Prs mellan yerawizardthea & syrup

"Tomatklubben strikes again" säger jag och skrattar till. Vad tusan ska jag säga nu? Allt känns bara euforiskt. "Ehh jaaa... Det blir det ju." säger jag tyst, tar fram en hårsnodd och börjar fläta håret. Som jag alltid gör. "Men du... Ehh. Verkligen förlåt för det jag sa förut!" säger jag och tittar honom i ögonen.

"Förlåt för vad?" frågar jag, för jag vet faktiskt inte vad det är som hon syftar på. Jag rättar till mig i sätet igen, ingen ställning tycks vara bekväm just nu. Förmodligen på grund av de blandade känslorna inom mig, eller någonting annat. Som att sätet bara är obekvämt.

"För det jag sa till min bror" säger jag ännu tystare och tittar ned i golvet. Euforin lägger sig lite då jag inser att han kanske bara ljuger. Som de flesta gör. Jag får en plötslig impuls att krama honom, men jag avstår.

"Jaha..." säger jag och harklar mig igen, "Well, det är inget du behöver be om ursäkt för." Rodnaden börjar lägga sig känner jag, även fast stämningen minst sagt är spänd. Jag hivar sedan upp benen på sätet och sätter mig i skräddarställning och ser upp mot taket. Jag är frestad till att rusa fram och krama henne, bjuda upp henne en gång till och helt enkelt rusa ut härifrån och stänga in mig i badrummet för att helt och fullt tänka över allt. Skölja bort känslorna för denne person, om det nu är möjligt.

"Jodå det är det!" säger jag med säkerhet i rösten. Vad han än gör så är han vacker. Just när jag tänker den tanken kommer jag på en sak, jag har inte snackat med killen i mer än fyra timmar. Ändå gillar jag honom?
"Alltså.. Du, vi har bara pratat med varandra i fyra timmar.." säger jag förvånat och tittar på honom.

"Jag vet, det är det som gör mig osäker" säger jag och biter mig löst i läppen. Varför inte bara säga precis vad jag tänker just nu istället för att hålla det tillbaka? Jag brukar ju hela tiden tro att jag säger en massa saker, och så har jag bara tänkt det istället.
"För jag... ja, jag är osäker på om vi ens vet vem det är som vi gillar. Vi har ju knappt snackat. Själv har jag ju sovit och varit avsvimmad hälften av tiden till och med" säger jag och kan itne låta bli att tänka att det är lite komiskt på något sätt. Vet inte hur, det bara är det.

"Well..." säger jag förvirrat. "Vi verkar ju då båda ha klart för oss något och det är att vi är förvirrade." skämtar jag.

"Jo, men precis" säger jag och skrattar kort. Stämningen verkar lätta en aning nu igen, vilket känns himla skönt.
"Men jag menar det faktiskt, med att jag gillar dig" säger jag, nu med en inte lika osäker röst. Snarare med styrka. Ett snett leende uppenbarar sig igen innan jag ser upp mot taket.

Jag skrattar till jag med, samtidigt som jag tittar på honom.
"Well jag menar det med!" säger jag samtidigt som jag rodnar och tittar på honom.

På grund av att vi båda sitter ner skulle det nu vara väldigt svårt att krama om henne, vilket jag mer än gärna skulle vilja göra just nu. JAg vänder ner huvudet och ser att hon rodnar, och mitt sneda leende växer ännu mer.