Våga erkänna!

Vet inte om jag ska skratta eller gråta! Superbra var det iaf!

Oh my god jaaaaaaaaaaaaaaaa. ♥ Men hon får la säga till Dracopluttis att det var Harmony. :I

oh. My. Rowling... :o
Jag är helt... Paff.
Superbra kapitel!

Nej! Jag shippade ju austen med anthony! D:
Awesome kapitel iallafall!

Wwewewwwewwwewwwwweeeee

Du är helt gaaaaaaaaaleeeeeeen. Draaaaaaacooooo är så himla sööööööööt. Harry är så himla elaaaaaaaaak. Jag döööööööör

Kapitel 19
- Austen! Titta Austen!
Jag vrider på mig och ser hur Daniel, min sex år gamla kusin, står på soffkanten och gör sig beredd för att hoppa ner. När hans små fötter nuddar golvet klappar jag med händerna och han visar ett brett och lite tandlöst leende. Jag vänder mig mot de andra vid matmordet och lyssanar halvt på diskussion som farfar för med sina två söner och sin sonson Farmor är i köket tillsammans med mamma och min farbror Pauls fru Allie. För en stund sedan avslutade vi julmiddagen och jag kan höra hur tallrikarna slår mot varandra i diskhon. Daniel springer förbi, vilket får hans tre år yngre lillebror Cody att börja kråma sig i hans pappas famn. Paul gör allt han kan för att hålla fast sin yngsta men till slut så lyckas Cody ta sig ner på golvet och skyndar efter sin storebror. Jag tar min servett och börjar försiktigt riva ner den till smått konfetti. I ögonvrån ser jag hur Wesley tittar på mig och hur han efter en stund hoppar två stolar så han hamnar intill mig.
- Ska vi gå ut? frågar han.
Jag nickar och vi lämnar bordet. Ute på trappan är det kyligt men jag sätter mig ändå på det kalla trappsteget medan Wesley stänger dörren. Jag trycker min kofta närmare överkroppen och tittar ner på mina fötter som är klädda i nylonstrumpor.
- Tänker du berätta varför du knappt har sagt ett ord på flera dagar? frågar min bror och sätter sig ner intill mig.
Jag rycker på axlarna.
- Mycket att tänka på.
Wesley verkar inte tro mig.
- Vem det än är som har krossat ditt hjärta så är han inte värd det, säger han och lägger en arm runt mina axlar.
Jag skrockar känslolöst och lutar mig mot honom.
- Om sanningen ska fram så är det nog jag som kan ha krossat någons hjärta, suckar jag.
Min bror är tyst. Jag tittar upp på honom och ser hur han tittar ut över den ödsliga gatan. Jag följer hans blick. Alla hus är klädda för julen. Julkransar på dörren, girlanger runt trappräckena och genom fönstren kan vi se skymten av stora julgranar. Men trots alla juldekorationer så känner jag inte någon julglädje. Jag känner mig bara tom.
- Hur tog han det? frågar Wesley lågt.
- Han vet inte om det än, svarar jag och grimaserar.
Wesley skrattar.
- Och jag som trodde att det var jag som var den taskiga av oss, säger han.
Jag slår till honom på armen.
- Tack för inget, muttrar jag.
- Det här är inte riktigt mitt område Austen. Du kan väl skriva till Daphne eller prata med din mamma, säger Wesley.
Ytterdörren öppnas och farmor sticker ut huvudet.
- Austen och Wesley Collins kom genast in! Det är ju svinkallt här ute. Ni kan bli sjuka, säger hon.
Min storebror tittar menande på mig.
- Självklart farmor. Vi kommer med en gång, säger han och ställer sig upp.
Värmen och doften av rostade kastanjer slår oss när vi kommer in. Alla sitter i vardagsrummet. Daniel och Cody har placerat sig framför alla paket som ligger under granen. Wesley sätter sig ner mellan pappa och farfar och tar för sig utav äggtoddyn. Jag lutar mig mot dörrkarmen och tittar på dem. Alla är så lyckliga. Mamma kommer tillbaka från köket och passerar mig på vägen fram till pappa. Hon räcker honom ett fat med fruktkaka och sätter sig sedan på armstödet intill honom. Pappa ställer fatet på bordet och ger mamma en kyss. Jag fortsätter att titta på dem och sakta men säkert börjar en annan kyss spelas upp framför mina ögon.

Vi kysser varandra. Jag och Draco. Draco som precis gjort slut med Pansy och jag som..jag som har någonting med Anthony. Med mina händer mot hans bröstkorg trycker jag honom bort från mig. Draco backar bak med stapplande steg och lutar sig mot den motsatta väggen. Vi båda andas med andfådda andetag. Jag harklar och börjar gå därifrån. Draco kommer ifatt mig och tar tag i min hand men jag lyckas slita mig ur hans grepp.
- Låt mig gå Draco, säger jag och skyndar på mina steg.
Han verkar ha stannat kvar där borta för när jag kommer tillbaka till sällskapsrummet så kommer han inte in efter mig. Våra vänner sitter kvar.
- Draco blev kvar och pratade med Snigelhorn, säger jag som svar till deras undrande blickar.
Men de lägger inte särskilt mycket märke till mig. Jag antar att de fortfarande pratar om vem Harry har en affär med. Utan att ens ha öppnat dörren till sovrummet kan jag höra hur Pansy gråter. Som väntat så sitter hon på sin säng med sina vänner runt omkring sig. Alla tittar ilsket på mig när jag kliver in. Pansys kinder är röda och randiga av svart mascara.
- Vad tittar du på? fräser hon.
Jag bryr mig inte om hennes attityd.
- Jag är så ledsen Pansy, säger jag.
Mina ord förvånar dem alla. För ett par sekunder ser det ut som att Pansy tänker ge mig ett leende men det försvinner snabbt.
- För vadå? frågar hon surt.
Ja, vad är det som jag ber om ursäkt för? Om det här samtalet fortsätter så kommer jag nog tillslut bli tvungen att erkänna att jag och Draco precis kysst varandra.
- Visst, ska du vara på det viset. Jag tänkte vara den bättre personen och vara snäll mot dig nu när du har blivit dumpad men nu har jag inte någon lust längre, säger jag och går ut igen.
Med en smäll stänger jag dörren efter mig. Draco har kommit in och han sitter mellan Crabbe och Goyle. Det är bara jag som märker att han medvetet undviker min blick. I alla andras ögon ser det bara ut som att han helt plötsligt blivit väldigt upptagen med att fingra på en lös tråd på hans tröja.
- Har du bråkat med Pansy? frågar Daphne.
Hon känner mig allt för väl. Jag nickar och sätter mig ner.
- Jag gjorde misstaget att gå in där jag också. Det var ingen vacker syn, säger hon.
Blaise tittar på sin bästa vän.
- Det låter som att du gjorde henne väldigt upprörd. Får inte det dig att känna lite ånger? frågar han.
- Inte direkt, svarar Draco utan att lyfta på blicken.
- Varför inte? Jag menar, ni var ju trots allt tillsammans ett väldigt bra tag, säger Blaise och låter lite trotsig.
Hans ord får Draco att motvilligt titta på oss andra. Stämningen i vår grupp är spänd och förväntansfull. Alla vill vi höra vad han tänker svara. Jag hoppas bara att det inte är mitt namn som kommer fram.
- Allting är inte som det var igår eller dagen före igår. Saker och ting ändras och man får helt nytt perspektiv helt plötsligt.
Orden är djupare än väntat. De andra blinkar och vet inte riktigt vad de ska säga. Då tittar han på mig. Vi får ögonkontakt igen. Hans gråa mot mina blåa. Vad fan har jag gjort?

- Austen? Austen Isabelle Collins!
Jag blinkar. Sällskapsrummet är borta och jag är tillbaka i mitt vardagsrum. Min familj tittar förvånat på mig.
- Lilla gumman, är du okej? frågar mamma.
Jag nickar.
- Självklart! Låt oss öppna lite paket, säger jag och ler ett brett och påklistrat leende.
_______________________________________________
Kommentera! Ni är bäst

Du är bäst! Alltså, den här ff:en är så bra! Jättefint kapitel

Draco ♥ Även om jag på ett sätt tycker att hon borde välja Anthony, för han är så söt och snäll. Men Draco är ju Draco. Så svårt!

Alltså detta är så braaaaa! Vet inte vad jag ska skriva, men jag älskar denna ff såå mycket ♥

Hoppas så mycket på Drausten, men vill ändå ha lite mer drama så hoppas Anthony stannar i berättelsen ett tag till..

Meeeeeeer

Det. Här. Kapitlet. Var. Bara. Så. Bäst. Helt megasuperduperbästigthyperawsome!!!!!!! Jag vill ha mer, och snälla låt det bli Austhony! Och sluta vara på Austen hela tiden Draco, hon tillhör Anthony! Men det skulle vara kul med lite triangeldrama, bara det blir Austhony i slutet