Tom Dolders dagbok

Jajajaaa! Längtar!

LÄNGTAAAR!!!!!!

Jättebra kapitel!

Kommer det nya kapitlet snart? *längtar*

Det skulle komma igår men jag glömde



Kapitel 16

1 September

Mitt andra år på Hogwarts, men ändå kunde jag inte roa mig med att fira det eftersom andra saker pågick i mitt liv. För det första var det mitt trista sommarlov på Hogwarts ensam med husalferna. Jag ville inte klaga dock, eftersom alternativet skulle vara att åka tillbaka till barnhemmet. För det andra var det saken att Maisie skulle dö inom denna månad, någonting jag inte var säker på att jag skulle klara. Hon var det enda ljuset i mitt annars mörka, kalla, enfärgade liv.

De andra eleverna skulle komma på kvällen så jag hade inte bråttom med att försvinna från jordens yta på ett tag. Jag lade mig ned på min som vanligt obäddade säng och lät blicken vandra till taket, taket som jag stirrat upp i så många gånger, men det kändes inte längre som det tak det brukade vara. Efter ett tag av stirrande begav jag mig till köket.

Det var inte många som visste om att det fanns husalfer på Hogwarts och det var ännu mindre som visste var de fanns. Självklart visste jag om det dock, det var inte många av Hogwarts hemligheter jag visste om, tekniskt sätt, så var köket den enda. Rektorn, Professor Dippet, hade berättat för mig dagen innan sommarlovet, eftersom han hade bestämt sig för att låta mig stanna kvar medan alla andra elever åkte hem till sina familjer.

Jag sträckte fram handen och drog dem över päronet på den medelstora tavlan som hängde på väggen i källaren. En röst fnissade till och ett handtag uppenbarade sig i tavlan. När jag dragit ned handtaget omfamnades jag av flera små husalfer.
-Mr. Tom! Ni är tillbaka! pep en som alltid betraktat mig med glada ögon.
-Hej, Mimmi, sa jag och log lite. Hon såg genast mycket generad ut och sprang iväg för att hjälpa några andra husalfer med middagen till ikväll.
-Här är er croissant, Mr, sa den minsta av de alla och räckte fram fatet.
-Tack och hejdå, sa jag, tog emot den och lämnade köket.

När jag gick upp för trapporna och ut genom porten kände jag genast en sorts lättnad över att Maisie inte hade sett det där, jag visste inte varför, hon skulle dö snart och jag var rädd att hon skulle se hur trevligt jag betedde mig mot husalferna och skratta. Ugh, tänkte och och svepte i mig croissanten, kärlek.

Superbra!

Taaack c:

MEGA SUPER BRA!

Suuuuuuuuuperbraaaaaaaaaaaa!

Megamugglisfantastiskt!