Ondskan går i arv

Superbra!!

Jätte bra!

Superbra skrivet!
Vad roligt att Will också liknar en ond peson, kanske hans föräldrar/förälder inte är riktigt de han tror... Men man vet ju aldrig!
Hoppas att nästa kapitel kommer snart!

ja

agnestina. Jag har vissa planer för Will. Hur och vilka säger jag dock inte, jag vill lixom inte spoila

*Kommenterar så att underbaraste fantastiska Roger Davies kan skriva vodare på sin superfanfiction*

H@nna, tack igen ♥

Hej allihopa! För det första vill jag säga, förlåt så mycket för väntan. Jag har bara inte haft lust att skriva, och det här kapitlet blev kort, men jag vet vad som ska hända i de närmsta två kapitlen (minst) så nu ska det inte dröja speciellt länge tills ni får dem. Hoppas ni tycker om kapitlet! Här är det!

Kapitel 11 - Peeves och en dörr

Några veckor senare in på terminen hade Durrabel inte fått tid att prata med Will en enda gång. Läxorna lastades på dem, trots att de knappt hade gått där alls. Hon hade en lång uppsats som skulle skrivas i trolldyckskonst om bergsviolens praktiska användning i känslodrycker, tre enkla förvandlingar hon fortfarande inte till fullo bemästrade, en trollformel som inte fungerade för henne – istället för att framkalla en vindpust envisades hennes trollstav med att flyga iväg och i luften spruta ut grön rök – , och hon hade ett långt avsnitt att läsa om pixignomer – vilket med största sannolikhet skulle dyka upp på det teoretiska provet i Förvar mot Svartkonster – . Alla uppsatser, läxor och så vidare hade upptagit all hennes lediga tid och den lilla tid hon fick över var oftast på kvällar, och eftersom Will var i ett annat hem var det inte jättelätt att prata med honom hur som helst.

En kväll i mitten av oktober såg hon honom emellertid sitta vid änden närmast dörren av Ravenclaws bord, och hon gick dit.
-Hej, sade hon, hur är läget?
-Helt okej, men ganska trött efter alla läxor, svarade han.
-Samma här, sade hon med ett ett litet skratt. Vi är liksom förstaårselever men ändå får vi hur mycket jobb som helst.
-Jag har en teori; Lärarna tycker inte om oss elever, så de ger oss så mycket läxor som möjligt så att vi inte ska tycka om ämnet och väljer bort det sidan. Så är det, sade han bestämt medan mungiporna höjdes.
-Vem vet, du har kanske rätt? sade Durrabel med ett skratt.

Sedan kom hon på varför hon faktiskt hade gått dit och sade:
-Du, ska vi träffas efter maten?
-Visst, sade Will. Var då, tänker du?
-Vi kan väl bara ses här utanför.
-Då väntar vi där direkt när vi har ätit färdigt!
-Det blir bra.

Durrabel åt snabbt upp sin Shepherd’s Pie och när hon en kvart senare gick mot dörren fann hon att personen som gick bredvid henne faktiskt var Will.
-Nämen där är du ju! sade hon.
-Va, vem är du? Hade du tänkt att lämna ett beundrarbrev eller?, sade personen med en mörk röst, och Durrabel tänkte att nu hade hon gjort bort sig, men när han tittade mot henne såg hon att det var Will ändå, som tydligen inte hade kunna låta bli att busa lite.
-Suck, sade hon. Jag trodde att jag hade pratat med någon helt okänd person som bara liknade dig, nu skrämde du mig!
-Haha, förlåt! Vart ska vi gå förresten?
-Vi kan väl gå upp till de övre våningarna, jag har inte varit där så mycket.
-Visst, sade han och de började vandra bort genom en lång korridor till den andra sektionen av slottet.

Ett tag sade de inte så mycket men sedan frågade Will:
-Du, på vår första flyglektion när du ramlade, varför gjorde du det?
-Jo, så här: Det var någon slags vinge där som flög upp. Jag vet inte vad det var, men jag blev i vilket fall jätterädd och det var därför jag ramlade ner.
-Det låter konstigt. Hur såg den där vingen ut?
-Typ som … En drakvinge. Men det kan det väl ändå inte vara?
-Varför inte?
-Jamen, jag menar … En drake där. Varför?
-Ingen aning. Det ser ut som vi måste ta reda på det.
-Ja, men hur gör vi det?
-Där hade vi den bra frågan! Vet inte. Kan man gå in där?
-Ja, det tror jag men det är nog inget man ska göra. Det ska visst finnas massa konstiga varelser därinne, som nog inte vill ha besök.
-Äh, så farligt kan det väl inte vara. Vi testar imorgon!
-Är du alldeles säker?
-Nja, men, det kan ju vara kul att testa!
-Ja, vi kanske kan pröva.

Vid det här laget hade de kommit upp på sjunde våningen. Då hörde de plötsligt ett brak ovanför sig och en doft av en kraftig fis dök upp. De såg en man som hängde i luften och han skrattade.
-Jaså! Så lilla flickan och hennes pojkvän ska ut i skogen och roa sig, där ser man. Aja baja! Sådant gör man inte! Nu får Peeves minsann rapportera till självaste rektorn, sade han och flöt guppandes iväg genom korridoren, sjungandes på en visa:
När helst det är kaos
Kalla på Pee-eeves
Han hjälper till
Med en eller annan brakfi-is

-Vem var det där? frågade Durrabel argt.
-Ingen aning. Men det känns ju inte bra att han tänker rapportera till Hagrid.
-Nej, sade Durrabel, men slutet av ordet flöt ut.
-Va? Har du sett något?
-Nej, det såg ut som en dörr därborta. Men jag tror inte att det var något.
-Nähä. Vi kanske ska gå ner igen?
-Ja, klockan börjar bli ganska mycket.

Och med det gjorde de det.

Hejdå!

Jättebra som vanligt!c:
Det gör inget att du inte skriver, det blir bara tråkigt för dig och resultatet blir inte heller så bra om du bara skriver för att du måste. Skriv när du vill och har tid, det blir bäst för alla så!

Jättebra

Jättebra!