldaterna, frivilliga eller ej, så såg hon ingen nackdel med att lämna kvar personbevisen. De hade ingen större nytta av dem ändå. Sedan slog det henne.
"Passerkort", mumlade hon fram med lite starkare röst. "Vi måste ta soldaternas passerkort. Och även gärna ID-brickorna från dem som möjligtvis är något lika oss"
Hon var dock inte säker på om någon hörde henne, då hon fortfarande hade ögon slutna. Så länge hon blundade kunde hon stänga ute det faktum att hon befann sig i en glänta med personer hon inte litade på och inte hade samma starka ställning som hon brukade ha.

"Sexton... Näe... Det tror jag inte.." Mumlade Mina medans kvinnan började fixa med sina verktyg.
Mina tittade upp så länge och lyssnade till alla samtal,försökte distrahera sig själv för den kommande smärtan.

Mina hade hört kvinnan lite längre bort mumla Passerkort och ID-brickor om dom är lika oss. Hon fnyste. Ingen i det här förbaskade lägret kunde eller skulle kunna se ut som en 16 åring. Det var väldigt uppenbart. Men.. Passerkort.. Det var ingen dum idé.
Bara hon fick tag på ett tält innan dom skulle ge oss av.
Det skulle när hon tänkte efter inte skada att titta igenom några soldater som iallafall var i 20 års åldern om dom var lika henne?

Aravis kastar en blick på Dakota och tänkte protestera, för att hon klarade sig bra själv. Men hon hejdar de ord som skulle komma över hennes läppar. Kanske han gjorde det i ett sätt att säga förlåt. Aravis klandrade honom inte, inte alls, men han kanske gjorde det. Dessutom var det trevligt med sällskap så hon nickade och log mot honom.
"Tack, det var vänligt av er." sade hon enkelt och tog sig fram så smidigt hon kunde med det skadade benet. Men det var ändå bara i låret, så något kunde hon stödja på foten även om det gjorde ont särskilt då det smärtstillande började gå ur.
"Märkligt gäng vi har hamnat i. Inte sant?" mumlar hon frågande och sneglar på honom utan att möta hans blick, men samtidigt ville hon vara snäll och trevlig.
Hon såg hans fiol och log lite.
"Om vi följs åt en tid som det verkar bli, får jag höra er spela då?" frågade hon artigt. Hon var dock förvånad över att de andra räknade med henne. Mest för de bara kunnat döda henne eller låta henne förblöda och de hade blivit av med henne.

En fråga bara..:
Är Signe tha toast med?xD

[Holytail, nope x3]

Celaena såg chockat upp mot Mina. "Sexton?" ekade hon och skakade på huvudet. Ute i den riktiga världen fanns det lagar. Visst brukade genmanipulerade vara tränade i det mesta men ifall en polis arresterade en kunde det sluta dåligt, speciellt då man ofta slog tillbaka. Och Celaena kunde tänka sig att alla någon gång skulle behöva "låna" en bil. Hon kunde såklart ha fel, men längre hon hade aldrig träffat någon genmanipulerad som inte tjuvkopplat en bil. Förutom de i hennes nya grupp, vill säga. Hon visste inget om dem.
När hon var klar med förberedelserna så klippte hon upp resten av Minas byxor.
"Herregud i himlen", viskade hon förskräckt när hon såg såret. "Du gick ju runt... herregud. Jag trodde inte det var mer än en skråma", fortsatte hon viska. Hon tittade upp mot Mina. "Det här kommer göra ont", varnade hon och började sedan sitt arbete. Ingen tid att slösa.
Hon hade lyssnat på resten av gruppens konversationer och höll mer eller mindre med på allt.
Om hon fick tag på en kopiator kunde hon fixa sin egen bild istället, ifall hennes körkorts bild matchade i storlek.

[Selma...:Okej!:3]

Mina nickade kort och stålsatte sig för smärtan. Men kunde inte låta bli att bli lite orolig.
Hon borde inte gått runt och stödjat på benet.

Där kom smärtan. Som en brinnande eld i benet kom den.
Mina bet sig i läppen. Hon började ångra att hon inte ville ha smärtstillande. Varför hade hon inte bett om smärtstillande?!
Mina suckade och lyfte på huvudet. Såg runt på gruppen, som antagligen skulle splittas.
"Vad heter du?" Frågade hon kvinnan när ännu en våg av olidlig smärta kom. För att bara titta runt hade inte direkt avlett henne från smärtan.

(Tänkte bara säga att jag kommer vara i Sthlm från ikväll tills på söndag, så kommer inte ha någon möjlighet att svara, om det inte råkar finnas wifi på hotellet, då kanske jag svarar om jag har tid (trots att jag ogillar att skriva på mobilen, men för er så kan jag göra det ), men om jag inte har möjlighet att svara så kan ni väl köra på lite grann. Gwen kan fortsätta ligga på marken och tycka synd om sig själv och kläcka mästerplaner)

Dakota erkänner att han inte förväntat sig att det skulle gått så smärtfritt, det får honom känna sig underligt lättad. Med tanke på att hans tro på scenariot där han fått en grav utskällning av något slag. Hans egna påhittade utfall hade faktiskt gått mycket värre än bara en utskällning fast Dakota hade beslutat att han inte ville hänge sin tid åt dessa. Dakota skyndar sig ifatt så han kan… hans tankar går någonstans mellan att stödja henne och fånga henne. Detta resulterar i att han helt enkelt försöker hålla sig tillräckligt nära för att kunna göra något av det. Dakota vet inte hur bra han skulle vara på att fånga henne.
”Jag håller med”, svarar Dakota och hans blick letar efter något som kan hjälpa Aravis och… hade han hört henne säga Mina? Dakota tror det var så. När hon frågar om hans fiol känner han den plötsligt mot ryggen. Han har för det mesta bara spelat för sig själv sedan… han var med människorna. Nu hade folk hört det här och var, en del hade nämnt det. Fast ingen hade faktiskt frågat om de fick höra. Så Dakota var tyst en stund efteråt.
”Om… ja, självklart, om det inte blir till besvär bara”, svarar Dakota och lägger inte märke till att han börjat rodna av den oväntade frågan.

( Okay! )

(Låter bra det ^^ )

Aravis dolde ett roat leende genom att vända sig bort och bita ihop käkarna. Att han visat känslor gladde henne, att han faktiskt rodnat och varit undfallande. Han visade sig inte störst, bäst och vackrast vilket var vanligt bland genmanipulerade.
Men hon log sedan till svar och vände sig mot honom.
"Självfallet skulle det inte bli något besvär. Jag bad om det och det är mer besvär för dig. Dessutom är musik läkande för själen och får en att glömma allt tungt." sa hon enkelt utan att gå mer in på det och pekade på ett par långa stadiga grenar.
"Vad tror du om dessa?" började hon men tystnade genast och la ett finger mot sina läppar, röster och steg hördes. Hon hukade sig bakom ett buskage och drog ner Dakota vid sig.

Mina hörde det tydligt. Röster.
Aravis hade redan dragit ner en av männen.
"Em... Jag tror vi har besök.." Mumlade hon lågt till kvinnan som fortfarande håller på med hennes sår.
Mina duckade så gott det gick och letade efter rösterna igen.