Del 1. Jessica Xendra i fara (andra halvan)
Spoiler:
Tryck här för att visa!
26.
"Vad i hela friden... Kom med här!"
McGonagall såg chockad ut. Jessica förstod inte vad det var som var så häftigt. Visst, Harrys flygning var helt fantastisk, men vad hade hon med saken att göra? De följde med McGonagall in i slottet.
"Professorn, är Wood här?"
Wood? Jessica fattade ingenting. Vad var Wood?
Wood visade sig vara en femteårselev från Gryffindor. Han var kraftig och stor. Jessica undrade vad det var som var på gång.
"Wood, den här pojken ska definitivt bli eran nya sökare."
Sökare? Jessica blev bara mer och mer förvirrad. Sökare i Quidditch? Men förstaårseleverna fick ju inte spela! Harry följde med Wood ut, han skulle tydligen få spela. McGonagall tittade på Jessica.
"Hade du gått i mitt elevhem, Xendra, skulle du ha fått platsen som jagare direkt" sa hon. "Men eftersom du tillhör Slytherin kan jag inte göra något."
"Men jag vill tillhöra Gryffindor!" sa Jessica. "Jag tillhör inte Slytherin inombords, det har Hermione sagt!"
"Miss Granger har helt rätt" sa McGonagall. "Men hon har säkert berättat om vad som händer när man byter?"
"Ja" sa Jessica. "Man förändras. Men jag vill förändras, det spelar ingen roll om jag inte minns vem jag är!"
"Miss Xendra, det är för din skull" sa McGonagall. "Men nej."
Jessica sprang därifrån. Om Snape skulle bestämma om hon fick spela Quidditch var det kört.
27.
Jessica gick till uppehållsrummet. Det var 9 på kvällen och hon kom från biblioteket. Imorgon var det onsdag. En till lektion med andra årskursen!
Hennes första lektion med andraårseleverna hade varit helt fantastisk. Visst, de kanske var lite irriterade på henne därför att de trodde väl inte att en förstaårselev var bättre än de, särskilt en mugglarfödd. Men Jessica hade klarat uppgifterna lika bra, ja, kanske till och med bättre än de andra. Hon tyckte att det kändes som om hon hade en stark magisk förmåga. En förmåga som ingen annan hade. Även fast hon vara levt knappt 3 veckor i den magiska världen kändes det som om det hade varit evigheter.
"Svartalf!"
Dörren öppnades och Jessica klev in. Det var inga andra där. Skönt. Hon satte sig i en fåtölj och läste en stund i Hogwarts Historia. Det fanns så många fantastiska berättelser om det här slottet. Men vänta nu, vad handlade det här kapitlet om?
Tom Dolder
Under alla år på Hogwarts har det aldrig funnits en starkare trollkarl än Tom Dolder, numera kallad under ett annat namn. Dolder tillhörde Slytherins elevhem på sin tid och var den mest begåvade elev genom tiderna. Han använde sin kraft till saker som vi magiker alltid har fruktat. Efter sitt nederlag mot Harry Potter...
"Harry!" flämtade Jessica och fortsatte läsa.
...har han störtat och enligt rykterna gömmer han sig i Albaniens skogar, existerar knappt.
Jessica orkade inte läsa mer. Hon la undan boken, gick till sovsalen och funderade på saken. Var det verkligen sant att Harry hade besegrat Tom Dolder? Var Tom Dolder verkligen Voldemort? Hon vände sig om. Hon skulle fråga Harry imorgon.
1 vecka senare...
Jessica gick just från lunchen den 24:e september. Det var lektion i trollformler med andraårseleverna. De hade faktiskt blivit riktigt hyggliga. Var det för hennes begåvning? Flitwick hade till och med sagt att hon var på nivån för en fjärdeårselev. Då hade Jessica rodnat och sagt att det inte alls var så.
Men det var sant. Hon var en begåvad häxa och duktig på magi. Trollformellektionen har just börjat.
28.
Åh, vad Jessica trivdes med andraårseleverna. Det var som om livet förändrades i det där klassrummet. Alla tyckte om henne, inte bara för hennes magiska talanger, utan även för hennes pluggande. Det hade ingen gjort förut.
Vad gäller Snapes kvarsittningar fick hon bara fler och fler. Hon skrev alltid sagor på de. Sagorna slutade oftast med ett påhittat ordspråk och det gjorde Snape rasande.
Slytherineleverna gjorde det inte lättare heller. De väntade på henne varje måndagkväll för att plåga henne mer. Jessica hade inte berättat för McGonagall än men hon skulle göra det.
Jessica förstod hur det måste kännas för Harry. Han hade berättat allt om sin uppväxt och Jessica tyckte synd om honom. Han hade ingen som älskade honom, hon hade åtminstonde haft föräldrar! De här tankarna fick henne till och med att gråta, och hon grät väldigt sällan.
Hermione var också väldigt trevlig mot henne. Hon och Jessica brukade diskutera Hogwarts Historia tillsammans hela tiden. Det var väldigt roligt att ha någon att prata med om en bok. Det var inte Jessica van vid.
Efter trollformellektionen var det inga fler lektioner för Jessica. Hon hade bestämt med Harry att de skulle träffas på skolgården. Där kommer han ju!
"Harry" sa Jessica. "Det är något jag måste prata med dig om."
"Vad då?" sa han nyfiket.
"Ron" sa Jessica. "Jag träffade honom häromdan och han ångrar sig. Han vill bli vän med dig!"
"Men jag vill inte bli vän med honom" sa Harry. "Jag vill mycket hellre vara vän med dig och Hermione. Men jag lovar, jag ska prata med honom. " lade han till.
"Okej" sa Jessica och de vandrade iväg.
"Kan du berätta lite mer?" sa Jessica plötsligt.
"Mer om vad då?" sa Harry.
"Om din uppväxt" sa Jessica. "Jag har aldrig träffat någon föräldralös tidigare. Kan du inte berätta om din kusin? Han den tjocka?"
"Dudley?" sa Harry. "Det är inte så mycket att berätta om."
"Snälla?"
"Okej, okej!" sa Harry. Han berättade om när Hagrid hade kommit till huset vid sjön och Dudley hade fått en grisknorr. Jessica vrålade av skratt.
"Men nu får du berätta någonting" sa Harry.
"Va?"
"En av dina sagor. Det pratas överallt om de."
"Ånej" sa Jessica utan att tänka sig för.
"Det gör inget" sa Harry. "Alla säger att de är fantastiska. Dumbledore hade fått berättelserna av Snape och han gjorde papprena till en bok som han ställde i biblioteket. Berätta en."
"Jag vet inte" sa Jessica.
"Kom igen" sa Harry. "Hermione har lånat boken och jag vill veta en innan jag också gör det."
Jessica berättade den om pojken som blev mördad.
Harry stirrade på henne.
"Vet du vad" sa han efter en stund. "Den borde vi ge till Voldemort."
De skrattade. Jessica kunde inte sluta. Hon förstod inte riktigt vad som var roligt egentligen. Hon var nog bara glad.
29.
Jessica hade fortfarande inte listat ut mysteriet med Voldemort och Flitwick. Om det nu var så att hon och Harry skulle bli mördade, varför av alla valde han Flitwick? Varför inte Snape, som en gång i tiden var dödsätare? Nåja, Snape hade ju tänkt göra det ändå.
Jessica hade just kommit från mötet med Harry när hon stötte på ett välbekant gäng. Draco, Pansy, Gregory, Vincent och Hilda.
"Är det inte smutsskallen?" hörde hon Draco säga. Hon låtsades inte om honom.
"Ja, har hon skrivit en ny saga?" sa Pansy. Gregory och Vincent skrattade av fulla krafter.
"Vad har vi här?" sa Draco och kom närmare henne. "Finns det någon saga i din väska?"
Han slet väskan ur hennes grepp och slängde ut allt från den.
"Låt henne vara" hördes en röst.
Det var Harry. Han kom närmare Slytherinarna.
De skrattade.
"Ska Potter försvara en tönt?" sa Pansy. "Ska han rädda sin idol?"
Nu skrek Vincent och Gregory av skratt. Bokstavligen. Det hördes ganska lång väg.
"Varsågod Potter. Och du med Xendra!"
Draco höjde båda sina knytnävar och måttade var sitt slag mot Harry och Jessica. Båda deras glasögon sprack.
"Mr Malfoy, vad tusan gör ni?"
McGonagall kom fram från korridoren. Jessica log mot henne, och hon kunde ha svurit på att hon fick ett leende tillbaka.
"Mobbning och trakkaserier är fullkomligt förbjudna här på Hogwarts" sa McGonagall. "Straffkommendering hos mig ikväll, alla fem!"
Slytherineleverna gick.
"Jag fixar det där" sa McGonagall och Harrys och Jessicas glasögon blev genast hela.
"Miss Xendra, vad är det som pågår egentligen?" sa hon sen.
"Jag vet inte" sa Jessica bestämt. "Men det gör ingenting, jag är faktiskt..."
"GÖR INGENTING!" röt McGonagall. "Det är klart att det gör!"
"Jag är ganska van" avslutade Jessica. "Det är inget nytt för mig, så här var det i mugglarvärlden också."
"Jag förstår" sa Harry. "Det var så för mig med, det är ingen fara, man vänjer sig."
"Okej" sa McGonagall, inte helt övertygad. "Jag hörde att du skriver sagor, miss Xendra?"
"Javisst!" sa Jessica. Fast det var inte meningen att alla skulle få höra de."
"Enligt rykterna är de helt fantastiska" sa Harry. "Jag ska låna de på biblioteket, Hermione har tipsat mig."
"Jag ska ta mig en titt på de" sa McGonagall. "Vi ses, Jessica Xendra och Harry Potter."
Det var skumt. McGongall brukade aldrig säga hela namnet. Men det hade inte med saken att göra.
30.
Det var den 1 oktober. En härlig onsdag för Jessica. Trollformellektoíonen var just slut. Flitwick hade lärt de en locka-till-sig-besvärjelse. Andraårseleverna hade haft problem men Jessica klarade det hur enkelt som helst. Hon bestämde sig för att öva i biblioteket.
"Accio sagobok!"
En bok kom framrusande till henne. På den stod det Xendras Storslagna Sagor. Hon började läsa. Varenda saga hon skrivit fanns med. Allihop. Men då fick hon syn på något. Inte i boken, i en bokhylla. Där var en bok med ett namn som hon kände igen. Tom Dolder. Hon drog fram den och läste. Voldemort hade en intressant historia. Jessica började nästan tycka synd om honom innan hon kom på sig själv. Men vänta lite...
Det sägs att Dolder är ute efter en flicka vid namn Jessica Xendra. Hon har en magisk begåva som ingen annan har. Hon är den första flicka i världshistorien som kan undankomma Dolder.
Vad menades med det? Undankomma? Magisk förmåga? Hon måste tala med Harry.
Oktoberluften fyllde Jessicas näsborrar när hon gick mot skolgården. Mycket riktigt hittade hon Harry, nedsjunken i hennes sagobok. Det kändes lite pinsamt att se honom läsa de.
"Eh...hej Harry" sa hon.
"Jessica!" sa Harry glatt. "Dina sagor är helt fantastiska! Jag gillar särskilt..."
"Vi har inte tid att prata om det nu" sa Jessica.
Hon berättade vad hon hade läst i boken. Harry verkade inte heller fatta.
"Vem är Tom Dolder?" sa han.
"Enligt mina beräkningar, Voldemort" sa Jessica. Några andra elever ryckte till när hon sa namnet. "Hörde du inte, jag har en speciell förmåga! Men han är ute efter mig!"
"Det är ingen fara" sa Harry. "Han är ute efter mig också, vi är jagade tillsammans. Vad som än händer ska vi inte skiljas."
"Menar du det?" sa Jessica.
"Det menar jag" sa Harry.
Sen hände det bara. Han tog tag i Jessica och pussade henne. På munnen. Det var inte en kyss, men ändå kändes det som en. Jessica drog sig inte bort. Hon pussade tillbaka och viskade sen till honom.
"Vi är inte kära, vi är vänner."
"Vänner kan också visa kärlek" sa Harry.
31.
Efter pussen från Harry hade deras vänskap förändras. De höll varandra i handen och pratade mera om djupa tankar och känslor. Jessica kände inte att hon var kär, men han var en speciell person. Han var snäll och hjälpsam. Han brydde sig om henne.
"Spelade du quidditch?" frågade Jessica honom.
"Ja, jag spelar sökare" sa Harry. "Fick du spela?"
"Jag har inte kollat" sa Jessica. "Men om Snape är Slytherins ledare och om det är emot reglerna att förstaårselever spelar, har jag en lika stor chans att spela som att besegra Voldemort."
"Ja" sa Harry. "Men det är skumt. Vad har Voldemort med dig att göra?"
"Det stod i boken att jag hade någon kraft som ska hjälpa mig att besegra honom" sa Jessica. "Men dig vet ju alla varför."
"Han vill ha hämd" viskade Harry. De skrattade.
Höstvädret var inte särskilt kallt. Solen sken starkt, fast det var den 5 oktober. Det var söndag och Harry och Jessica hade varit tillsammans hela dagen.
När Slytherineleverna hade fått veta att Jessica var med Harry Potter retade de henne mer än nånsin. Hon kunde höra saker som "freak" och "tönt" hela tiden. Särskilt från Draco och Pansy. De enda Slytherinarna som inte retades var Vincent och Gregory. De var förstås inte särskilt trevliga, de följde Dracos order och skrattade, det var allt. Man de gjorde iallafall ingenting,
"Ska vi gå till lunchen?" sa Harry.
"Okej" sa Jessica och de började gå mot Stora Salen, fortfarande hand i hand.
De släppte genast när de såg Draco, Vincent och Gregory.
"Jag såg minsann vad ni gjorde i onsdags" sa Draco retsamt. "Gör det nu då!"
Han gick fram mot de och förde deras huvuden mot varandra så våldsamt att Jessica fick en bula i pannan. Harry knäckte näsan ganska rejält. Alla skrattade.
"Vi ses" sa Draco och gick med sina följeslagare.
"Ja vi ses" sa Harry när de gått. "Vi ses när jag dödar dig."
"Bry dig inte" sa Jessica. "Hur är det med näsan?"
"Bra" sa Harry. "Oroa dig inte."
Och de pussades igen.
32.
Det var den 25 oktober. Denna lördag var säsongens första quidditchmatch. Gryffindor mot Slytherin. Jessica skulle heja på Gryffindor, vad Draco och Pansy än sa. Hon hade bestämt med Hermione att de skulle sitta brevid varandra under matchen.
Det var 10 minuter kvar. Jessiva gick till Hermiones och hennes träffplats.
"Hermione?" sa Jessica.
"Jessie!" sa Hermione.
"Jessie?"
"Får jag kalla dig det?"
"Javisst" sa Jessica. "Hermione jag måste berätta en sak."
Och hon berättade vad hon gjort med Harry.
"Missförstå mig inte" sa hon efteråt. "Vi är inte kära, Harry säger..."
"Jaså, Harry säger" sa Hermione surt.
"Vad är det?" sa Jessica.
"Du hänger med honom hela tiden, Ron vill inte tala med mig överhuvudtaget, Harry tittar inte ens på mig! Jag har ingen annan utom dig! Ska du börja så där med Harry..."
"Nej Hermione, det var inte så!"
"Jag struntar i vad du säger!" skrek Hermione med tårarna sprutande. "Du är bara en vidrig Slytherinare, VIDRIG!"
Och Hermione störtade iväg.
Efter quidditchmatchen träffade Jessica Harry. Gryffindor hade vunnit! De kramade om varandra.
"Harry" sa Jessica. "Hermione och jag har bråkat."
Hon berättade om mötet med Hermione.
"Det där var orättvist" sa Harry. "Nu var hon ju lika tarvlig som Ron. Av samma orsak till och med."
"Du har rätt" sa Jessica. "Vill du följa med mig och prata med henne?"
"Det blir nog bättre om du går själv" sa Harry. "Då ser hon att du inte är med mig jämt."
"Okej."
33.
1 november. Lördag. Det var dags. Jessica smög ner till frukosten. Hon skulle tala med Hermione.
Jessica förstod inte riktigt vad som var fel. Harry och hon var bästa vänner. de delade samma känslor, även om Harry hade det värre så kunde de förstå varandra. Harry lyssnade på henne och han var den enda som aldrig kallat henne för något dåligt. Ron hade i och ju för sig inte det heller, men han talade ju inte med henne alls.
Hermione stod vid Gryffindorbordet och diskuterade någon bok skriven av Gyllenroy Lockman med Parvati Patil.
Jessica gick fram till henne.
"Hej Hermione"
"Hej Xendra" svarade Hermione surt.
"Xendra?" sa Jessica förvånat. "Sen när kallar du mig vid efternamn?"
"Sen du blev berömd" sa Hermione och flyttade till en annan plats.
Jessica hade en sån lust att slå sig ner brevid henne, att få förklara. Men vad var det hon hade sagt? Berömd? Nej, inte sagorna, det kan det inte vara!
Men jo. Sagorna. Harry kom fram med The Daily Prophet till henne, en tining för trollkarlar. Där stod:
Jessica Xendra, dödshotad eller superstjärna?
The Daily Prophets speciella journalist Rita Skeeter berättar om Xendras dåtid, nutid och framtid! Mer på sidan 7.
Jessica bläddrade genast dit.
Jessica Xendra, elev på Hogwarts Skola För Häxkonster Och Trolldom, har nyss gett ut en sagobok. Hon sägs också vara en prson jagad av ni-vet-vem. Säger henne sagor någonting? Vad kommer hända när boken blivit känd? Rita Skeeter ger ut en bok om Xendras liv och hennes eventuella framtid.
Vad var det här? Hade boken getts ut på riktigt? Vem var Rita Skeeter? Varför ville någon skriva en bok om henne? Det här var mystiskt...
34.
Jessica ruade genast till biblioteket. Där hittade hon - ingenting! Skeeters bok hade tydligen inte getts ut än. Men det satt en lista på väggen. Om man skrev upp sig där kunde man få ett gratisexemplar när den kom ut. Jessica skrev genast på och gick sen tillbaka till frukosten.
Dracos ansikte såg annorlunda ut. Nästan lite avundsjukt. Han tittade på henne med den minen iallafall. Jessica satte sig och började äta. Hon hamnade brevid Gloria Demington, en andraårselev som Jessica kom ganska bra överens med.
"Hej" sa Gloria. "Får jag sätta mig här?"
"Javisst" sa Jessica. "Kommer du ihåg vad professor Flitwick sa att vi skulle göra?"
"Ja, vi skulle öva på uppmuntringsbesvärjelser" sa Gloria.
"Men det är ju för tredje årskursen!" sa Jessica.
"Han tycker väl att vi är tillräckligt bra." sa Gloria.
Nu var det den 6 november. Torsdag. Ånej, försvar mot svartkonster! Visserligen var det roligt att vara med Harry, men de kom liksom ingenvart. Läraren hette professor Goblin, och det stämde verkligen på honom. Goblin betyder alf på engelska och han hade öron som en alf, näsa som en alf och samma rynkiga ansikte som en alf. Dessutom behandlade han Slytherineleverna som om de vore kriminella. Jessica brukade alltid låtsas at hon var i Gryffindor men eftersom hennes slips var grön så var det förgäves.
Hermione hade inte förlåtit henne. Även om de båda räckte upp handen fortare än blixten när lärarna ställde en fråga så vägrade Hermione att tala med Jessica. Vad var det som var fel? Harry var hennes bästa vän, bara för att man pussas behöver det inte bli annorlunda! Vad hade Hermione emot Harry egentligen? Var det någon slags rivalitet? Det måste det ju vara! Där har vi svaret!
35.
Jessica förstod. Hermione ville vara bästis med Harry och när Jessica var det kunde hon inte vara det! Men det är klart att de kunde vara tillsammans alla 3! 4 om Ron ville vara med.
Ron... Jessica hade inte pratat med honom på evigheter. Det var bäst att göra det.
Efter lektionen i försvar mot svartkonster träffade hon Ron.
"Hej Ron!" sa Jessica.
"Vad vill du?" fräste han.
"Har du och Harry fortfarande inte blivit sams?" sa Jessica.
"Varför skulle vi bli det?" sa Ron. "Han vill ju hellre vara med dig ju, tänk på vad som hände den där onsdagen!"
"Har du hört?" sa Jessica.
"Alla har hört!" sa Ron. Det var konstigt att allt spreds så snabbt när det gällde henne. "Alla tror att du och Harry är ihop! Det är ni väl förstås!"
"Nej" sa Jessica. "Inte alls! Vi är bästa vänner..."
"OCH DET TRODDE JAG ATT JAG VAR!" skrek Ron så högt att professor McGonagall gav 5 poängs avdrag från Gryffindor. "Jag trodde att jag och Harry var bästa vänner men han pratar inte med mig nu."
"Hermione känner samma sak" sa Jessica. "Hon tycker också som du."
"Och vem bryr sig!" sa Ron. "Hon är som du, en SMUTSSKALLE!"
Det gjorde ont att höra det. Jessica var visserligen van vid att bli kallad för det men aldrig av någon av sina vänner. Om nu Ron var en av henne vänner.
36.
Jessica rusade mot Slytherins sällskapsrum. Hon slet fram sin dagbok, hon hade inte skrivit på evigheter. Inte sen hon fick brevet. Därför blev det kanska långt.
Hej dagbok!
Jag har inte skrivit på jättelänge nu. Jag är på Hogwarts nu och jag är i elevhemmet Slytherin. Det är jag inte alls nöjd med. De retar mig allihop. Och min bästa vän går i Gryffindor, ett annat elevhem. Han heter Harry Potter, och han är berömd. Berömd för något fruktansvärt. En ond trollkarl vid namn Voldemort dödade hans föräldrar när han bara var ett år. Ja, det är sant! Sen försökte Voldemort döda honom med, men på något sätt misslyckades det! Det enda minne han har från det är ett ärr i pannan, likt en blixt. Jag har kvarsittning varje måndag med Snape, läraren i trolldryckskonst. Det hade jag inte haft om det inte var för sagorna som jag skriver. Jag älskar att skriva berättelser! Dumbledore, rektorn på Hogwarts, har gett ut en bok med alla de sagorna! Men det finns också dåliga saker här. Flitwick, läraren i trollformler, har fått i uppdrag att döda mig och Harry! Han har sagt att han inte kommer att göra det, men Snape kommer ta över. Jag är så orolig! Sen är det någon kvinna vid namn Rita Skeeter som har gett ut en biografi om mig! Skumt! Men det påstås att Voldemort jagar mig! Varför?
Det var så mycket att hon fick skrivkramp. Hon skulle skriva mer om Hogwarts, det måste hon. Tyvärr hann hon inte stoppa undan dagboken innan Pansy kom.
37.
Jesssica var på väg mot professor McGonagall. Hennes glasögon var spräckta igen, och kappan var sönderriven, allt på grund av Pansy. Hon hade dragit fram Jessicas dagbok och läst hela. Det var hemskt. Draco kom och höll fast Jessica medans Pansy läste högt för alla. Hjälp vad det var skämmigt!
"Professor McGonagall?" sa jag när jag var framme vid hennes kontor.
"Kom in, miss Xendra."
Hon gick in. Det verkar som om McGonagall väntat på henne. Hon satt med korslagda armar och tittade vänligt på henne.
"Sätt dig" sa McGonagall.
Jessica satte sig lydigt ner.
"Hade du..." sa Jessica
"Jag visste att du skulle komma." sa McGonagall. "Jag såg dig gå mot Slytherins sällskapsrum och du har ju aldrig klarat dig ifred där särskilt länge."
"Nej" sa Jessica, halvt fnissande.
"Jag kan hjälpa dig" sa McGonagall. "Reparo! Ockulus Reparo!"
Glasögonen och kappan blev genast hela.
"Tack" mumlade Jessica.
"Var det något annat som hände?" sa McGonagall.
"Nej" sa Jessica, för det var ju sant. "Men..."
"Svaret är fortfarande desamma" sa McGonagall. "Du kan inte byta elevhem."
"Okej" sa Jessica och gick därifrån.
"Harry!"
Jessica sprang mot honom med snabba steg. Det var dagen före jullovet och McGonagall gick runt med en lista på alla som skulle stanna.
"Jessica!"
"Harry, ska du stanna?" frågade Jessica.
"Självklart!" sa Harry. "Ska inte du det?"
"Jag vill" sa Jessica. "Men jag har lovat mina föräldrar att komma."
"Kan du inte skicka en uggla till de och säga att du stannar?" sa Harry.
"Javisst" sa Jessica. "Mamma kommer gråta, och pappa...vet jag inte men de accepterar nog det. Jag ska berätta allt om dig för de."
"Det behövs inte" mumlade Harry.
"Det behövs" sa Jessica. "Du är min bästa vän, klart de vill veta om dig!"
"Okej" sa Harry. "Jag säger åt McGonagall att vänta på dig."
38.
Jessica var nöjd. Hon hade just skrivit på listan som McGonagall gick runt med och skickat brevet till sina föräldrar. Så här stod det:
Hej mamma och pappa!
Jag vill berätta allt om Hogwarts för er men då blir det nog för mycket i det här brevet. Jag ville bara säga att jag stannar på jullovet, för min vän Harry Potter stannar. Det är hans uggla jag har nu för att jag har ingen egen. Han är berömd i trollkarlsvärlden, fast för en hemsk sak. Han är den enda som överlevt den dödande förbannelsen! Visst är det fruktansvärt! Hans föräldrar dog av den, han bor hos sin släkt nu, men det verkar som om han inte gillar det. Jag är i elevhemmet Slytherin, fast han är i Gryffindor. Jag gillar alla lektioner på skolan förutom trolldrycken, som hålls av professor Snape. Mer kan jag inte berätta nu!
// Jessica
Jessica ville inte berätta om Voldemort, Draco och de eller ens kvarsittningarna. Hon ville inte oroa de för mycket. Hon skulle just gå iväg när Ron kom.
"Där är du ju!" flämtade han.
"Vad vill du mig?" sa Jessica förvånat. "Och vad gör du här?"
"Jag vill säga två saker" sa Ron. "För det första - jag har varit en riktig idiot. För det andra - jag tycker att det är okej att du och Harry umgås. Vill du förlåta mig?"
"Jag ska tänka på saken" sa Jessica. Hon ville inte bli vän direkt med någon som kallat henne för smutsskalle.
"Vi ses, hoppas ag" sa Ron.
Jessica sprang iväg till Harry.
"Harry, jag vill berätta en sak?" sa hon till Harry.
"En ny saga?" sa Harry skämtsamt.
"Nej, din toker" sa Jessica och skrattade. Sen blev hon allvarlig. "Ron bad mig om förlåtelse."
"Han gjorde det på mig med" sa Harry. "Vad sa du?"
"Jag sa att jag skulle tänka på saken" sa Jessica. "Du då?"
"Jag sa samma sak" sa Harry. "Kom, så går vi en promenad."
39.
Jessica och Harry gick runt på skolområdet. Snön hade redan börjat falla och den låg som ett täcke på marken.
"Ska vi gå till Hagrid?" föreslog Harry.
"Okej" sa Jessica och de gick dit.
"Nämän hejsan" sa han glatt när de knackade på dörren. "Kom in vetja!"
De gick in i huset och Hagrid satte på te. Jessica hade aldrig varit här förut, men det verkade som om Harry hade varit det. Det var bara ett rum i huset, det fanns en eldstad med en kittel ovanför och ett bord mitt i allt. Hon och Harry satte sig vid bordet.
"Här vare te!" sa Hagrid och satte ner tre koppar på bordet. Jessica började dricka.
"Ska re bli trevlit med jullov, Jessica?" frågade Hagrid Jessica.
"Jag stannar på Hogwarts" sa hon. "Med Harry."
"Å, de e sant!" utbrast Hagrid.
"Om du menar pussen, ja" sa Harry. "Om du menar att vi är ihop, nej."
"Ja visste att de inte va så" sa Hagrid. "Men man kan ju aldri veta säkert."
"Nej" sa Jessica. "Hagrid, vad är det där?"
Något slemmigt och vått kröp på hennes tekopp.
"Å, ja ta bort honom" sa Hagrid. "De här e Fygg, min fladdermask."
"Åh, eh, ja" sa Jessica tveksamt. "Verkligen... jättefin, Hagrid."
"Tycke du de?" sa han.
"Eh... ja det gör hon" sa Harry. "Vi måste gå. Hejdå Hagrid!"
"Herrå!" ropade Hagrid till svar.
Jessica läste det om och om igen Hon kunde inte tro det.
Till miss Xendra
Jag vill att du ska komma till mitt kontor varje måndag klockan 5 från och med nu. Du behöver inte oroa dig, jag har övertalat professor Snape att upphäva dina kvarsittningar. Det här är viktigare än så.
Professor Dumbledore
Varför ville Dumbledore träffa henne? Hade det något med Voldemort att göra? Det här skulle bli fantastiskt!
40.
Julafton. Måndag. Idag skulle Jessica gå till Dumbledore för första gången! Imorgon var det jul, och då hade hon den perfekta presenten till Harry. En quidditchbok! Det blir nog bra. Hon satt vid trädet på skolgården och väntade på honom. De skulle gå till Hagrid.
"Där är du ju" flämtade Harry när han kom dit.
"Ja" fnittrade Jessica och reste sig upp.
"Ska vi gå då?" sa hon sen och Harry nickade.
De gick iväg hand i hand.
Besöket hos Hagrid hade inte varit något vidare trevligt. Hagrid verkade bekymrad och arg. Han svor högt när han tappade tekannan och verkade nästan irriterad över att de var där. Han hade väl druckit.
"Eller så har han fått reda på vad Voldemort vill göra" sa Harry på vägen tillbaka.
"Ja" sa Jessica. "Har du tänkt på en sak?"
"Vad då?" sa Harry.
"Jo" började Jessica. "Vi är båda uppvuxna hos mugglare, vi är båda jagade av Voldemort, vi älskar båda quidditch och vi är båad mobbade. Vi är så lika!"
"Nja" sa Harry. "Det mesta av det där stämde, men jag blir inte lika mobbad som du."
"Men du mobbar inte heller" sa Jessica. "Det räknas."
Och de pussades igen.
Jessica var på väg till Dumbledores kontor. Hon stötte på Draco, Gregory och Vincent, men låtsades inte om de. Hon gick fram till den lilla stenfiguren. Vad var lösenordet senast? Vänta, ett meddelande på ögat! Hon slet upp det.
Jag gillar chokladgrodor
Vad ska det här betyda? Var det här nåt slags skämt? Men ja ja.
"Chokladgrodor!" sa hon mot figuren och den svängde åt sidan. Besynnerligt.
"Professor Dumbledore?" sa Jessica när hon kom in.
"Kom in mitt barn"
Dumbledore satt på sin kontorsstol och tittade välkomnande på henne.
"Sitt ner"
"Tack" mumlade Jessica och satte sig ner.
"För det första" sa Dumbledore. "så vill jag säga att det här med Voldemort, Flitwick och Snape..."
"Ni vet alltså, professorn?" sa Jessica.
"Ja, det gör jag" sa Dumbledore. "Och jag ville säga att du inte ska vara orolig. Du är säker här."
"Det vet jag" sa Jessica.
"För det andra" fortsatte Dumbledore. "Så har du umgåts mycket med mr Potter hör man. Till och med..."
"Det är sant" sa Jessica. "Men vi är INTE tillsammans."
"Jag gissade det" sa Dumbledore lungt. "För det tredje, så blev jag väldigt fachinerad av din saga om pojken i skogen. Jag vill fråga dig en sak angående den."
"Vad då?" sa Jessica.
"Vet du vad en horrokrux är?"
"En vad då för nåt?" sa Jessica, halvt fnissande. Vilket roligt ord!
"En horrokrux" sa Dumbledore. "Skeeter kommer säkert att ta med det i sin biografi, så jag vill förvarna dig."
"Vad är det?" sa Jessica nyfiket.
"En horrokrux är ett föremål som man har stoppat inen del av sin själ i" sa Dumbledore. Jessica skrek till. "Du anger en exakt beskrivning hur man skapar den. Man mördar för skojs skull."
"Men det är ju hemskt!" sa Jessica.
"Det är oändligt svart magi" sa Dumbledore. "Du måste vara försiktig. Voldemort..."
"Har han skapat horrokruxer?" sa Jessica.
"Jag anar det" sa Dumbledore. "Och det var just Voldemort jag ville prata om. Jag kan hjälpa dig att klara dig undan honom."
41.
"Voldemort har upptäckt en sak hos dig" sa Dumbledore.
"Jag läste något i biblioteket" sa Jessica. "Det stod något om en magisk kraft..."
"Och den är Voldemort rädd för" sa Dumbledore. "Han tror att du är tillräckligt stark för att besegra honom. Som tur är så är han redan besegrad."
"Av Harry" sa Jessica.
"Ja" sa Dumbledore. "Men jag vill öva en sak med dig. Det är det vi ska öva på de här kvällarna."
"Vad då?" sa Jessica.
"Jag ska lära dig hur man kan besegra Voldemort."
Jessica reste sig upp.
"Det k-kan jag inte" sa Jessica. "Så bra på magi är jag inte."
"För det första" sa Dumbledore. "Det är du visst. Och för det andra: Det är med list du ska besegra honom."
Jessica gick från Dumbledores kontor en timme senare. Hon var glad. Dumbledore hade lärt henne hur man kan besegra en person som Voldemort. Inte bara med list, utan med kärlek. Jessica hade inte riktigt förstått då, men Dumbledore hade förklarat.
"Svartalf!"
Dörren öppnades och Jessica låtsades som vanligt att hon inte märkte de viskande rösterna. Hon lade sig i sängen och tänkte att imorgon, var det jul.
Juldagen. Jessica vaknade och fann en hel hög med paket vid sängkanten. Hon gapade. Så många paket? Hon kastade en besvärjelse på Harrys paket så det flög iväg till honom och slet sen upp paketen. Det första var från Pansy. Hon gav en lapp där det stod "God jul, din skitkorv!". Hon skrattade tyst. Det andra var från Hermione. Hon hade gett... Ett eget exemplar av Hogwarts Historia! Nu var det mamma och pappas present. Det var ett mobilskal. Jessica log. Hon kunde ju inte använda mobilen här! Nu kom Harrys. Jessica öppnade försiktigt. Hon vågade inte titta. Var det inte en...
Det var en uggla. En alldeles egen uggla! Det var ett kort också:
God jul, min bäste vän. Harry.
Hon log och kände att hon rodnade. Här var Rons. Det var en mugglartidning. Tyvärr en vuxentidning. På var det en lapp där det stod "Förlåt" på. Nu fanns det inget som kunde få Jessica sorgsen. Eller kanske nu.
42.
Det var ju självklart att Hilda och Pansy skulle förstöra hennes lycka. De hade tagit ugglan och skadat hennes vinge. Jessica hade den med sig. Hon skulle gå till Hagrid med henne. Jessica grät. Hennes fina uggla! Hon skulle döpa den till Lycka, för det var vad den hade gett henne. Lycka.
Hagrid skulle ha Lycka hos honom ett tag. Jessica sprang för att leta efter Harry.
"Hej Harry!" nästan skrek hon när hon såg honom.
"Hej!" skrek han tillbaka.
"Tack för ugglan!" sa Jessica. "Det var exakt vad jag ville ha!"
"Hur kunde du veta..." sa Harry.
"Vem som helst gillar väl quidditch" sa Jessica och skrattade.
De gick mot frukosten hand i hand.
"Vet du" sa Jessica. "Hilda och Pansy skadade vingen på ugglan. Hagrid ska bota henne."
"Nej!" sa Harry. "Den som var så fin!"
"Jag vet" sa Jessica. "Den ska få heta Lycka. För det var vad hon gav mig."
Harry log.
"Ni är ihop, ni är ihop!" skrek någon som ick förbi men de lätsades inte om det.
"Det var en sak jag ville fråga dig" sa Harry plötsligt.
"Vad då?"
"Vill du bli ihop med mig?"
43.
Jessica stannade till. Glasögonen for på sned, för hon stannade så hastigt. Hon rättade till de.
"Vet du Harry" sa hon efter en stund. "Jag skulle gärna vilja men för det första tror jag att vi är lite för unga och för det andra kommer inte det gå bra för mig då."
"Varför då?" sa Harry. "Jag kanske kan hjälpa."
"Och vad håller ni på med?"
Snape kom fram till de.
"Ska inte ni äta jul-frukost med de andra?"
"Jovisst" sa Jessica. "Kan du lämna oss ifred, professorn eller vad man nu ska kalla dig för. För någon professor är du väl knappast."
Snape brusade upp.
"Jag gillar inte din ton, Xendra" sa han. "10 poängs avdrag! Och det gäller dig med, mr Potter!"
Och han gick. Jessica vände sig mot Harry.
"Nej, du kan inte hjälpa mig" sa hon. "Jag menar... de där två."
Draco och Pansy kom.
"Var är Crabbe och Goyle?" sa Harry snabbt. "Har du inte med dina följeslagare, Malfoy?"
"Sluta" viskade Jessica men Harry slutade inte.
"Och du, Parkinson" sa han. "Du hoppas väl på att få Draco att tycka som du, så att ni kan ge er på oss?"
Då hände samma sak som det brukar göra. Draco gick fram och slog båda. Harrys gasögon for av och Draco slängde iväg de.
"Ha det så kul!" ropade han. "Jag hörde allt ni sa!"
Harry gnuggade sig i ögonen.
"Jag hjälper dig" sa Jessica snabbt. "Vänta här!"
Hon sprang och hämtade glasögonen. De var tyvärr avbrutna på mitten.
"Ockulus reparo" sa hon och gav de till Harry.
"Tack" sa han och log. "Vet du vad, jag vet en lösning."
"På vad då?" sa Jessica.
"Det vi pratade om" sa Harry och tittade sig oroligt omkring. "Vi har det som hemlighet. Vad säger du?"
"Eh... Ja!" sa Jessica och en tung sten lyftes just från hennes hjärta.
"Vet du" sa Harry. "Jag trodde aldrig att jag skulle falla för en från Slytherin."
"Jag förstår" sa Jessica. "Men det här du vet, vi berättar väl inte ens för Ron och Hermione?"
"Nej" sa Harry. "Inte ens de."
44.
Frukosten var fantastisk. Till Jessicas stora nöje var det inte så många där. Men tyvärr alla från hennes årskurs i Slytherin. Annars var det Hermione och Ron, en ravenclaware som hon trodde hette Cho, Terry Boot från Ravenclaw, Hannah Abbot, Justin Finch-Fletchey och en Hufflepuffare som Jessica aldrig hade träffat. Harry och hon slog sig ner brevid Hermione.
"Tack för boken, Hermione!" sa Jessica.
"Ingen orsak" mumlade hon. "Tack för din bok."
"Varsågod!" sa Jessica glatt och hon och Harry började diskutera allt möjligt.
Efter en stund såg Ron misstänkssam ut.
"Vad ni är hemlighetsfulla då" sa han och tittade på de.
"Lägg av, Ron" sa Jessica. "Har du också börjat tro på det?"
"Nej, självklart inte" sa han. "Men man vet ju aldrig... Föressten, Jessica, madame Pince bad mig ge dig den här."
Skeeters bok... Jessica tog den och tittade igenom.
Usch fy vad Skeeter skrev! Hör bara: Flickan är rent ut sagt galen i böcker... Hon skryter med sin trollkonst... Låtsas att hon är utsatt för mobbning... Dumbledores gullegris...
Jessica slängde undan boken.
"Fy fan" sa hon. Det var inte ofta hon svor så alla ryggade till. "Vilken tur för Draco, då har han någon som håller med honom!"
Och hon lämnade salen.
45.
Jessica hade lust att skrika och vråla åt alla hon mötte. Boken skulle få henne att framstå som en riktig idiot. Jävla Skeeter! Oj, hon svor igen. Det fick inte hända! Absolut inte! Om hon svor skulle det verka som om hon var personen boken beskrev. Hon sprang till Hagrid och när hon väl kom in dit började hon gråta.
"Va e re?" sa Hagrid oroligt.
"T-t-titta!" sa Jessica och gav honom boken.
Hagrid tittade igenom den och sen böjde han sig ner mot Jessica.
"Du ska inte bry dej om de här" sa han. "Skeeter e känd som dåli föfattare och alla kommer å fatta att..."
"DET SPELAR INGEN ROLL OM DE FATTAR!" skrek Jessica. "Slytherineleverna kommer... De kommer..."
"Ja vet va de kommer å göra" sa Hagrid. "Du, ta inte åt dej allt de säjer, för de ha fel om dej. De vet du."
"Ja" sa Jessica.
"Föressten" sa Hagrid. "Go jul!"
"God jul" sa Jessica och log. "Förlåt, jag har ingen julklapp..."
"De behövs inte" sa Hagrid. "Men ja har en åt dej här."
"VA?" sa Jessica. "Till mig?"
Hagrid tog fram något litet ur fickan. Det rörde på sig. Det skrek. Jessica började bli misstänkssam.
"Hagrid, vad..."
"De e en drake" sa Hagrid. "Ja, ja förstår att du inte kan ta hand om den, så ja har honom här så får du komma å hälsa på."
"Ja" sa Jessica tveksamt. "Eh... tack då, Hagrid. Jag måste gå nu. Hejdå!"
"Herrå!"
"Harry! Var är du!"
Jessica sprang runt i slottet och letade efter Harry. Det var snart lunch och de hade bestämt att de skulle träffas innan.
"HARRY!"
Men vart var han? Jessica fortsatte springa och brydde sig inte om de viskande Slytherineleverna. Då hörde hon en annan viskning, i huvudet.
Din vän är inte här.
Din vän är på stället han borde vara från början.
Din vän är inte på Hogwarts.
Din vän är inte hemma.
Din vän är hos Mörkrets Herre.
46.
Jessica stannade upp. Voldemort? Harry? Å nej! Hon andades djupt och snabbt. Det hade inte hänt, det kunde inte ha hänt! Men rösten fortsatte:
Din vän är i stor fara.
Du kan inte rädda honom.
Mörkrets Herre dödar dig.
Jessica Xendra, du och din vän är i stor fara.
Jessica vägrade att lyda. Hon skulle hitta Harry om det så var det sista hon gjorde! Hon sprang upp till Dumbledores kontor. Benen sprang som aldrig förr. Hon var rädd. Räddare än nånsin förr. Voldemort hade tagit Harry, den enda hon hade! Voldemort ville säkert locka henne dit med honom. Fast det klart. Voldemort ville ju döda Harry också. De var båda utsatta av hans vrede. Jessicas hjärta dunkade snabbt och benen gav till sist vika. Hon ramlade omkull och kunde inte röra sig. Hon skrek. Hon skrek på hjälp så att det hördes över hela slottet.
Den här gången kom inga Slytherinare. Hela Gryffindors elevhem kom och hjälpte henne. Hon försökte resa sig upp men benen bar henne inte.
"Vad är det, Jessie?" sa Hermione.
Jessica försökte svara men halsen stockade sig.
"Säg det!" sa Parvati.
"H-h-arry!" sa Jessica med ett skrik. "Harry. Volde-m-mort!"
Alla flämtade till när hon sa namnet.
"Jessica" sa Hermione. "Har Harry tagits till fånga av du-vet-vem?"
Jessica nickade svagt.
"MCGONAGALL!" vrålade Ron. "Jessica har antingen blivit galen eller så gissar hon."
"Det är sant!" flämtade Jessica.
"Vad står på?"
McGonagall kom. Hon såg orolig ut. Oroligare än Jessica någonsin hade sett henne.
"Vad är det som händer, miss Xendra?" sa hon.
"Harry är i Voldemorts våld" sa Jessica, fortfarande utmattad. "Voldemort kommer döda honom!"
"Jag ska genast meddela professor Dumbledore" sa McGonagall och rusade iväg.
47.
Jessica kunde fortfarande inte röra på sig. Hennes ben kändes som förlamade. Chocken hon hade fått av att Harry blivit tillfångatagen hade fortfarande inte lagt sig. Hon låg på golvet och hämtade andan medans Hermione viskade lungnande ord i hennes öra. Neville Longbottom, en pojke i Gryffindor, gick nervöst omkring och mumlade oroat. Parvati och Lavender viskade upphetsat och Dean och Seamus kunde inte stå still.
McGonagall tog tydligen lång tid på sig. Hon kom inte tillbaka förrän om en timma.
"Miss Xendra, Dumbledore vill tala med dig."
McGonagalls röst lät inte alls som den brukade. Hon lät rädd, arg och förtvivlad på samma gång. Jessica försökte resa sig upp men hon kunde inte. Hon stönade.
"Jag hjälper dig" sa McGonagall. "Ligg stilla. Wingardium Leviosa!"
Jessica lyfte plötsligt från marken. McGonagall trollade fram en bår under henne och hon sänktes ner igen. Hon hade aldrig känt sig så här förut. Utmattad, rädd och allt man kan komma på. Båren flög iväg medans McGonagall gick brevid med trollstaven lyft. Jessica sänkte huvudet ner i kudden och somnade.
Rösten kom fram i drömmen, den här gången med ett ansikte:
Jessica Xendra, en sån idiot du är.
Mörkrets Herre kommer förinta dig.
Rädda dig själv.
Du är inte så dum som du verkar.
Jessica vaknade med ett ryck. Hon låg på båren, som nu var nedsänkt, i Dumbledores kontor. McGonagall stod brevid och talade med honom. Hon kunde ursjilja ord som "Voldemort", "Potter" och "Magi". Jessica märkte att någon hade tagit av henne glasögonen. Hon försökte lyfta på huvudet men det satt fast. Inte av utmattning, eller kanske det med, utan av någon besvärjelse.
"Hallå" sa hon försiktigt.
"Åh, miss Xendra!" sa McGonagall överraskat. "Här, varsågod."
McGonagall räckte henne glasögonen.
"Tack" sa Jessica.
"Vi håller just på att diskutera om vad vi ska göra" sa Dumbledore. "Och vi har kommit fram till en sak - det måste vara du som räddar Harry Potter."
48.
Jessica hade redan svårt att andas. Det här hjälpte ingenting.
"Vad menar ni, professorn?"
"Du är den enda som är mäktig nog" sa Dumbledore. "Du har en kraft som ingen annan har, fast som jag misstänker starkt att Harry har. Du kan nämligen tala ormspråk."
"Det menar du inte!" sa McGonagall.
"Jo" sa Dumbledore enkelt. "Flickan kan tala ormspråk. Jessica, kan du komma på någon gång när dina vänner inte har förstått vad du sa?"
Jessica tänkte efter. I mugglarskolan hade de en gång besökt ett zoo. Då sa hon nånting till en tjej och den tjejen hade stirrat och rusat iväg. Var det inte vid en ormbur de stod? Jessica nickade svagt.
"Du ser" sa Dumbledore. "Jag kommer att ta dig till stället där Voldemort befinner sig. Han kommer att ha använt sig av ormspråket för att..."
"Hur kan ni veta det professorn?" sa Jessica.
"Åh, bara gissningar" sa Dumbledore. "Åh, ditt huvud. Finite."
Jessica kunde plötsligt röra på huvudet igen.
"Men professorn" sa hon. "Vad ska jag göra?"
"Rädda Harry" sa Dumbledore. "Gör det du tror du ska göra. Ta tag i mig."
Jessica gjorde som han sa och hon lyftes plötsligt upp med en väldig fart. Allting snurrade och efter mindre än en sekund landade hon och Dumbledore på ett ställe som såg ut att vara långt bortom England.
"Professorn" sa hon. "Var är vi?"
"I Albanien" sa Dumbledore. "Här, enligt rykterna, gömmer sig Voldemort. Ta god tid på dig att hitta Harry."
"Nej, professorn!" skrek Jessica. "Gå inte!"
Men Dumbledore var försvunnen och här stod hon, drypande våt av svett och orolig för allt som kommer att hända henne.
49.
Hon sprang. Hon sprang genom skogen, utan att veta vad som skulle hända henne. Hon stannade inte. Hon snubblade på en pinne, men struntade i det. Hon sprang.
Till sist kom hon fram till en staty. Den liknade en orm. Nej, den liknade inte, den var identisk med en orm! Hon gick nära den. Hon försökte säga: Öppna dig! men det blev en väsning istället. Hon ryggade till. Läskigt det här med ormspråk. Statyn svängde åt sidan och hon gick ner för en smal gång. Facklor lyste upp gången och Jessica måste krypa dubbelvikt för att få plats. Hon hörde en röst där framme.
"Välkommen, Jessica Xendra."
Hon såg något som hon aldrig skulle kunna glömma. 20 dödsätare stod i ett rum. Ett stort rum. Och inte bara de. I mitten stod Harry, fastbunden med hårda rep och han hade en trasa i munnen. Jessica skrek till. Hon sprang fram till Harry men den viskande rösten fortsatte.
"Är du rädd, lilla Xendra? Jag är Lord Voldemort!"
"JAG ÄR INTE RÄDD FÖR DIG!" skrek Jessica. "Du lever inte ens!"
"Sant" sa Voldemort. "Jag lever inte. Men jag är inte död heller. Och här är jag!"
En skugga svepte fram ur mängden av dödsätare. En skugga som flöt i luften och viskade hela tiden.
"Jag ville få dig hit" sa Voldemort. "Jag ville använda dig. Vad gäller den där Potter, vill jag inte använda honom till samma sak som du. Jag vill ha hans blod. Det behöver jag för att återuppstå."
"DET FÅR DU INTE!" skrek Jessica.
"JO!" skrek Voldemort. "Men dig ska jag besitta. Jag kan nämligen ta mig in i andras kroppar, förstår du. Din magi skulle hjälpa mig att bli herre över alla!"
"NEJ!" skrek Jessica och hon sprang fram till Harry och ryckte trasan ur munnen på honom.
"Jag ska aldrig lämna dig" sa hon. "Aldrig."
"Jag vet" viskade Harry.
Och de båda grät över varandra.
50.
"Har ni en avskedsstund?" sa Voldemort retsamt. "Först vill jag informera dig om en sak, Xendra. Du är ingen Xendra."
"Va?" sa Jessica.
"Ingen annan än jag vet det" sa Voldemort. "Men jag hade en bror en gång i tiden. Han växte inte upp på mitt barnhem, utan hos en rik trollkarlsfamilj. Han gifte sig med deras dotter och fick... dig. Har du aldrig nånsin funderat på varför du är i Slytherin? Hör du inte, dina mugglarföräldrar är inte dina mugglarföräldrar!"
Jessica förstod ingenting. Var Voldemorts bror hennes riktiga far? Men hur skulle mugglarna då veta...
"Du ljuger" sa hon enkelt. "Min far är inte din bror. Min mugglar-far vet ju att han är min pappa."
"Du vet så lite" sa Voldemort. "Legilimering gör susen."
Jessica orkade inte ta reda på vad legilimering var. Hon närmade sig försiktigt skuggan.
"Om det är sant" sa hon. "Om det är det, vart tog då de vägen?"
"Gissa" sa Voldemort. "JAG DÖDADE DE FÖRSTÅS! Jag hatade min bror mer än något annat. Han som jämt skulle ta rampljuset, han som alla älskade, han som..."
"Det räcker!" sa Jessica.
"Du beordrar mig ingenting!" röt Voldemort. "Malfoy, tortering. Malfoy? Tortering? Var Dracos föräldrar här? Hur torterar man i trollkarlsvärlden?
Mycket riktigt kom en man fram ur samlingen. Han var myket lik Draco. Han skrek:
"CRUCIO!"
Sen blev allt svart.
Harry och Jessica låg i sjukhus flygeln. Jessica låg fortfarande och sov. Harry låg vaken. Han väckte Jessica. Hon tittade yrvaket upp och fick se Harry, Dumbledore, Snape och McGonagall.
"Dumbledore" sa Jessica. "Vad hände?"
"Förbannelsen slog slint" sa Dumbledore. "Den träffade dig, men den fick dig avsvimmad istället. Jag han komma precis innan rummet sprängdes."
"Sprängdes?" sa Harry.
"Jag sövde dig" sa Dumbledore. "Jag tog dig och Jessica med mig. Dödsätarna kastade många förbannelser mot mig, men jag tog er ut."
"Vad hände med de?" sa Jessica. "Dödsätarna alltså?"
"De hann också undan" sa Dumbledore.
"Men det som Voldemort sa" sa Harry. "Om Jessicas föräldrar..."
"Jag vill inte säga det här" sa Dumbledore. "Men det var sant."
"Det kan det inte vara!" sa Jessica.
"Jo" sa McGonagall. "Och vi alla har beslutat en sak. Du har visat alla egenskaperna på att du kan gå i Gryffindor."
Mugglarportalen