Piraternas fånge(PRS)

Mona såg en aning tveksam ut, skulle hon gå in hon med? Men hon fick genast svar då han räckte fram handen till honom. Hon tog den och skakade den lätt och log tillbaka "Mitt namn är Mona, och ni behöver inte ursäkta er. Ni räddade min vän och det är allt som räknas". Hon släppte handen. Under den korta kontakten noterade hon sträv hans hand kändes, kanske pågrund av att han levde på et båt, eller åldern. Hon gick in och såg bekymrat på Seamus. Hon hoppades det inte var något allvarligt.

"Så, Seamus? Varför har du ett skärsår rakt över bröstkorgen när jag sa åt dig för några dagar sedan att ta det lugnt med din fot?" Frågar skeppsdoktorn och plockar åt sig lite medicin saker. Seamus har ingen aning om vad han plockar åt sig, han bara ler och nickar och hoppas på att det inte gör allt för ont.
"Hamnade i en fajt." Svarar Seamus som bortförklaring.
"Du sa det förra gången också." Svarar läkaren.
"Det är sant." Blir Seamus svar och läkaren vänder sig till Mona.
"Kan du berätta lite mer vad som hände? Seamus tenderar att hålla undan saker för mig." Frågar Fowl Mona istället.

Mona såg på doktorn och Seamus och lyssnade på dem. Hon såg sig sedan om i rummet. Det var något större än de hon varit inne i, och överallt stod medicinsaker. Hon kände igen några till och med, något av dem hade hon fått då hon varit sjuk en gång.
Hon vände blicken mot dem igen då Fowl frågade henne vad som hänt. "Kaptenen satte honom på att vakta mig och min vän. Vi var i en affär och tittade då två män försökte...kidnappa mig antar jag. Den ena lyckades vi skjuta men den andra dödade Seamus med en kniv. Men mannen hann först skära honom" berättade hon och mötte doktorns blick. Han hade kloka, gråa ögon.

"Tack." Svarar läkaren artigt och nickar mot henne. "Någon härinne kan ge bra svar." Konstaterar han samtidigt som han börjar tvätta såret och gräva i det såpass att det gör ont. Seamus biter sig hårt i läppen för att försöka ignorera det. "Säg mig, Mona, var kommer du ifrån?" Frågar Mortimer och vänder sig kvickt mot Mona innan han fortsätter med sitt.

Mona nickade sakta och såg sedan på Seamus. Hon hoppades detta skulle vara lätt att fixa. Men hon vände snabbt bort ansiktet då hon såg att han var i smärta. Hon vände inte tillbaka fören doktorn tilltalade henne igen. "London" berättade hon och tänkte på sitt hem. Då hennes far var en lord bodde de i en nästan slottliknande herrgård i utkanten av London. "Jag bodde där med mina föräldrar tills...Ja, allt det här hände" mumlade hon. Tills hon blivit fångad.

"London är fint, det var länge sedan jag var där." Svarar Mortimer och tar några steg bakåt och letar bland hyllorna. "Seamus har aldrig gått i land i Europa, visst var det du?" Frågar Mortimer och vänder sig om mot en av hyllorna bakom Mona.
"Mona kan du ge mig den vita flaskan?" Frågar han samtidigt som han går fram till Seamus igen. Seamus sitter där och undrar vad i helvete läkaren håller på med eftersom han har någon sorts kniv i handen. Den verkar trubbig, helvete. Han tycker inte om att gå till läkaren.
"Enligt kapten ska vi resa en längre tid nu, så jag får se till att du får ta det lugnt." Konstaterar Mortimer och Seamus himlar med ögonen.

Mona nickade. "Ja, väldigt" instämde hon. Hon hade älskat att åka runt i London med sina föräldrar. Oftast fick hon inte gå ut så mycket, men när de väl gjorde det fick hon aldrig nog. Alla människor, alla hus och allt. Hon saknade det redan.
Hon nickade till läkaren och tog ner flaskan och räckte den till honom innan hon såg på Seamus igen. Hon undrade vad läkaren skulle göra, varför hade han en kniv? Vore inte det bättre att sy ihop såret? Men hon visste inte alltför mycket och litade på läkaren. "Men det är mycket smuts i London också" mumlade hon sedan till doktorn. Många fattiga människor och skräp och soppor.

"Det är mycket sådant i alla städer tyvärr." Svarar Mortimer med en suck innan han häller lite från den vita flaskan på ett tygstycke som han skurit ut med kniven från Seamus skjorta.
"Så, det finns en spets av svärdet i ditt sår som jag måste få ut." Börjar läkaren och Seamus rycker genast bakåt.
"Ta det lugnt, det borde inte göra alltför ont." Svarar Fowl med ett litet leende på läpparna innan han trycker in kniven ungefär mitt in i hans sår och Seamus biter reflexmässigt i sin hand för att försöka klara av den plötsliga smärtan. Hans smärttröskel är hög men det gör ont att få en kniv mitt i ett sår. Fowl vrider om kniven och rycker ur den så att svärdspetsen landar på golvet.
"Jag kanske ljög om smärtan." Konstaterar Fowl och Seamus kan känna tårar av smärta bränna i ögonen på honom.
"Kunde du inte bara ha lämnat den kvar?" Suckar Seamus vekt och Mortimer skakar på huvudet.
"Det kunde blivit inflammerat då." Svarar Fowl roat.

Mona nickade bara. Hon kunde inte säga något om det, den enda staden hon sett ordentligt var London. Och nu Tortuga, men hon gissade att det var en väldigt extrem stad så hon räknade inte med den. Hon hade inte direkt något bra första intryck av staden.
Hon lyssnade på läkaren och såg orolig ut. En spets av svärdet? Det lät inte bra. Hon kunde inte hjälpa att se på då han fick ut den, men det såg smärtsamt ut. Hon kände medlidande för Seamus. Hon hoppades allt skulle få läka nu för honom.
Hon skulle just säga något mer till läkaren då hon hörde högljuda röster från övre däck, och en av dem lät som Carl. "Carl!" sa hon oroligt och innan någon kunde hindra henne for hon ut ur läkarens rum och upp på däck. Där uppe stod det flera män och tittade på något. Och framför dem stod Carl och en annan pirat, de slogs. Men det var tydligt att den andra piraten vann. Snart låg Carl ensam kvar, blåslagen. "Vad hände?!" frågade hon oroligt och sjönk ner vid honom. Han såg sakta upp. "De sa hemska saker om dig, jag kunde inte låta det hända" mumlade han och hon hjälpte honom upp och suckade.

"Seamus, sitt stilla. Jag kommer snart." Säger Fowl samtidigt som han reser sig up och går ut ur rummet strax efter att Mona försvunnit. Mortimer går upp på övre däck, där han i princip aldrig är. Han är en högt respekterad bland besättningen dock, vilket syns när de går ur sin väg för att undvika honom.
"Carl var det, ellerhur?" Säger Fowl och tar ett mjukt tag i hans haka för att undersöka hans sår och blåmärken.
"Vad gör du på däck, Fowl?" Ryter Vivian.
"Tar hand om din besättning, Seemour." Svarar Mortimer utan att bry sig om kaptenen egentligen. Denna kommer dessutom ned från rodret och korsar armarna.
"Rör dem inte, de är mina." Svarar Vivian irriterat.
"Nej, en av dem är skadade och den andra är min assistent." Svarar Fowl kvickt och fortsätter undersöka Carl.