Rolla?

Jodie sprang uppför trappan och slängde ifrån sig väskan när hon kom in hallen. Hennes pappa satt i köket och pratade med någon på japanska.
"Hej gumman! Är du redan hemma?" ropade han efter henne när hon gick in i sitt rum.
"Ja, vi slutade tidigt." ljög hon, eftersom hon inte orkade berätta hela historien.
Hon försökte att plugga vidare på det hon hade missat, men det var lönlöst, så istället satte hon sig ett tag med Hope. De pratade inte så mycket, men lillasystern fick alltid Jodie att känna sig trygg och stark.

Efter engelskalektionen hade de åter igen mrs Figg, den här gången i samhällskunskap Amber kände bara ett stort NEJ inför det. Inte bara det att Figg var obehaglig, hon ville även bara gå hem. Dagen kändes som om det hade varit väldigt lång.
Beata verkade också känna av det, för hon hade svårt att hålla sig på stolen. Alltid när hon hade tankarna på annat brukade hon omedveten sväva iväg - bokstavligt talat. Amber knuffade till sin vän, som med ett förvånat ljud föll ner på stolen igen. Hon hade inte svävat högt, bara nån centimeter ovanför stolssitsen, så antagligen hade ingen märkt det. Men Amber tyckte att Figg sneglade ovanligt mycket åt deras håll. Hon rös av obehag.
"Vi ska nu börja med ett grupparbete", började Figg med sin obehagliga röst. Alla elever började genast titta på sina bästa vänner, men Figg bara log ett leende som Amber enbart tyckte verkade onskefullt. "Jag gör gruppindelningen"
Amber, och i princip alla andra, suckade besviket. Figg började läsa upp gruppindelningen, och Amber gav Beata en nöjd blick när de två hamnade i samma grupp. Sedan insåg hon en sak - alla från kollektivet hade hamnat i samma grupp, förutom Filippa. Amber försökte att låtsats som om det inte fanns något samband, men hon hade aldrig riktigt trott på slumpen. Hennes nöjda leende förvandlades till förvånat uppspärrade ögon.

På väg mot den sista lektionen hade Cayden en stor klump i magen. Det kändes som om han hade ansvaret att fixa allt som var fel, och han orkade det inte. Han ville bara gömma sig under sin bänk och hoppas att alla glömde han var där. Det var i alla fall bara en lektion kvar, en ynka lektion att klara sig igenom, sedan var han fri att gå hem och gömma sig på riktigt.
Han önskade att han kunde dela med av sina känslor till sina vänner, men det skulle göra saken så mycket värre. Om han bara hade mod nog att säga något till Hestor i alla fall. Det var inte heller ett alternativ. Cayden kunde inte prata om allvarliga saker med Hestor, även om de var vänner.
När lektionen började kändes det inte bättre. Mrs Figg verkade ha kommit på honom när han använde sin kraft. Ännu något som fick magen att värka.
Vid ordet grupparbete tittade Cayden automatiskt mot Evelina och Vince. Han var knappt medveten om rörelsen, eller vad Figg pratade om. Han hade inte lyssnat. När Figg fortsatte med att hon gjorde indelningen stönade Cayden besviket. Denna gång helt medveten om vad hon egentligen sa.
Han fick i alla fall vara med Hestor, efter Evelina och Vince var han nog den bästa... Men att tvingas jobb med Jodie kändes inge vidare... Samma sak med Amber och Beata. Det tog några sekunder innan Cayden insåg att alla i hans grupp var från kollektivet. Det var inte bra! Han var i alla fall glad över att Filippa inte var med. Då skulle han vara säker på att det var mer än en slump. Nu kunde han inte vara lika säker. Han gjorde sitt bästa för att inte se störd och besviken ut. Han fick inte avslöja något!

Efter att bara ha gått fram och tillbaka ett tag kände Jodie att hon behövde göra något. Hon tog på sig en tunn jacka och sina gympaskor och tog trappan ner till kraftträningsrummet. I dörren mötte hon Jason. Det kändes som han stått där ett tag och väntat på henne.
"Du, Jodie..." började han när han fick syn på henne, utan att ens säga hej.
"Jag tänkte att vi skulle öva lite på din kraft. Bara du och jag."
Jodie kände en obehaglig känsla i kroppen, samma känsla som när Ms Figg stirrade på henne, men hon nickade och följde Jason in genom dörren. Han stängde den noga efter dem. När han vände sig om och de fick ögonkontakt dök en slags dåsighet upp från ingenstans och omslöt Jodie, som när hon fikade hemma hos Jason. Hon undrade om det hade att göra med Jasons kraft, som hon ännu inte var så bekant med, men hon hann inte tänka länge. En röst, Jasons röst fast ändå inte, letade sig in i hennes hjärna och beordrade henne att börja gå. Hon kände hur hjärtat började slå fortare. Ut till bakgården gick de, där det stod en bil och väntade. Nu blev hon rädd på allvar och all förhoppning om att det här tillhörde träningen försvann.

Amber sökte automatiskt efter Caydens blick när hon insåg vad som hade hänt. Var det bara en slump, eller visste Figg något som hon inte borde veta. Hon ville så gärna tro att det var slumpen, även om det var svårt. Hon ville veta vad Cayden trodde.
"Du, Amber...", sa Beata flytande bredvid henne. "Alla från kollektivet är i samma grupp"
"Jag vet", sa Amber fort tillbaka och vände blicken mot Beata. Hon ville inte att någon annan skulle höra. Figg verkade nästan självgod när hon såg på dem. Amber kände hur obehaget kröp längst med hennes rygg. Hon ville bara gå därifrån.
Figg fortsatte att presentera uppgiften, men Amber lyssnade knappt. Hon ville hem. Hon ville prata med Beata, Cayden och Hestor om vad de trodde om grupparbetet, och hon ville prata med Jodie om vad som hade hänt tidigare.
Men tillslut släppte Figg ändå iväg dem. Amber skyndade att plocka ihop sina saker, och när hon gick ur klassrummet kunde hon känns Figgs ögon i sin rygg.
"Äntligen", andades Amber ut när de gick från klassrummet. "Det kändes som om den här aldrig skulle ta slut"
Beata hade för en gångs skulle skyndat sig nästan lika mycket som Amber.
"Håller med", sa hon och tryckte sitt skrivblock mot bröstet. "Kändes som om Figgs blick skulle bränna hål i huvudet på mig"
Amber nickade och låste upp sitt skåp som de kommit fram till. De packade ihop sina saker, och gick med ivriga steg från skolan.

Angelinaa Vill inte stressa dig så här i juletid, men rollet håller på att dö!

Cayden undvek att titta på Amber och Beata, men kastade en blick mot Hestor. De log svagt mot varandra som ett tyst "det blir kul att jobba med dig, även om du inte var mitt första val". Situationen blev inte bättre av att Vince och Evelina hamna i samma grupp. Var det möjligt att byta? Det borde väl inte spela någon roll för Figg? Men Cayden kunde inte skaka av sig känslan att hon inte tänkte gå med på det. Kunde Cayden använda sin kraft för att övertala henne? Nej, han vågade inte, tänk om det inte skulle funka. För sitt inre såg han en bild framför sig där han ljög för Figg, men hon bara log och såg rakt igenom honom.
Resten av lektionen spenderade Cayden med att försöka hitta på undanflykter. Han kanske kunde vara sjuk i några veckor? Han behövde inte ens säga något till sina föräldrar, utan bara gömma sig någonstans i stan under dagarna?
När lektionen äntligen var över var Cayden inte sen med sticka därifrån. Han nästan sprang till sitt skåp, eller skulle ha gjort det om han inte visste att det skulle verka väldigt misstänkt om han inte gick som vanligt med sina vänner. Han hade ingen lust att prata. Vince frågade om han höll på att bli sjuk, Cayden sa eftertänksamt ja. Ett steg i rätt riktning i alla fall.
Cayden kom ut ur skolan strax efter Amber och Beata, han släpade fötterna efter sig för att undvika risken att komma ikapp dem.

Det kändes som om bilresan tog en evighet. Jodie satt tyst i baksätet och stirrade sorgset på Jason, som klamrade sig fast vid ratten med en sammanbiten min. Hon kunde inte tro att han hade förrått henne. Han var en av de få som Jodie litade på under dessa tider och nu kidnappade han henne. Hon frågade inte vart de skulle, eftersom hon var rädd för svaret. Istället lutade hon huvudet mot fönstret och tittade ut. Det höll redan på att mörkna. Om hon skulle frammana något monster eller nåt... Nej, det skulle vara för farligt. Jason skulle antagligen bli skadad eller distraherad och köra ihjäl båda två. Förtvivlat försökte hon tänka på en annan lösning. Hon tänkte också på Amber, Beata, Cayden och Hestor. De hade säkert slutat skolan nu och var på väg hem. Tänk om det fanns någon mer insider på kollektivet... Då skulle de och hennes familj vara i fara! Kanske kunde hon skicka dit någon illusion eller nåt som kunde varna dom... Det pirrade i kroppen och kliade i fingrarna och hon pressade handflatan mot fönsterrutan. Hon kände samma känsla i kroppen som när hon frammanade spindeln och hon slöt ögonen. Nu var det bara att hoppas.

Amber och Beata gick med ovanligt snabba steg hem. Vanligtvis brukade de ta sin tid, speciellt eftersom Beata var den segaste människan Amber kände, men eftersom de sällan hade bråttom så gjorde det inget. Men idag fick Amber nästan småspring för att Beata inte skulle gå ifrån henne med sina långa ben.
"Den här dagen har varit lite väl konstig", sa Beata ovanligt hetsigt.
"Allt sen vi började skolan igen har varit lite väl konstigt", svarade Amber och försökte att inte låta andfådd. Hennes kondition var verkligen inte den bästa, och att försöka hålla samma takt som Beata gjorde henne lätt andfådd. Beata å andra sidan verkade inte alls påverkad.
De fortsatte att prata om det som hade hänt under Figgs lektion tills de kom tillbaka till kollektivet.
"Vad ska vi göra nu?" frågade Beata. Som vanligt så var det oftast Amber som fick ta ledningen.
"Jag tycker vi går och pratar med Jodie direkt", sa Amber. Hon hade registrerat att de lämnat skolan före Cayden, så det var lika bra att gå och prata med Jodie först tills han kom hem. För hur ovillig han än verkade vara att prata med dem, så tänkte hon inte ge honom något val.
"Låter bra", sa Beata och började gå mot trappen. "Men jag tänker inte ta hissen"
Amber muttrade något ohörbart och följde efter Beata. Hon hade i alla fall hunnit hämta andan.
När de kom upp till Jodies lägenhet och knackade på så var det hennes mamma som öppnade, och berättade att Jodie hade gått ner till träningsrummet. Amber och Beata gav varandra en blick innan de tackade och vände på klacken.
"Träningsrummet?" sa Beata frågande. "Vad gör hon där? Vi har ingen träning idag"
"Hon kanske gick ner för att öva själv på sin kraft?" föreslog Amber, men skyndade ändå på stegen. Den här dagen var för konstig redan och den obehagliga känslan hade inte släppt.
När de kom ner var dörren ordentligt stängd. Amber och Beata såg på varandra igen, innan Beata bestämt öppnade dörren.
"Jodie?" ropade Amber ut till en uppenbart tom träningslokal.
"Jodie?" ropade Beata igen och tog några steg in i lokalen. Amber följde efter. Det fanns egentligen ingenstans att gömma sig i lokalen, förutom i förrådet. Amber gick med något osäkra steg men med bestämd blick fram till förrådet och ryckte upp dörren. Det var lika tomt där.
"Var kan hon vara?" frågade Beata.
"Ingen aning", svarade Amber långsamt. Något kändes fruktansvärt fel. "Kom vi går upp igen"
Beata nickade medhållande och de gick upp till entrévåningen igen. Beata svävade omedvetet en decimeter ovanför marken, något hon ofta gjorde när hon var nervös. Och det gjorde Amber ännu mer nervös. Hon hade inte trott att Jodie efter den här dagen skulle lämna kollektivet, men hon hoppades att hon bara hade gått på en promenad. Men något sa henne att det inte var så enkelt.