Prs mellan PPP och Harry-Potter-Bokslukaren

"Vi sticker" asde jag och nickade snabbt.
Tjocka Damen verkade bli otroligt arg över att vi väckte henne. Hon var nära att skrika på oss, men med en liten enkel imitation av ett spöke, kunde jag få det att låta som om Pevees hade skrämt henne.
Tyvärr kom den riktiga Pevees just då.

"Elever uppe i korridoren!" skränade Pevees med ett skadeglatt grin på hans läppar. "Jaså! Minsann, ni är nog borta från skolan redan innan frukosten imorgon!"
Pevees fortsatte högljutt skräna om hur olydiga och elaka vi var som bröt mot utegångsförbudet.

Jag suckade och skakade på huvudet. Sedan kom jag på att Pevees kunde hämta Filch, och då låtsades jag säga (väldigt högt) till Liv:
"Blodige Baronen är visst tillsammans med Filch ikväll!"
Pevees stannade upp ett ögonblick, sedan vände han om och flög sakta bort mot uggletornet.

Så fort Pevees kommit utom hörhåll viskade jag till Jenny:
"Det där var verkligen nära ögat. Den korta tid jag varit här har varit tillräcklig för att veta att Pevees inte är någon rolig typ".
Jenny instämde, och vi fortsatte att gå i det nästan totala mörkret.

"Peeves är knäpp" mumlade jag. "Han vill bara förstöra, han är rädd för ett spöke och han har inte ens levt! Jag höde Hermione säga att han är en poltergeist, ett spöke som aldrig levt. Det är rätt skumt egentligen..."

"Ja, det är det", mumlade jag. "Man kan ju säga såhär, vi vill inte möta Pevees igen. Förresten, tror du att porten är öppen?"
Det hoppades jag i alla fall. Jag ville verkligen ut i friska luften.

"Kanske" svarade jag skeptiskt. "Ingen elev ska ju vara ute nu."
Liv nickade, men vi gick med bestämda steg mot dörren. Jag såg en skymt av Blodige Baronen, men han såg oss inte. En som däremot såg oss, till min stora förtret, var mrs Norris.
"Liv!" viskade jag och ryckte i henne.

"Vad?" undrade jag förvirrat.
Sedan fick jag syn på vaktmästaren Argus Filch katt mrs Norris. Vi hamnade tydligen i trubbel efter trubbel. Först Pevees, sedan mrs Norris. Vad skulle bli nästa hinder? Någon lärare?

Mrs Norris stirrade på oss med sina röda ögon, och efter bara en minut hördes Filch.
"Vad är det, min sötnos? Är det elever...?"
"Vi drar" viskade jag till Liv, och det gjorde vi.

Vi sprang så fort vi kunde tillbaka till uppehållsrummet. Filch hade bara varit runt hörnet ungefär, det var inte säkert att han inte hade sett oss.
Jag var andfådd. Mycket andfådd. Jag hade håll i sidan, men jag fortsatte att springa. Jag ville inte bli relegerad.