Cowboys and indians

"Ja? Vem skulle annars ha gjort det?" skrattade Dave och drog till en stol till sig så han kunde sitta bättre. Han såg att hon inte ville bli matad och suckade, han tänkte just ge henne skålen själv då hon sjönk tillbaka. Han matade henne sakta och hoppades hon gillade den. "Tackar" skrattade han sedan. "Jag gör mitt bästa". Han fortsatte mata henne. "Jag måste göra min egna mat, mina föräldrar bor långt borta och jag är inte gift".

Då hon inte orkade mer vände hon bort ansiktet, det var vänligt av honom men hon orkade verkligen inte mer. Smärtan var för påträngande och hon hade ingen vidare aptit heller även om hon åt så bra hon kunde för att vara artig.
"Män hemma inte kan laga mat, inte tända brasor inte...." hon orkade inte rada upp det de inte kunde eller snarare inte ville göra.
"Var föräldrar? Varför långt bort?" undrade hon och varför var han inte gift? Han var ung och stilig, borde minst ha två fruar vid detta taget.

Dave insåg att det räckte och ställde skålen på det lilla bordet vid sängen så hon kunde äta mera sen ifall hon ville ha. Han strök henne över håret igen. "De kanske är lata?" skämtade han lie innan han blev allvarlig och suckade. "Jag flyttade hit med en massa andra för att hitta guld, tjäna pengar, de bor långt borta i andra änden av det här landet" förklarade han och reste sig tillslut upp igen. Han tog soppa åt sig själv och började äta. "Jag hoppas kunna återvända till dem en dag".

"Men ni inte fann guld, inte pengar." sa Aiyana och nickade åt det han sade.
"Varför inte komma hem? Till föräldrar?" frågade hon, då de ändå inte verkade gå bra för dem. Han verkade också sakna sina föräldrar.
"Bor de långt....mycket långt bort? Landet stort? Världen stor?" frågade hon, hon som bara levt och sett skogarna samt deras by.
"Dave saknar dem?" frågade hon mjukt och la en hand på hans arm.

"Jo, det går att hitta guld i floderna" sa Dave. Och det fanns gott om resurser här också så de gjorde pengar även om det inte var så mycket som de hoppats på. "För jag måste ha pengar med hem till dem, jag lovade dem det, de är fattiga" sa han bara och suckade lite sorgset.
"De bor hemskt långt bort, det tar flera veckor att ta sig dit" sa han. Med häst och vagn då om det var bra väder. Annars kunde det ta månader. "Jag saknar dem hemskt mycket" mumlade han och såg på henne då han kände hennes arm. Han kramade mjukt om henne igen, hon var så lätt och tunn i hans armar. "Och ajg kan inte komma hem utan en fru heller, jag måste nog hitta någon att gifta mig med snart".

"Varför guld viktigt? Familj, mat, värme, viktigare?" frågade hon de vita prioriterade så märkliga saker. Guld blev man varken mätt eller varm av.
Aiyana såg på honom och återgäldade försiktigt kramen, han verkade vara nedstämd och hon ville hjälpa honom. Hon kände sig så liten i hans famn, det syntes att hon inte fick tillräckligt att äta men arbeta desto mer. Något som för henne var en självklarhet, men kanske inte för alla.
"Varför Dave inte ha fru? Du vacker, kan ta vilken kvinna han vill." sa hon och log svagt.

Dave suckade. "Jag vet inte, utan guld kan man inte köpa mat, fixa ett hus eller sådant viktigt". De flesta köpte saker. Inte många jagade själva längre. Inte ens han själv. Men lite guld kunde räcka för mat i en månad.
Han kramade henne hårdare. Hon var så liten och nätt,passade perfekt i hans famn. Han gillade att krama om henne, ha henne nära. Hon var så god, vacker och förstående. "Jag är inte så vacker. Jag ser ut som alla andra här" log han sorgset. Han var en i mängden.

"Jaga mat, skörda, plocka bär. Samla ved, av träd göra hus. Allt skogen ger, inget guld behövs." sa hon lugnt, allt detta gjorde hennes folk. Det de inte kunde göra själva kunde de ha byteshandel med, de levde av det naturen gav dem. Hon log svagt då hon befann sig i hans varma famn. Hon tyckte att hon kunde få detta nu, utanför husets väggar fick hon det inte. När hon blev bra måste hon hem, hon måste hindra krig för att Dave rymt, rymt med henne. Inte för att någon brydde sig om henne, mer än en sak de tagit från dem. Hon skulle giftas bort med, så hon förtjänade väl lite vänliga ord och värme?
Hon drog sig sakta från honom och studerade honom.
"Aiyana tycker det, hår som sol, ögon som vatten och himmel. Hy ljus som mjölk, leende läppar." sa hon mjukt och rörde honom lätt vid hans hår vidare över hans ögon, hans hy och slutligen vid hans läppar.

Dave visste att det var sant. Men folk ville inte jaga och samla bär. De ville baea luta sig tillbaka och se andra arbeta. De ville bara ha det bra själva. "Ja, men vita vill inte jaga och samla bär. De vill betala för att få det gjort". Snart glömde de nog bort hur man gjorde.
Han önskade han kunde ha set såhär för alltid, alltid ha Aiyana hos sig. Det var trevligt och hon var klok. De förstod inte allrid varandra men dörsökte. Han släppte kramen också och åt up det sista i sin skål. Han satt dock än vid hennw.
"Är jag?" Log han och slöt lätt ögonen då hon rörde vid honom. Hon var sval och behaglig. Han tog tag i hennes hand då den var vid hans läppar och kysste försiktigt hennes handglata utan att tänka sig för.

"Men, någon måste. Bättre göra själv, klara sig själv, vara oberoende." sa hon enkelt, hon lärde sig hans språk bättre och bättre även om det ibland blev fel och hon inte alltid kunde språket.
Hon nickade leende åt hans fråga men då han tog hennes hand ryckte hon till och drog handen ofrivilligt bakåt.
"Vad du göra." sa hon förvånat smått chockat men nyfiket. Han hade tagit läpparna mot hennes hand, varför? Det var dock inte obehagligt, han var verkligen en märklig man.