The unexpected (prs)

Ashe ler mjukt. "Det är okej. Vi undrar bara ifall det är något du vill ha till frukost? Vad som helst. Vare sig det är chokladtårta eller äggröra. Det är bara att säga till."
Hon vet att hennes står emot lusten att höja på ögonbrynen och nickar istället instämmande. "Japp. Vad som helst för idag. Sedan gäller dock vanliga frukost grejer så att era kroppar får allt det ni behöver", lägger han sedan till. Hans leende försöker aldrig riktigt och Ashe kan knappt tro det hela. Hon är mållös åter igen. Det här är hennes pappa. Och hon har Artemis bredvid sig. Det här måste vara en dröm. Kan det vara något annat än en dröm?
Hon har på känn att hon kommer vara rädd för att somna när hon väl lägger sig. Så, hon försöker njuta av stunden. Hon försöker njuta av känslan i bröstet som faktiskt finns. Mardrömmar om den tomma känslan som istället brukar vara där kommer hemsöka henne, men allt kommer bli okej en dag. En dag så kommer hon vänja sig vid verkligheten.

"Åh" sa Artemis som hon nu förstod, men skakade sedan på huvudet åt Ashes far.
"Nej tack, jag vill inte ha något, jag klarar mig vad ni än serverar." sa hon artigt och log. Det var egentligen inget förvånande svar att komma från henne heller. Det skulle dröja länge än innan hon tog egna beslut, tog plats. Hon hade inte varit här mer än ett par timmar och man kunde inte förvänta sig underverk ännu.
Hon kvävde en gäspning bakom handen, resan hade varit ovan och påfrestande för henne. Hon var van vid ett liv av stillasittande och att knappt äta något, men nu skulle det visst bli ändring på det.

"Okej", nickar Daisuke. "Gör vad ni vill tills frukosten är färdig. Utforska, sov, vila, ligg på golvet och dagdröm om ni så vill. Förstör bara inget just nu. Förstöra kommer senare", mumlar han och kliar sig själv i bakhuvudet.
Ashe betraktar oförstående honom medan han försvinner ut ur rummet. Hon börjar gäspa innan hon ens kan hindra sig själv. Gud, hon kommer vara tråkig idag. Hon kommer förmodligen sova resten av dagen så att hon kan få tillbaka den förlorade sömnen från bilresan.
Hon ser runt i rummet. Hennes blick stannar extra länge vid sängen men fortsätter sedan till Artemis. "Vad tycker du att vi ska göra? Packa upp? Det finns förresten trollformler för det, fast det vet du säkert redan. Gå runt i korridoren? Sova? Jag vill höra dina tankar", lägger hon till med ett litet leende. Hon vet att allt inte ska funka under en minut, men hon vill verkligen ge Artemis ett normalt liv. Hur normalt ett liv med ett orakel nu än kan vara. Är Ashe tvungen att bli någon slags riddare och tjäna sin egen bror nu? Hon tycker inte om tanken på att han är en mäktig och viktig person. Hennes familj är redan allt för mäktig, för guds skull... Hennes blod är fullt av alldeles för mycket magi.

Vid Ashes fråga ser Artemis först ner i marken och sedan på sin säng. Där var allt hon ägde, sitt gosedjur Pan. Inte ens kläderna på kroppen var hennes utan en begagnad skoluniform från skolan. En som hon kände sig oerhört obekväm i.
"Alltså jag...." började hon då hon visste att Ashe ville ha svar. Hade hon bara kunnat hade hon väl rodnat nu, men hennes kinder var alltjämt bleka som resten av henne.
"Jo, jag vet att man kan plocka upp med formler. Du kan göra det om du vill." sa hon slutligen och drog efter andan. Det var mer än tydligt att Ashe hade allt och Artemis inget. Även om familjen sa att de tog emot henne kunde hon inte tro det än.
Hon såg upp på Ashe och log för att lugna, leenden gjorde det, hon visste det.
"Det känns skönt att vara hemma igen? Med din familj gissar jag?" sa hon mjukt för att prata bort det hela. Sedan var hon verkligen glad för Ashes skull med.

Ashe rodnar och tittar bort. "Förlåt mig. Jag menade inte packa upp som från resväskor. Titta i garderoben." Hon pekar på dörren som förmodligen leder till en garderob på sidan av rummet som hennes resväskor inte ligger på. Hon antar därmed att garderoben därmed är Artemis.
"Jag kan tänka mig att garderoben är fylld med saker och ting, inte endast kläder. Jag tror mamma har valt ut saker och ting åt dig till en start. Förmodligen fler än du behöver tills du känner dig tillräckligt bekväm med att önska dig saker, men ja... Mako kanske hjälpte henne också." Ashes rodnad försvinner inte.
Hon suckar och känner att hon måste förklara saker och ting för Artemis. "Förlåt mig. Anledningen till att jag skyndar mig med allt... Jag har rest världen runt sedan den där branden. Jag överlevde på mitt vis. Vilket ledde till väldigt många kriminella saker och ting i brist på ett vuxet utseende. Jag var på flykt hela tiden. Det gällde att samla på sig saker och ting som blev som ett hem än något annat. Att vara snabb med att vänja sig men inte bli känslomässigt fäst, för det skulle aldrig hålla. Packa upp och packa ner. Jag har svårt att somna för det mesta. Mina muskler är på spänn hela tiden, redo att fly så snabbt som möjligt." Hon ler lite svagt. "Det kommer ta mig ett tag att kunna sakta ner. Jag hoppas att du orkar att stå ut med mig tills dess..." lägger hon sedan till och ser sedan åter igen på Artemis garderob.
"Du får ursäkta min mamma ifall hon inte valt rätt kläder. Ifall jag har rätt, vill säga." Ashe är dock väldigt, väldigt säker. Hennes mamma vill alltid att folk trivs och mår bra. Med tanke på att Ashe skulle ha gjort något liknande så är hon säker på att garderoben inte endast är fylld med kläder utan andra saker, som läroböcker kanske, som påminner lite om akademin. Så att Artemis kan finna tröst i något. Fast, det kan även ha motsatt verkan... Bara att vänta och se.

När Ashe slutar att tala är det Artemis tur att rodna, eller hon rodnade inte. Artemis kunde inte rodna, kinderna var alltjämt bleka. Det var som om hon kunde hålla kontroll på alla sina känslor, göranden och låtanden. Förhoppningsvis skulle det bli bättre med tiden, att hon skulle bli mer levande.
Artemis sänker blicken, biter sig i läppen och ser ner på sina skor.
"Det hade hon inte behövt, jag klarar mig med det jag har." mumlade hon tyst fram. Hon visste inte hur hon skulle bete sig, då det även skulle vara oartigt att tacka nej. Hade hon vetat detta hade hon hindrat det innan, men nu var det försent.
Hon möter dock Ashes blick då hon talar om sig själv och ler svagt samtidigt som hon trevande går fram till henne.
"Det är förståligt och det är lugnt. Bara du kan stå ut med mig är jag glad. Jag vet att jag är minst lika jobbig, jag förstår mig inte på detta och det känns som om jag gör allt fel." erkände hon och tog sakta hennes hand.
"Men nu är du hemma hos din familj, de lever och nu kan du ta det lugnt." ler hon tröstande åt kvinnan.

Ashe ler tillbaka och kramar Artemis hand tillbaka. "Du är inte jobbig. Inte det minsta. Grejen med min familj är dock... familj börjar kanske i blod, men den slutar sällan där och jag vet inte ens om jag kan lita på dem ännu. Jag måste få reda på fler saker innan jag kan lita på dem som förr. Döda brukar inte komma tillbaka till livet varje dag", ler hon. Hon börjar dra med Artemis bort mot garderoben.
"Kom igen, vi flyttar in i rummet och gör det här till vårt eget. Sedan tittar vi runt, äter och letar efter saker på nätet som Kai ska beställa åt oss", ler hon. "Och oroa dig inte om pengar eller så. Ärligt talat. I livet så får man använda det man har och den här gången råkar det vara pengar. Och varandra. Vi kommer alltid ha varandra." Hennes leende är mycket mjukare nu. Hon säger vad hon tänker på, och kanske är det för mycket känslor för Artemis, men Ashe har överlevt på att vara ärlig så länge hon kan minnas.

"Men att du förlorade dem, det var ju faktiskt mitt fel." säger hon med rynkad panna och följer med om än motvilligt mot garderoben. Att Ashes familj gjort så var ju bara för att träffa Artemis eller vad det nu var? Då var det i grunden hennes fel, hennes blotta existens.
"Ens familj kan man alltid lita på." fortsatte hon som en försäkran till Ashe. Den uppfattning hade hon alltid haft, särskilt då det var jul eller sommar och alla åkte hem.
Nu var senhösten i antågande, varma dagar men ett lovande om att vintern var på väg. Hur skulle det bli i vinter? På julen? Artemis oroade sig som vanligt alltför mycket och hon bet sig osäkert i läppen, som ett tecken på att hon var rädd och osäker.
Ashes försäkran om att slösa på pengar och få en massa lät mer skrämande i hennes öron. Hon kunde inte bara ta eller få något som inte var hennes.

"De gjorde det bästa valet", säger hon bergssäkert. "Ifall jag vetat om att de hämtat mig och att de lämnat dig... Nej, det skulle inte fungera. Jag har velat visa dig mer än bara skolans korkade regler sedan första stund. Vissa saker ingår i livet, vare sig hur man än lever det... Vi ska fixa det tillsammans." Ashe inser att "tillsammans" är ett mäktigt ord. Ett löfte, ett väldigt starkt löfte. Trots det skulle hon inte riktigt kunna tänka sig något annat, speciellt inte nu när hon börjat lära känna Artemis. Speciellt inte efter det som skett. Hon vill kunna hjälpa Artemis på de vis hon kan. Ashe brukar för det mesta vilja hjälpa folk ifall hon kan, men nu börjar hon istället undra hur hon ska kunna hjälpa till? I vanliga fall är det enkla saker som pengar, förklara missförstånd i förhållanden eller liknande. Simpla saker, men här... här vet hon inte vad hon ska göra.
"Man kan inte alltid lita på sin familj. Familj är ett starkt ord som måste förtjäna den tillit man sätter i det. Man kan kasta ur sig ordet familj hur lätt som helst men efter ett tag så inser man värdet av det och märker att personerna runt omkring en inte alls kan klassas som ens familj... Jag försökte på fosterhem några gånger, när jag var desperat och så trött på livet att jag inte orkade med något. Speciellt när branden precis hade skett. Men... att ha ett väldigt magiskt begåvat barn var inte uppskattat, inte ens i en magisk familj. Och vissa kvävde mig med sin kärlek och rynkade på ögonbrynen när jag visade hur jag egentligen var. Den självgoda, arroganta biten som aldrig kommer ge vika. Ingen verkar tycka om min kämpaglöd, men de beundrar den alltid." Ashe rycker på axlarna och gör sedan en gest mot garderobsdörrarna.
"Öppna och se ifall det finns något du kan ha nytta av", ler hon mot Artemis.

Månader hade gått och snön låg vit på marken utanför. Det var den sista november och något mystiskt låg i luften. Artemis gick för sig själv ute på gården. Snön gick henne till knäna och allt tycktes stilla. Artemis älskade lugnet och friheten här, att vara själv och ha all den fria natur omkring sig.
Mycket hade förändrats sedan hon kom hit och sakta men säkert hade även Artemis ändrats. Hon var fortfarande som en skrämd hind i allt hon gjorde utan att fråga någon. Men hon gjorde saker, dock ytterst sällan utan att be om lov. Som nu var hon ute på gården, hon hade inte frågat om lov. Men hon visste att hon fick, de hade sagt så.
Hon var fortfarande tyst och instängd och magiträningarna hade inte gått framåt. Det var som en spärr fanns inom henne, en spärr som inte skulle släppa om hon inte släppte lös sina känslor. Hon hade ännu inte skrattat, men ett par leenden hade de alla fått och det var alltid något positivt.
Hennes del av rummet var närmast kliniskt rent fortfarande. Hennes böcker var enbart klassiska skolböcker och de stod alla i bokstavsordning. Dock hade en röd filt kommit på hennes säng.
Det var en ny sak för henne, att hon gillade något. Färgen röd gillade hon, som hennes gosedjur. Hon hade fått ett par röda skor med som hon älskade.
De var alla för snälla hon visste inte av tacksamheten som fanns för Ashe och hennes familj. Även om hon fortfarande kände sig som en vilsen fågel hos dem stod de ut med henne och tog hand om henne.
Det började snöa alltmer och den vita kappan, med hennes vita hår och den vita snön gjorde henne nästan kamouflerad. Tunn och blek var hon ännu då hon inte var någon storätare och hennes ögon var alltjämt stora och röda. Men ändå var det något som ändrats, hon såg en aningen mänskligare ut.

(Tänkte att de kunde hinna med lite jul innan uppdraget )