Internatet.

Daryl nickade
"Det är ingen fara, jag var bara inte beredd på att någon skulle vara så nära" sa han ursäktande och såg på henne.
"Är du säker på att du klarar det här?" sa han tveksamt och såg på henne.

"Det var inte min mening att stå där, jag....." hennes röst dog ut och hon vände bort blicken verkade upptagen med böckerna.
"Det är lektioner." sa hon bara som om det vore en förklaring.
"Jag har aldrig missat en lektion, jag måste gå." kved hon nästan fram och paniken syntes i hennes ögon, men hon var blek och svajade ostadigt där hon stod.

"Jag hade inget emot din närhet" sa han och satte sig upp och log vänligt emot henne "Jag blev bara förvånad"
Han höjde ett ögonbryn och såg på henne.
"Det är ingen bra anledning, jag tror du behöver en ledig dag, vi skulle kunna ta fotograferingen idag istället" sa han leende.

Samantha bet sig i läppen och såg fullständigt förtvivlad ut.
Att han inte hade något emot henne? Bara det var förvånande och tog sin tid att sjunka in.
Sedan, ingen skola?
"Men då missar jag lektioner, jag kommer misslyckas." mumlade hon fram och började vrida sina händer. Det betydde då att skolka? Men att göra det lät också bra, fast då hade hon inget att se fram mot helgen, fast då kunde hon plugga igen det hon missat?
"Vill du se något?" säger hon plötsligt och vänder sig mot honom.
"Fast du måste lova att inte säga det till någon." fortsatte hon sedan.

Daryl skrattade.
"Det är inte hela livet ifall du missar en lektion" sa han och log emot henne "Du kommer inte misslyckas, säg bara att du är sjuk så kommer ingen att undra" sa han och log vänligt emot henne, han hade skolkat mer än bara en gång.
"Det vill jag gärna göra och jag lovar att inte säga det till någon" sa han vänligt.

Samantha log svagt, plockade upp ett block ur väskan och kom och satte sig vid honom. En lätt suck hördes, hon kände att han hade rätt.
"Fast då ljuger jag." mumlar hon tyst, men hon kunde det. Hon ville göra något för honom, för att han verkade vilja det. Hon visste inte alls hur han mådde, utåt verkade det så bra.
Tyst lägger hon blocket i hans knä. Hon hade själv målat det, mycket vackra och detaljrika bilder. Natursköna, men med någon mörk dysterhet över sig. Han skulle få bläddra, hon var spänd på vad han tyckte.

Daryl såg på henne.
"Har du aldrig ljugit? Och även om du gör det, vem skulle inte tro dig? Du brukar aldrig vara frånvarande, så människor kommer tro att du verkligen är sjuk" sa han leende och tittade sedan på blocket hon la i hans knä och tog upp det med största varsamhet, rädd för att göra sönder det, han började bläddra i det.
Daryl såg hänfört på bilderna, de var vackra.
"De är helt fantastiska, har du målat dem?" sa han imponerat.

"Jo, det har jag." sa Samantha tvekande och såg nervös ut.
"Men det gäller skolan, om de kommer på oss." sa hon, hon hade aldrig brutit mot regler förr och skolan var henne helig.
Hon såg på honom och bilderna, ett svagt leende och hopp tändes i hennes ögon.
"Ja, det har jag. Gillar du dem? Är de bra?" frågande hon nervöst, men log lite. Det var som han med fotografering, ingen visste om det.

"Då så då är det bara att ringa och sjukanmäla dig" sa han och tog upp sin egna telefon och ringde till sjuksköterskan på skolan.
"Hej Daryl här, jag har antagligen ätit något dåligt, magen är ur balans" sa han med en svag röst och nickade när sjuksköterskan uppmanade honom att dricka och vila mycket innan han la på och tittade på Sam.
"Din tur!" sa han och tittade ner på bilderna och log.
"Jag svarar vad jag tycker om bilderna när du har ringt" sa han och log emot henne.

Samantha tog fram sin egna mobil. En ny telefon, troligen den allra nyaste. Samantha visste inte bara att det var en förlåt-vi-inte-var-hemma-under-sommarlovet present från hennes föräldrar.
Hon stirrar på mobilen i flera minuter som den skulle bita henne, med kalla darrande fingrar slår hon sedan numret och väntar. Hon hade inte gjort detta om han inte sagt sin sista mening, troligen hade han redan listat ut det.
"Samantha Lorens." sa hon svagt vid frågan om vem det var, hon bleknade och såg ärligt ut som hon skulle svimma, att ljuga för skolan var inte hennes grej.
Men troligen hörde sjuksköterskan enbart på rösten att något var fel och skrev upp henne ordinerade vila och vatten, sedan la hon på.