Amnesia and revenge

Samantha såg på honom. "Vad är det?" undrade hon men han slutade prata om det. "Du kan säga om du vill" log hon mjukt innan hon började fläta sitt hår. "Tack för maten..." mumlade hon och såg ner för en liten stund. Hon tänkte på kyssen från dagen innan, det gjorde faktiskt lite ont nu att han inte minns något. Men tänk om han faktiskt skulle börja gilla henne nu? Men han verkade inte göra det...
"Förlåt för igår, jag var så van att göra det bara, men jag antar att jag kanske aldrig bör göra så igen" mumlade hon och vred bort ansiktet.

Cale skakade på huvudet igen, han kunde nog säga någon annan gång. "Det är lugnt. Jag kom faktiskt upp hit för att jag ville lätta på stämningen lite. Jag antog att det kunde ha varit så det låg till, att du var van alltså. Det är inte lätt för mig, men det är väl inte heller så enkelt för dig."

Samantha såg sakta på honom igen. Hon kände att hon verkligen lyckades spela rollen bra, gått in i den bra för det kändes faktiskt som om hon var förtvivlad. "Jag vet...Men det är bara så....Jobbigt och tungt. Tanken att det aldrig ska bli samma igen mellan oss gör så ont" mumlade hon med smärtfylld röst och suckade djupt. "Vi hade till och med pratat om att gifta oss innan du tappade minnet....".

Cale ryckte på axlarna. "Det kan du ju inte säga. Vi har ingen aning om vad som kommer hända. Vi kanske blir ärkefiender - eller så kanske vi gifter oss. Ingen vet. Så tänk inte så. Gud, jag blir nästan deprimerad av att höra dig prata så.." sade han och ryste till lite.

Då Cale nämnde att de kunde bli ärkefiender skämdes hon nästan. De var i princip det, i alla fall när han mindes allt. Även om hon inte riktigt gillat deras familj fejd hade de ändå ogillat varandra. "Förlåt, jag ska inte säga något mer om det" mumlade hon och vände sig om. "Vill du något mer?" undrade hon.

Cale funderade en stund. "Tja - finns det något du skulle vilja prata om?" Frågade Cale. Själv visste han inget speciellt. Eller jo, när han nu tänkte på saken... " Du skulle inte vilja visa mig biblioteket? Jag vet inte var det ligger, men jag hade gätna vetat." sade han och log vagt. Han tyckte om att läsa, det visste han. Medan andra män älskade att skryta om sina vapen, njöt Cale av ensamheten och tryggheten av att mentalt få resa bort och vila sig i någon annans värld. Det fick honom lugnare med sig själv. Varför han visste detta om sig själv, det var Cale osäker på. Det hade bara dykt upp, antog han.

Samantha ville säga Ja, att jag ljugit för dig..... Men hon kunde inte göra det även om hon nästan ville det, det började bli lite jobbigt att ljuga, för han började komma ihåg nu. Det vore värre att han upptäckte lögnen själv än att hon berättade.
"Jag kan visa dig" sa hon sedan och gick ut ur sitt rum och ledde honom genom några korridorer och tillslut in i ett stort rum fyllt med böcker. "Här är det, låna vad du vill" sa hon bara och lutade sig mot en bokhylla.

När Cale kom in i biblioteket slöt han ögonen och bara andades in doften. Det luktade papper, bläck och lite dammigt. Lugnet spred sig snabbt ut i hans kropp, det kändes ända ner i tåspetsarna. Cale öppnade ögonen och tog långsamt ett par steg in i biblioteket. Det var inte så hemskt stort. Ett fyrkantigt rum som sträckte sig en fyra-fem meter åt varje håll. Bredvid dörren fanns ett bord, med ett bläckhorn, fjädrar och en hög papper som såg ut att kunna rasa bara man pustade till mot det. Stolen bakom bordet var tom. Bokyllorna slingrade sig runt där de fick plats, och de dammiga bokryggarna tycktes nästan skrika åt Cale att ta just dem. Cale såg leendes mot Samantha. Han tog hennes han och drog med henne in i labyrinten av böcker. Deras fotsteg dämpades av den vinröda mattan som sträckte sig över hela golvet. Cale tog sig runt ett hörn, och ett annat, och ett annat, och ännu ett. De hamnade i en liten återvändsgränd, med en lampa och en soffa, lutad mot en av bokhyllorna. Det var litet men tyst och lugnt där. Här kan jag stanna för alltid!, tänkte Cale förtjust. Han gick fram till en av bokhyllorna och började titta efter något att läsa. Han behandlade böckerna meed vördnad, blåste bort dammet från dem och vände försiktigt sidorna. Detta var allt paradiset.

Samantha log och glömde för en stund bort sina problem då Cale verkade uppskatta böckerna så mycket. Mer än hon gjorde i alla fall, hon gillade att läsa, men gjorde det inte alltför mycket. Hon föredrog andra saker.
Då han tog hennes hand följde hon förvånat efter men log snabbt igen. Hon tog åg sig några pennor och papper från ett bord tills de var vid soffan. Hon satte sig ner och la pappret i knäet och började skissa lite med en av pennorna, hon gillade att bara ta det lugnt och rita, det var något hon alltid gillat och hon var skicklig om hon ville vara det. "Det är fint att se dig gilla det här" log hon.

Cale rodnade lätt åt Samanthas ord. Han skakade bara på huvudet och såg mot böckerna igen, rädd att hon skulle ha märkt den förändrade nyansen på hans kinder. Cale drog ut en bok med en rosa päls som omslag. Han såg en stund på boken innan han ryckte på axlarna och gick och satte sig intill Samantha. Han kunde känna värmen från jhennes arm mot sin, och när han väl börjat läsa fick han läsa om första sidan tre gånger för att på riktigt förstå vad som stod i. Hans tankar distraherade honom. Det vore trevligt att göra något, något annorlunda, med Samantha. Kanske rida någonstans och göra något speciellt. Fast... Vågade han fråga henne? Cale skruvade sig obekvämt och frågade sig själv hur det kunde komma sig att han tänkte just på detta.