Medeltida hemligheter (prs)

(Helt okej ^^ hoppas att du hade det roligt! )

"Du har en klunga av beundrare där ute", muttrade medikusen irriterat medan han matade Maximillian.
"Ursäkta?" kraxade Maximillian fram och kvävdes nästan på maten.
"Alla undrar hur du mår. Hur du hjältemodigt sprang efter Rose och allt det där. Riktigt intressant. Men högst irriterande."
Dörren öppnade sig plötsligt och medikusen suckade lättat och skrattade till. "Du är en fröjd för ögat, Alicia. Jag har fortfarande saker att tala om med kungen. Han är din, varsågod." Och så försvann han igen med de orden och stängde dörren bakom sig.
Maximillian kunde först se Alicia när hon kom tillräckligt nära. "Hej", log han.
"Hej", log hon tillbaka och fortsatte att mata honom.

Rose var tyst hela dagen. Hon jobbade i köket, som brukade vara väldigt roligt, men den dagen kändes det inte bra. När Rose fick rast skyndade hon sig genast mot sjukstugan där en hel folkmassa hade samlats.
"Ursäkta", mumlade Rose och försökte ta sig igen hopen av varma människor.
"Det är hon!", ropade någon plötsligt och alla stannade. Rose slank förbi människorna och in i stugan. Hon sprang upp för trapporna och in i rummet.
"Herregud", röt hon irriterat. När Rose såg Max lade sig genast irritationen. Hon bara stod i dörröppningen och tittade på honom. Max..

Det verkade flera gånger som om Alicia skulle ta upp vad som än störde henne men hon verkade aldrig kunna. Hon tog hand om honom så mycket som det krävdes, började till och med läsa en bok för honom men när Rose kom in i rummet så tystnade hon och verkade skjuta undan vad som än bekymrade henne.
"Jag antar att alla inte försvunnit ännu?" undrade han och började lätt skratta innan Alicia slog handen över hans mun.
"Att skratta involverar magmuskler. Att använda magmusklerna för mycket kan innebära att öppna såren igen. Vilket betyder blodförlust. Vilket betyder att du kan svimma. Din kropp har ännu inte lyckats ersätta allt blod du förlorat ännu."
Maximillian slutade skratta ganska snabbt. "Gud, vilken glädjedödare du är."
"Så länge du blir bättre så bryr jag mig ärligt talat inte", log hon tillbaka och reste sig efter att ha lagt boken upp och ner på Maximillians bädd. "Hej, Rose. Vill du att jag ska lämna er ensamma nu när du ändå måste jobba hela dagen? Jag kan hämta något att äta åt er?"

"Visst", log Rose. Hon kunde ändå inte stanna så länge, så hon ville gärna spendera den tiden ensam med Max. Alicia gick ut ur rummet.
"Hur mår du?", frågade Rose och satte sig vid sängkanten. Hon hade varit så orolig hela dagen. Eller ja, halva dagen hade ju bara gått.. Skrik hördes från det öppna fönstret och Rose suckade.
"De där småflickorna går mig på nerverna.."

"De är uppenbarligen oroliga för mig", log han och sträckte sig efter hennes hand. "Berätta om din dag för mig."
Han hade själv inget att berätta. Han ville gärna ta tillfället i akt och lära känna henne ännu mer. Att älska en person räckte inte för att man skulle lära känna dem.

Rose drog ett djupt andetag och började berätta om mötet hos kungen, jobbet i köket och beundrarna. Hon skulle precis fråga vad Max hade gjort när hon förstod att han förmodligen inte hade gjort något särskilt.
"Att det här skulle hända just nu..", suckade Rose istället.

Max log lite ironiskt. "Jag tror vi får vänta med bröllopet pyttelite", sade han ledsamt. "Men det ska ske. Plus, nu har du mer tid att planera det. Hur kommer det sig att du och kungen är så nära, förresten?"

Rose log sammanbitet.
"Jo.. Det är en lång historia", log hon. "Men vi har tid. Mina föräldrar gick bort när jag var ganska ung. Från första början skulle jag bo hos Matildas familj, men de klarade inte av det. Så jag fick flytta in på slottet. Eftersom att jag var så ung så tog kungafamiljen hand om mig, och när jag började nå rätt ålder, fick jag jobb som tjänsteflicka."

Maximillian rynkade på ögonbrynen. Han var chockad. Det var inte det intrycket han hade fått av kungen. Inte heller hade han hört talas om några liknande tillfällen tidigare.
"Det låter fantastiskt", sade han istället med ett leende. Han hade svårt att tro på det, men det var sanningen. Och ibland var sanningen helt otrolig.

Rose hade aldrig tänkt det som fantastiskt, men när hon tänkte efter så var det rätt otroligt. Hon nickade.
"Berätta lite om din barndom då", log hon.