Prs(Jessica Tonks)

(Okej xD)

Marie såg från köksdörren hur Nithya blev uppdragen och vände snabbt bort blicken, hon fortsatte ta hand om resten av kunderna och tillslut var de flesta borta, eller så sov de i sina stolar.
Marie sjönk ner i en egen stol och efter att ha blundat i någon minut somnade hon till, alldeles utmattad efter kvällen.

Nästa dag vaknade Nithya på vinden, där hon lämnats helt ensam av ungkarlen Saf. Tyst svor hon och huttrade till då det blåste in genom ett hål i taket. I takt med att hon fick på sig sina kläder växte klumpen i halsen och så fort Nithya såg Marie sovandes i en stol i matsalen började hon gråta hysteriskt. Ingen annan än hon och sovande Marie var där, så hon kunde vara sig själv ett tag. Hon sjönk ner på stolen alldeles bredvid Marie och gömde ansiktet i händerna.

Marie vaknade till av ljuden Nithya gav ifrån sig och satte sig trött upp. Hon var utmattad än men alla sådana tankar försvann då hon såg Nithya. Förskräckt la hon armarna om henne. "Nithya! Hur är det?" frågade hon lite tafatt.

Nithya sjönk ihop med huvudet gömt mot Maires hals och kände en tröst i hennes smala armar omkring sig. De första minutratna kunde Nithya inte tala utan att bli avbruten av antingen ett hulkande eller en snyftning. Så började hon tala: "Jag hatar det.... Jag hatar att behöva följa med dem, jag hatar att bli lämnad såhär, som att jag inget betyder. Jag hatar Eliah för att han sårade mig och jag hatar mig själv för att jag blev sårad när jag vet hur han är, och jag hatar dig för att du är viktig för mig trots att vi knappt känner varandra!"

Mare klappade henne över ryggen och hyschade lågt, hon ville bara trösta henne, få se henme le igen. Tillslut lyckades Nithya tala. Marie stirrafr på henne efter orden. "Du är viktig för mig med" mumlade hon tyst och kramade om henne. "Och om du vill kan vi lära känna varandra mer". Hon ville det hemskt gärna. "Och du är stark! Du kan slå alla män du vill, alla som sårar dig!" Sa hon sedan mjukt.

Nithya snyftade högljutt ett tag innan hon satte sig tillrätta pä sin stol. Hon tårkade sina tårar och det verkade nästan vara som att hon drog på en mask när hon helt plötsligt fick sin bestämda min över sig igen. "Du har rätt... Marie, jag vill be dig om en sak..." mumlade hon med ett finnurligt leende.

Marie rättade förvånat på sig, över att hon ändrat sig så fort. Hon gäspade till då hon vat trött än och nickade. "Okrj" mumlade hon och såg på Nithya.

"Bra. Ses vi imorgon vid kungliga stallet?" log ta ivrigt. "Sov mycket mun jag vill inte se en trött Marie imorgon!" kvittrade hon och tillät sig själv kyssa Marie lätt på pannan innan hon försvann. Till och med timmar senare pirrade läpparna a
och Nitjya kunde än känna Maries panna mot sig

Marie nickade. "Vi ses där". Hon rodnadr svagt då hom.kysste hennes panna och såg efter Nithya. Hon gick upp till sitt rum och föll.genadt i dängen och somnade.

Nithya tvättade sig och bandagerade om sig själv. Hon såg nästan ut som en mumie med alla bandage. Utmattat föll hon sedan i säng. Resten av dagen låg hon där, beställde upp mat på rummet och läste, men mest sov. När hon sov drömde hon om Marie, vilket var betrygsnde och anledningen till att det mesta hon hörde en dagen var att just sova.