Revelations (prs)

Cara log och nickade.
"Jag misstänkte att det inte skulle hända något i den här skogen, om man har onda avsikter är det svårare att ta sig in i skogen ju längre in man kommer" sa hon och log ut mot skogen. "Men man kan aldrig vara nog försiktig"
"Jag tänkte väcka dem nu, vi bör ge oss av så snart vi kan" sa Kiera och gick bort mot mannarna för att väcka dem, de flesta mannarna hade redan börjat vakna då gryningen närmat sig, hon gick bort mot ett tält som låg ifrån de andra, hon var inte säker på vem som hade det, men det var många av de här mannarna som hon inte kände till och hon misstänkte att de anslutit sig när hon varit borta ifrån landet.
"Dags att gå upp soldat" sa Kiera och tänkte just gå därifrån när tältduken öppnades och en hand tog tag i hennes arm och drog in henne i tältet. Hon kände hur hon drogs ner på marken, och en situation som hon var allt för välbekant med och snart såg hon ett ansikte som var allt för bekant för henne, Lucas.
"Vad gör du här?" sa hon och försökte ta sig loss, men han höll fast henne.
"Det var inte igår, horan" sa Lucas och spottade henne i ansiktet, han hade våldfört sig på henne flera gånger innan, och hon försökte ta sig loss men han höll fast henne och hade ena handen över hennes mun.
"Skall vi ha roligt som vi hade förr" sa han och hon kände hans hand mellan benen, tillslut lyckades hon få loss ena handen och smälla till honom och få bort hans hand ifrån munnen.
"Dragor" ropade hon och snart hörde hon hästen komma mot henne och Lucas, han gick in i tältet och bet tag i Lucas som genast släppte henne, Kiera kravlade ut ur tältet och andades häftigt.
"Ers höghet" sa Marcus och kom springande mot henne, Kiera höll upp en hand när Lucas kom ut kravlande ur tältet och Kiera drog kniven och gick mot mannen.
"Jag borde gjort det här för länge sedan" sa hon och stack in kniven i bröstet på honom, hon bet ihop tänderna när han skar henne i sidan, men hon log mot Lucas när han dog.
"Vem var det?" frågade Marcus och Kiera vände sig om mot honom.
"Någon ifrån mitt förflutna" sa hon bara och höll handen i sidan och gick bort till skogen för att andas ut, hon stödde sig på Dragor som tröstade henne, när hon var utom sikte för de andra sjunk hon ihop på marken och kände hur tårarna började rinna.

Kiera kunde inte behärska tårarna, hon hade inte förväntat sig att se Lucas här och absolut inte att bli överfallen av honom, det var situationer som denna hon mindes hur bräcklig hon var, att vara kvinna hade sina nackdelar.
Kiera kunde hantera de flesta situationer och oftast tog hon sig ur de här med, men Lucas var överlägset starkare än henne och hon hade aldrig någon chans mot honom. Dragor puffade tröstande på henne där hon satt ihop sjunken på marken, hon hörde honom gnägga och förstod att någon kom mot dem, hon slängde en blick bakåt och såg att det var Yuu och hon vände åter bort blicken, hon ville inte att han skulle se hur svag hon var, särskilt inte nu när han själv var bräcklig och inte visste allt om sig själv.

Kiera fann sig plötsligt, chockad i Yuus famn, att han tog henne i sin famn var helt oväntat, hon trodde aldrig han skulle göra något sådant. Men det kändes så konstigt då han fortfarande trodde att han var ett barn men hon hade ingen ork att protestera och hon kände tårarna börja rinna igen. Hon visste inte vad hon skulle säga, och vad kunde hon säga? Ingenting.
Dragor höll ett vaksamt öga på henne och hon slutade tillslut gråta, men hon hade ingen ork att röra sig, hon borde dra sig undan ifrån Yuu, det var inte rätt att han skulle behöva trösta henne, han skulle inte behöva se henne så här heller.
"Tack och förlåt" sa hon och såg på Yuu.

"Det är inte ditt jobb att trösta mig, men jag uppskattar det" sa hon lågt och log när han strök henne över håret, hon uppskattade att han försökte trösta henne då hon visste att han inte kände sig bekväm med det.
Hon drog sig försiktigt undan, hon ville inte vara en börda för honom, Kiera lutade sig mot Dragor och såg på Yuu. Hon höjde ett ögonbryn och såg undrande på honom.
"Vad är en robot?" frågade hon undrande och log sedan svagt. "Alla har svagheter, men du kan inte låta mannarna ser det, om du skall lida en armé kan du inte vara svag och jag behövde bara återuppleva jobbiga minnen" sa hon lågt.

Kiera såg på honom när han också flyttade på sig, han verkade generad och hon undrade om han gjort något för att få honom att känna så.
"Jag förstår fortfarande inte, men jag antar att det är något som inte finns hos mig, men hos dig" sa hon endast och ryckte på axlarna innan hon log mot honom.
"Nej det är sant, du är min vän" sa hon och nickade sedan.
"Det är självklart att du får stanna, man överger inte sina vänner när de behöver en" sa hon.

"Ibland är det svårt att förklara, och det svåra här är att det är ett stort tidsspann mellan oss" sa hon och såg sedan hur glad han verkade bli när hon kallade honom vän, som om han inte haft några innan.
"Yuu har du inte haft vänner innan?" frågade hon försiktigt och såg på honom med en undrande blick, hon ville inte göra honom upprörd eller ledsen.
"Jag skall bara samla mig" sa Kiera och reste sig långsamt upp, Dragor stötte henne när hon kände smärtan i sidan och bet ihop, Kiera la handen och kände en välbekant värme, hon blödde, men hon log mot Yuu innan de lämnade skogen och kom ut bland mannarna.
"Är ni okej ers höghet?" frågade Marcus och hon nickade.
"Jag mår bra" svarade hon.
"Vad skall vi göra med den döda kroppen?" frågade han och Kiera såg på Lucas kropp.
"Bränn den" svarade hon innan hon gick bort till sitt tält och packade ner det, hon sadlade Dragor med stor möda och satte sedan upp, hon höll fortfarande handen för såret ihop om att blödningen skulle avta, hon ville inte oroa de andra, och hon hade sig själv att skylla, hon hade varit oförsiktig.
"Dags för avfärd" sa hon och snart var manarna klara att ge sig av.

Kiera såg sorgset på Yuu innan hon log mot honom.
"Så länge du finns här är du min vän, och jag använder inte mina vänner som lockbeten eller lämnar dem för att dö. Vänskap är något jag tar vara på då jag inte har så många vänner" sa hon och la huvudet på sned och innan hon skrattade ett varmt leende, Kiera hade heller aldrig haft några vänner, förutom en, Daryl men hon hade inte sett honom sedan hon varit liten, hon hade fått vänner sedan hon flytt men de var ett fåtal, de som stod henne närmast var Luu och Simon, men de hade gått igenom mycket och det var inte konstigt att de stod varandra nära. Och nu hade hon fått Yuu som vän, hon hoppades att han fortfarande skulle vara hennes vän när han återfick minnena.
Kiera hörde Yuu när han sa att hon blödde men hon låtsades inte höra det. Hon såg ner på Yuu ifrån Dragor.
"Jag dödade honom! Han försökte förgripa sig på mig och jag gjorde vad jag borde ha gjort för länge sedan, han hette Lucas och var en del av Simons armé innan vi lämnade landet, han har uppenbarligen följt efter och väntat på att få döda mig, men istället dog han själv" sa hon endast.

Cara såg att Yup blev nested och hon ångrade genast att hon sagt något. Människor blev ofta nest ämna eller arga när hon berättade, därför skulle verken Simon eller hennes far få veta något, och absolut inte Luu, hon är för ung för det.
Korea kände smärtan i sidan när Dragor började trava, men hon bet ihop. Kiera tänkte inte sänka farten för att hon varit oförsiktig och om det blev värre fick hon helt enkelt stanna, Mirtha skulle få kolla på det när de kom tillbaka.
Färden hemåt gick på några timmar och snart red de in i staden och hon såg Simon sitta till häst och hon log svagt.
"Vi tänkte precis börja leta efter er" sa han och hon red upp jämsides med honom och gav honom en puss.
"Det tog bara lite längre tid än vi räknat med" svarade hon och satte sedan av och bet ihop när hon slog till marken, hon fick kämpa för att hålla sig på benen.
"Du är skadad!" Sa Simon och hon log svagt.
"Lite, Mirtha får plåstra om mig och kolla på Yuu" svarade hon och Simon såg på Yuu, med en arg blick och Kiera suckade, hon misstänkte att Simon var arg på Yuu för att han hade fått följe med och för att han inte kunnat skydda henne.
"Det var inte hans fel, det var Lucias. Ja han var här, du borde kanske kolla soldaterna bättre ochans nej du behöver inte döda honom, jag har redan gjort det" sa Kiera när hon såg hans blick.
"Kom Yuu" sa hon och log vänligt mot honom, hon hoppades att det här inte blev för mycket. Kiera gick mot Mirtha tält och drottningen tittade upp när de kom in, hon såg blodet på hennes kläder och förstod vad som hänt, Mirtha tog genast fram den medicinskautrustningen och la om hennes sår.
"Du är i dåligt skick, du borde inte ens kunna stå upp" sa Mirtha och Kiera skrattade lätt.
"Du känner mig, jag är för envis för mitt eget bästa" sa hon och Mirtha nickade och såg sedan på Yuu.
"Han har tappat minnet och han fick något sorts anfall förut, kan du titta på honom?" Frågade Kiera och Mirtha nickade och visade att Yuu skulle koma fram, Kiera satte sig trött på marken och såg på Yuu.

Kiera satt och försökte andas utan att ha ont, men det var svårt att inte ha ont. Hon höll sig för sidan men hon ansåg att det var viktigare att Yuu mådde bra.
"Vad har hänt?" Kiera tittade upp när hennes far kom inrusande i tältet och Kiera slöt ögonen och suckade, hon hade människor som brydde sig om henne, men att de var så överbeskyddande kunde ibland vara jobbigt.
"Jag antar att Simon har berättat så då vet du redan" svarade hon och hennes far tänkte svara något men tystnade sedan.
"Vad är fel med honom?" frågade Haltor och Kiera såg på Yuu.
"Han hat tappat minnet" sa hon och såg på Yuu. "Yuu det här är min far Haltor"
Haltor nickade mot honom och såg sedan på sin dotter och tänkte
"Du kan inte göra något här så lika bra att du går ut, jag söker upp dig sen" sa hon och hennes far gick tillslut ut och hon vände sig sedan om mot Mirtha och Yuu.
"Kan du hjälpa honom?" frågade hon och väntade på ett svar.

Kiera hade suttit och vakat över Yuu där han låg på fällen, hon satt bakåtlutad mot några kuddar och höll sig för sida, Mirtha hade gett henne smärtstillande men hon hade fortfarande ont, något hon gjort sig förtjänt av det, hon ville inte visa att hon hade ont för någon och fick ta den smällen nu.
Hennes vänner hade varit inne och kollat till henne, oroat sig för henne som de alltid gjorde, men hon hade sagt åt dem att inte oroa sig, att hon klarade sig, Simon hade varit arg för att hon vakade över Yuu istället för att prata med honom och hon hade slagit honom i huvudet, ibland var han bra korkad.
Kiera tittade upp när Yuu satte sig upp, han verkade nästan skrämd när hon rörde på sig.
"Yuu det är bara jag" sa hon och kröp närmare honom och räckte fram knivarna, hon misstänkte att det var de som han letade efter.