World War II

Anne såg på Isabell och skakade på huvudet.
"Aldrig." sa hon och lyfte åter upp vännen i sin famn, fast hon knappt orkade mer. Tänk vad mycket man kunde fast man inte trodde det. Som om kroppen hade mer ork ju närmre slutet man var.
"Ska vi dö, ska vi dö samman. Det är bättre att dö med ett skott än att frysa ihjäl i snön." sa hon bestämt och stapplade nu fram den sista biten, såg på mannen men fick inte fram ett ord.
"Snälla." fick hon tillslut fram och föll ihop bara någon meter framför honom, ner i snön, men skyddade sin vän med sin kropp.

Isabell log svagt. "Det är bättre att dö här än på lägret". Hon såg hur dörren hade öppnats men inte vem som stod där utan bara kröp ihop i Annes famn. Hon hörde hur hon sa något innan hon svimmade av.
Mannen sa inget utan bara lyfte upp dem båda i sin famn, de var så lätta så det gick, och bar in dem. Det var varmt i stugan och det var flera människor där inne, några män och några kvinnor. De kom genast fram till dem och började fråga saker om vad som hänt, om de var från lägret.

Anne var knappt vid medvetande så mannen bar in henne och Isabell. Men hon log då hon kände den välsignade värmen och rösterna. Rösterna som pratade snabbt och många med en gång. De talade tyska och Anne uppfattade inte ens hälften av vad de sa. Hon hade visserligen spenderat sin tid där nästan ett år, men hade mest fått kommenderingar och inte talat fullt så mycket, dessutom var hon utmattad och trött.
Hon visade bara fram sin handled där ett nummer var inbränt innan hon svimmade. Numret visade vilket läger hon kom från, vilken fånge hon var och allt.

Då Isabell vaknade trodde hon var i himmelriket, hon låg i en varm och mjuk säng, en brasa sprakade någonstans och hon fick en sked med krämig soppa. Hon såg upp och fick syn på en kvinna som satt och matade henne, och en bit bort låg Anne.
"Vart är vi?" mumlade hon och svalde soppan hungrigt. "I säkerhet" sa bara kvinnan och fortsatte mata henne.

Anne vaknade upp så småningom med, det kändes så ovanligt. Hon var varm, hon kunde känna sina fötter och hon låg i något mjukt. Hon hörde röster, bara vänliga röster, inte skrikande kommenderande och hård röster. Hon slår upp ögonen och ser en gammal kvinna som genast kommer fram med en skål soppa och ler vänligt mot henne. Ett enda vänligt och varmt leende, vad det kan göra mycket här i världen. Sedan får hon soppan, den var rena himmelriket, inte något vattnigt, utan något tjockt, gott, varmt och mättande.

Isabell fick sked efter sked och även om det inte var så mycket var hon snart ganska mätt. Kvinnan drog undan skålen. "Inget mer, då kan du bli sjuk, du måste töja ut din magsäck" sa hon vänligt och tog sedan fram en våt trasa och började tvätta hennes ansikte.
Isabell slöt ögonen och njöt av omtanken och värmen, samt att vara mätt.

Gumman strök henne över håret då soppan var slut.
"De värmer upp badvatten till er, men jag är rädd att dessa måste rakas." sa hon lågt och rörde vis Annes smutsblonda lockar. Hon förstod varför, löss, hela hon var väl full med dem. Men hon bara nickade till svar, hon var så tacksam. Tacksam för att få bli ren, för att få bli avlusad, för att få mat, för att bli varm, för att bli behandlad som en människa igen.
"Tack" sa hon tyst och föll tillbaka bland kuddarna och såg tyst på Isabell en bit bort. Hon visste inte vilka dessa människor var och hon brydde sig inte heller.

Isabell kände hur det kliade i huvudet men brydde sig inte för tillfället. Hon bara låg i sängen och såg mot Anne och log svagt. "Vi klarade oss" mumlade hon till henne och fick sedan hjälp upp då vattnet i två baljor var klart. Hon tog av sig kläderna och brydde sig inte utan bara sjönk ner i vattnet och lätt en kvinna klippa av hennes bruna hår och tvätta henne.

Då Anne satt i baddbaljan och kände hennes hår lämna hennes huvud kunde hon inte annat än att gråta. Gumman var vänlig nog att inte låtsas om det och Anne dolde det genom att böja på huvudet. Hon hade varken insett eller förstått hur mycket hon hade ändrats. Men sedan då de stod framför en spegel med handdukar om sig insåg hon det. Det var inte bara Isabell som hade ändrats utan hon med, hon hade verkligen inte insett det, levat i en förnekelse.
Men nu när hon såg det kom tårarna igen, det kunde tyckas patetiskt men just nu var det värst. Hennes blonda lockar fanns inte mer, inga rödrosiga kinder, vackra hy eller bländande leende, inget från de postrar hon varit med på.

Isabell släppte inga tårar utan bara lät håret falla, gumman var lite vänlig och sparade lite så det såg snaggat ut och tvättade henne sedan vidare. Hon visste att håret skulle växa ut igen.
Då de stod framför spegeln lutade hon huvudet mot henne och mumlade "Du får tillbaka dem, jag lovar, du kommer bli vackrare än du någonsin varit" mumlade hon tröstande.