Nya halvgudar

Nathaniels blick mjuknade något när han såg hur skärrad Estelle verkade. Hela hon darrade och hon verkade undvika att se på honom. Han gick långsamt fram till henne och sjönk ner på huk framför henne igen. Han försökte fånga upp hennes blick.
"Förlåt", sa han lågt. "Det var inte meningen att bli arg. Det var inte särskilt snyggt gjort av mig"
Han ville sträcka fram armarna och hålla om henne, men med tanke på vad hon precis berättat och hur hon betett sig tidigare, så var det nog kanske inte någon bra idé. Istället lät han sina händer ligga på sängen på var sida om henne.
"Jag blev bara orolig för dig", sa han och försökte åter igen möta hennes blick. "Det gjorde ont i mig att veta att någon som kallade sig för din far har skadat dig så mycket"
Han suckade djupt. "Det är inte rätt"
Han ville bara att Estelle skulle må bra. Hon verkade bära så mycket smärta inom sig att det var ett under att hon fortfarande fungerade.

Estelle undvek än att möta hans blick, hon hörde dock vart ord han sa men kunde inte tro på dem. Hans vänliga tonfall och då han hukade framför henne påminde om han som hon kände honom. Då Nathaniel var vänlig, inte för att hon trodde att han jämt var en ängel, men ändå.
Armarna på var sida om henne omgav någon form av trygghet, en trygghet som hon först förfasade. Först få hon var rädd att ha honom nära. Ibland var detta avstånd jobbigt, men nu kände hon att hon ville ha honom så nära.
Men det var först vid hans senare ord hon såg upp och mötte förvånat och tvivlande hans blick. Varför skulle han vara orolig för henne? Varför gjorde det ont i honom?
"Han är död, inget mer kommer hända." sa hon vänligt och tröstande som om det var han som behövde tröstas. Eftersom han verkade orolig för henne, men hon levde ju och hon klarade sig.
"Men jag mår bra, det är bara som det är och det är inget att göra något åt." sa hon och var än förvånad av hans ord. Det var som att Nathaniel brydde sig om henne, fast inte kunde det stämma?
Sedan även om han kunde laga henne, så visste hon inte om hon orkade det. Orkade med de fysiska skadorna, det orkade hon. Men de psykiska, att åter riva upp allt som låg i det fördolda. Det orkade hon inte, och vem skulle orkan med henne?

Nathaniels ansikte sprack upp i ett svagt leende när Estelle försökte trösta honom. Som om det var han som haft en far som misshandlat honom, och inte tvärtom. Han skakade lätt på huvudet åt henne.
"Jag beklagar att din far är död", sa han ärligt. "Och att han behandlade dig så orätt"
Han såg upp på henne och log ett uppriktigt leende, försökte visa henne att han var okej, och han bara ville att hon också skulle vara okej.
"Dock tänker jag inte hålla med om att du mår bra. För det gör du uppenbarligen inte", han reste sig upp och stod framför henne.
"Jag kommer inte kunna läka dina revben helt, för att göra det hade jag varit tvungen att bryta dem igen. Och det är nog en smärta både du och jag kan vara utan. Men jag kanske kan göra det lite bättre".
Han gick bort till bordet som stod mot den motsatta väggen och hällde upp ett litet glas med nektar som han sedan gick över med till Estelle.
"Drick det här, och lägg dig sedan ner", instruerade han. "Det kommer inte göra ont, jag ska bara be en bön över dig och se vad min far kan göra för dig", la ha till med ett uppmuntrande leende.

Estelle protesterade inte på det att han sa att hon inte mådde bra. Hon visste att han hade rätt även om hon inte ville erkänna det. Att hon inte kunde andas ordentligt kunde hon erkänna eftersom det syntes. Men att erkänna hur hon verkligen mådde, det tänkte hon inte göra, inte ännu.
Hon ler snett och ser på glaset.
"Vad är det?" frågar hon, det doftade underbart. Hon smakade med, det var gott.
Hon la sig ner och hoppades att han talade sanning, att det inte skulle göra ont. Att bryta upp alla revben lät hemskt, men det hade hon räknat med. Hon tvivlade på att det fanns en annan utväg och att dessa gudar faktiskt existerade.
Sedan om de existerade, varför skulle då Apollon bry sig om henne då hon inte var hans dotter?
Hon ser på Nathaniel, följer varje rörelse med någon av en vaksam men mjuk blick. Att be böner och att det skulle ge något? Nej det kunde hon inte tro på försen hon såg det med egna ögon.

"Nektar", svarade Nathaniel när Estelle drack upp. "Det är gudarnas dryck, och väldigt kraftfullt"
Han tog glaset från hennes hand och ställde undan det. Sedan ställde han sig bredvid henne och höll händerna över hennes kropp.
"Jag vet att det ser dumt ut, och det känns antagligen ganska dumt också", sa han med ett litet flin. "Men förhoppningsvis hjälper det"
Han gav henne ens sista uppmuntrande blick innan han slöt ögonen och vände ansiktet neråt. Han började tyst mumla fram sitt mantra på grekiska. Det var en bön till Apollon som läkekunniga använt sedan civilisationens början. Den funkade oftast bättre ifall det var en av Apollons barn som utförde den. Han la även till en egen bön via tanken, att hans far skulle hjälpa Estelle så mycket som han kunde.

"Var det som du gav mig innan? Då vi träffades?" frågade hon och följde med blicken hans händer. Hon tystnade då han började mumla något tyst, svagt kunde hon urskilja ord, men inte mycket mer än så. Sakta slöt även hon sina ögon, det kändes rätt att göra det. Hon visste ändå inte var hon skulle se och att sluta ögonen kände på något vis betryggande.
Först hände inget, men sedan kände Estelle en svag pirrande känsla som började vid pannan och spreds ut längst kroppen. Hon kunde inte röra sig och såg ut att sova en fridfull sömn. Men värmen spred sig, känslan var obeskrivlig, underbar. Sakta, sakta helades hennes kropp.
Estelle kände en mer lättnad känsla, revbenen läktes och plötsligt kunde hon andas mindre asträngt. Även andra småskador läktes, ja hela hon verkade förändras.
Varför hon av alla fick denna hjälp visste hon inte, varför ens Apollon brydde sig. Men hon kände en otrolig lättnad, en tacksamet som hon inte visste vad hon skulle göra med.
Sakta då hon kände att det hela var klart sökte hennes hand till Nathaniels.

Nathaniel ryckte till när Estelle tog tag i hans hand. Han slog förvånat upp ögonen och såg ner på henne. Hon såg fridfullt upp på honom och det verkade finnas en lättnad i hennes blick som inte funnits där förut. Han log.
"Funderade det?" viskade han, rädd för att det inte hade gjort något för att hjälpa henne. Han visste inte riktigt varför han viskade, det kändes på nått sätt inte rätt att tala högt.
Han önskade så att det hade fungerat. Att han hade gjort något för att hjälpa henne. Han hatade att känna sig maktlös att kunna göra något. Han ville hjälpa människor, men när Estelle berättat om sin far hade han känt en sådan hopplöshet. Det fanns inget han kunde göra för att ändra på det. Så han hoppades att han i alla fall hjälp henne lite nu. Även om det var en gammal skada och det var inte säkert att det skulle gå att hela. Han ville bara göra något för henne.

Estelle nickade och log med ett lättat leende mot honom. Hon hade inte vetat hur dålig hennes kropp och rörlighet var försen allt eller det mesta var borta. Hon hade vant sig vid den konstanta dova smärtan att hon inte visste hur det var utan.
"Jag känner ingen smärta mer, jag kan andas." viskade hon fram med ögonen glänsande av tårar som hon hindrade att komma fram.
Hon satte sig långsamt upp och rörde sakta var led i kroppen, hon kände sig så smidig och rörlig.
Hon skänkte en tacksam tanke till Apollon, till hennes mor och tack att de satt Nathaniel i hennes väg.

Nathaniel log lättat och sjönk utmattat ihop på sängen bredvid Estelle.
"Bra", log han och gned sig över ögonen. Det tog alltid på krafterna att utföra en helande, men av någon anledning kände han sig tröttare än vanligt nu. Armarna kändes som bly, och han ville mest av allt lägga sig ner och blunda ett tag. Men han manade fram lite av sin sista energi och såg på Estelle.
"Du ser friskare ut", konstaterade han med ett trött leende. "Hur känns det?"
Han var överlycklig över att det hade fungerat. Han hade lyckats hjälpa henne, och det var det enda han velat. Även om han nu var tröttare än han hade varit på länge.

Estelle log stort.
"Bättre, mycket bättre. Jag vet än inte hur bra, får väl se då jag rör mig senare." sa hon glatt men såg sedan bekymrat på honom.
"Hur är det själv?" sa hon plötsligt med oro och undrade om hon var orsaken till att han inte verkade må bra nu. Han såg trött och helt slut ut och Estelle hoppade ner från sängen för att göra plats för honom.
"Lägg dig, du borde vila." sa hon mjukt åt honom, han hade hjälpt henne och hon hopades han inte hade bestående skador på det.