Från olika världar!

Sol kände sig ganska överflödig där hon var med de båda männen. Hon insåg själv att en oerfaren som hon själv inte kunde ta ut någon tyst och fint. Hon trodde förvisso att hon kunde det, men här var nog inte rätta stället att öva eller prova den teorin om det inte var absolut nödvändigt.
De tog sig genom första våningen av dessa fängelsehålor som tydligen var av flera våningar. Att lägga ner så mycket på ett par fängelsehålor fick Sol att inse vilka personer de hade att möta. Vanligt folk, eller ja vanligt folk med fängelsehålor hade på sin höjd en våning längst ner i källaren.
Sol såg på de andra och de tog sig vidare mot trappan upp till nästa våning. Sorgligt nog stod det en vakt där, sorligt nog för den och troligen för Sol som dumt nog var först fram. Med en snabb rörelse far hennes kniv mot mannens blottade strupe, eller mer halsen Sol var inte den bäste med knivkastning. Men hon hade fått saker att flyga och fara förr men med hjälp av kraften så detta torde vara samma sak.
Mannen gurglar och vacklar till, ett turkast hade det varit lyckan hade stått på Sols sida. Dock faller mannen ner över trappan, hon inser att han kommer föra ett förskräckligt väsen med den rustningen och stoppar honom i fallet med ett stön. Mannen var tung och Sols muskler inte tränade, lite hjälp här skulle inte skada. Efter detta skulle hon hålla sig bakom männen, detta hade hon klarat med ren och skär tur.

(Nu tänker jag överge er och rolla Jezebel xD men jag tror ni klarar av att döda lite människor och gå ner för några trappor själva )

Jezebel hade slutat skratta vid det här laget. Han hade ingen ork till att öppna munnen och föra fram ett ljud, det var ansträngande nog att hålla sig vid medvetande. Blodet rann fortfarande ur de öppna såren och ner på ryggen. Håret la sig i såren och det smärtade när han rörde sig.
Kedjorna skar in i handlederna och han försökte hålla sig upp för att tyngden inte skulle bli för stor. Han var glad att han var van vid smärta, att han kunde stänga ute mycket av den annars hade han antagligen skrikit tills luften tog slut, tårarna hade runnit och han hade snart varit död. Men det kom inga tårar och han höll sig så stilla han kunde för att blodet inte skulle rinna fortare.
Jezebel hängde med huvudet framåt och undrade om någonsin skulle hitta honom eller om han skulle ruttna i fängelsehålan, att kanske någon en dag skulle finna ett skelett och undra vem han var?
Jezebel undrade vad som skulle hända med Katt om han dog? Vem skulle då ta hand om henne. Han suckade lågt och slöt ögonen, han visste att döden snart skulle hämta honom.

Sol kastade en ilsken, jag ska strypa dig blick på Yuu när han hade mage till att skratta åt henne i denna situationen. Hon kände sina muskler vekna under mannens tyngd, men tack och lov kom Yuu och hjälpte henne. När mannen var undanlagd log Sol åter och flinade till Yuu även hon fann det roliga i det hela. Hon kunde vara långsint och hämndlysten, men här just nu var det inte tid för sådant och det hade säkert sett kul ut.
De drar si upp mot tredje våningen och Sol bad till gud att Jezebel fanns där. Eller gud var fel utryck då hon inte ens klarade av att gå i kyrkan, men hon bad till högre makter kanske till Hanna och Grimar dessa trollkunniga som nu var döda. Sol såg med en blick på de övriga fångarna, men brydde sig inte om dem. Det var inga hon kände och hade det varit så hade det varit märkligt.
De kom till den tredje våningen och här verkade det nästan folktomt på vakter och allt annat. Varför hade de inte fler vakter? Vad i var felet? Sol tyckte att något var galet, de som fanns där verkade heller inte vara de bästa.

(Hahaha xD Så kan det gå )

En lätt flämtning hördes från Sol då de kom ner i det mörka. Var det såhär mörker var? visst hade hon upplevt mörker och vetat hur det var, men hon hade alltid kunnat se med sina kattögon. Nu vågade hon knappt ta ett steg, rädd att snubbla på något. Men efter ett tag märker hon att ögonen anpassas något till mörkret, men hon gillade det inte. Hon kommer efter de andra två och där inne i en av cellerna ser hon honom, Jezebel. Något vrids som om hennes hjärta, hur kunde någon göra så? Sol var inte blödig, men de som hon räknade till sina vänner och familj var hon lojal mot för alltid och på något vis hade Jezebel hamnat bland dem med fast han inte förstod det. Men hon väntade att Cassian skulle stiga fram, eller möjligtvis Yuu, Jezebel gillade inte henne och det accepterade hon.

Jezebel hörde steg utanför något som förvånade honom, hit ner kom knappt råttorna. Han vände bort blicken när dörren öppnades och ljuset föll på honom. Det var inget starkt ljus men för starkt för att han skulle klara av det. först undrade han om det var hans far som kommit för att se honom dö men han visste att Alexis aldrig skulle besöka honom, inte ens för att se honom dö. Han skulle låta honom dö ensam och övergiven i fängelsehålan för någon att kanske en dag finna hans skelett och undra vad som hänt. Men Jezebel undrade vem som kommit och fick snart ett svar när han hörde Cassians bekanta röst.
"Jezebel" sa den andra mannen lågt och satte sig ner på knä vid honom. Jezebel lyfte långsamt blicken och såg på Cassian, den person han helst hade velat se innan han dog.
"Hej" sa han lågt och log ett trött leende. "Den här gången tror jag inte du kan rädda mig"
Jezebel såg på Sol och Yuu som stod i öppningen och nickade åt dem innan han lät huvudet falla igen, det var för ansträngande att hålla det upp.
"Jag skall döda Alexis" sa Cassian och försökte öppna kedjorna men Jezebel skrek till av smärtan när han drog i dem, smärtan hade kommit plötsligt och han hade inte varit beredd på den och kunnat förhindra skriket.
"Förlåt" sa Cassian uppriktigt och doktorn skrattade.
"Det är ju inte så att du inte kan röra mig utan att det gör ont" sa han och slutade skratta.
"Jag skall få ut dig här ifrån" sa Cassian och tog fram en dyrk och lossade kedjorna. Doktorn föll till golvet och han landade i blodet som låg på golvet. Cassian satte honom upp igen och granskade honom.
"Vi får ta hand om det när vi kommer hem till Cain" sa Cassian och Jezebel skrattade och Cassian såg oroligt på honom.
"Jag blir förvånad om jag överlever så länge." sa han och såg in i Cassians ögon. "Men låt mig inte dö här nere, jag vill dö i naturen"
"Du skall inte dö" sa Cassian och Jezebel fnös.
"Ingen kan undkomma döden det vet du" sa han och Cassian lyfte upp honom i famnen och Jezebel bet sig i läppen för att inte skrika till av smärta när Cassians kläder trängde in i såren.
"Du klarar det här" sa Cassian och Jezebel lutade huvudet mot hans axel.
"Du hade rätt, han blev min död" sa Jezebel och Cassian lämnade cellen och började traska upp för trapporna.
"Inte om jag får bestämma, jag tänker inte förlora dig till honom, inte nu när du börjar leva för första gången" sa Cassian och Jezebel log bara svagt, han orkade inte bråka med Cassian innan han skulle dö. Han ville bara känna den andra mannens närhet och värme en sista gång.

Sol förstod vinken, Cassian var den bäste av dem. Sol visste inte hur illa däran Yuu var men han var hundra gånger bättre än henne.
"Jag tar Jezebel, säg bara var jag ska gå någonstans." sa hon lågt då Cassian visste vägarna och inte hon. Sol visste att hon var värdelös på detta. Hur länge skulle hon ens orka ära Jezebel? Jezebel var tack och lov inte så stor och tung som vakten och denna gång var hon tacksam för det.
Hon fick över Jezebel på sina armar och hoppades att det inte skulle göra allt för ont på honom, det bästa vore väl om han svimmade. Sol stönade inför tyngden men bet ihop, hon var inte svag bara ovan. Hon såg på Yuu att något var fel och det visste de väl alla? Det gick alltför lätt, knappt några vakter.
"Tänk om någon har mina krafter? Brukar dem? Tro mig, det är inte bra." sa Sol och bet sig i underläppen men tog ett bättre tag om Jezebel för att inte tappa honom och började gå.

Jezebel bet ihop när Sol tog honom, inte bara för att han blev förflyttad utan också för att Sol kämpade med att orka bära honom och för att han var tvungen att lämna Cassians trygga famn. Cassian log uppmuntrande mot honom och han försökte besvara leendet men misstänkte att det mest blev en grimas. Han var dock förvånad över att Sol tog emot honom, han trodde hon hatade honom.
"Tack" sa han lågt till henne osäker på att hon hörde.
Jezebel såg på dem när de verkade oroliga, de måste ha insett något, eller snarare Yuu som var den första att reagera. Cassian drog sina knivar och Jezebel önskade att han inte var en börda. Han tittade på Sol och skakade på huvudet.
"Vad jag vet kan de inte göra det" sa han lågt och försökte lugna henne, han hade inte hört att Delilah hade sådana krafter men man visste aldrig. Jezebel försökte hålla uppe ögonen, men det var svårt. Såren på ryggen och handlederna sved och blödde, han hade inte mycket ork kvar men han visste att om han somnade fanns risken att han aldrig vaknade och då fick han aldrig se Cassian igen. Han bet ihop för varje steg Sol tog när de började gå upp för trappan, han kände ögonen falla ihop innan allt blev svart.

Sol såg ner på Jezebel i sin famn då hon bar honom och var uppriktigt förvånad över hans tack. Hon trodde inte att han skulle tacka henne, han hatade henne så varför?
"Ingen orsak." sa hon osäkert då hon inte visste om han skulle bli arg igen och hon ville inte äventyra hans hälsa än mer.
Hon muttrade något ohörbart då männen talade och nickade kort.
"Hon kan det, hon kan gömma sig någonstans med Jezebel och ta hand om honom. Hon orkar inte bära honom mycket längre." mumlade hon fram med sammanbitna tänder. Hon gillade inte då man talade över hennes huvud som om inte hon kunde något eller att de diskuterade något utan henne.
"Men det låter bra, jag vet fortfarande hur man helar och Jezebel ska vara i liv." sa hon enkelt, det kunde hon lova, hon skulle hjälpa honom.
Sedan fortsatte de att gå Sol bar Jezebel så varsamt hon kunde, hon försökte visa honom medmänsklighet.

Jezebel slog upp ögonen när Yuu slog till honom och han försökte få grepp om vad det var som hände, han visste knappt vart han var eller varför han var där. Han såg på Yuu och nickade svagt, ovetande om vad han nickade åt.
Han hade uppfattat sin brors namn, men förstod inte i vilket sammanhang, vad gjorde hans bror? Plötsligt förstod han, hans bror var uppe hos hans far.
"Få ut honom där ifrån, far planerar att sätta eld på byggnaden. Han stänger alla utgångar förutom en hemligpassage som bara han känner till. Ni måste skynda er" sa han svagt och Cassian nickade och kom fram till honom.
"Överlev" sa han och tog hans hand. "Jag älskar dig"
Jezebel hann knappt reagera på orden innan Cassian sprang iväg med Yuu och han var kvar ensam med Sol. Han såg på henne och han sa inte att det gjorde ont när hon gick, han ville inte göra det svårare för henne.

Sol visste så väl att det gjorde ont för Jezebel då hon gick, men det kunde inte hjälpas. De kom ut, det var löjligt enkelt att ta sig ut och Sol gillade det inte, hon gillade det inte alls. Det var som att de vile att Jezebel skulle gå eller ja bäras.
Hon kom ut på gatan och såg sig desorienterad om, var skulle de? Hon andas genom näsan då hon känner det brutna revbenet inte alls verkar gilla att hon ber Jezebel.
"Här." sa hon och fann hållet dit hon skulle, men det var så långt. Huset de lämnat försvann allt mer och snart kom hon till något som liknande en park, en gräsmatta med en buske.
"Jag är ledsen, annars tappar jag dig." sa hon ansträngt och la honom ner bakom busken på sin mantel för att han inte skulle vätas. Sol andades ansträngt ut då hon blev av med tyngden som nästan fått henne att knäa. Visst de kanske syntes, men alla visste ändå att de rymt och detta var bättre än gatan.
"Får jag se över ärren?" frågar Sol till sist och ser ner på Jezebel, förra gången hon ville det hade han sagt att hon var smutsig.
"Det finns många som vill ha dig vid liv, så ta inte och dö, det blir så tråkigt då." sa on med ett snett leende.