David och Ella Potter (Marodörernas tid)

Ni är underbara! Det var ni som höll mig uppe idag, när det var FETT tråkigt i skolan! ♥ TACK! ♥♥
Så därfööör, ska ni antagligen få två kapitel idag, så länge det kommer en ganska snabb kommentar på detta så jag hinner ♥
Men nu ska jag inte uppehålla er längre:

Kap. 15

David

David hade sjukanmält sig, och han kände sig faktiskt sjuk. Efter Caitlyns besök hade han inte kunnat somna om, han hade faktiskt inte ens stigit upp ur sängen. Det kändes som om hjärnan fortfarande bearbetade nattens händelser, gång på gång spelades de upp i huvudet. Som en mugglarfilm utan slut.
Nu hade ett avsnitt i filmen precis nått sitt slut och det hela började om igen:
När Caitlyn berättat att hon varit animagus hade hon också sagt att hon höll till i sovsalarna då eleverna hade lektioner på dagarna. Annars smög hon mest runt utanför slottet och norpade åt sig nyheter från alla som gick förbi.
Hon hade berättat för mig att både Ella och jag kunde lämna meddelanden under en viss lös planka i min och de andra pojkarnas sovsal.
En av dagarna hon varit själv hade hon försett den med fler skyddsbesvärjelser en David kunde räkna till.
Men David hade bestämt sig. Han skulle inte berätta för Ella, inte förrän hon erkände att James knappast hade något fuffens i kikarn!

-David! David!
Jag slog livrätt upp ögonen och såg mig skräckslaget omkring...
Puh!
Det var bara Alice, den blonda metamorfmagus flickan från min och Ellas årskurs. Det var hon som hindrat mig från att bokstavligen gå under senaste dygnet. Hon hade sprungit fram och tillbaka med mat till mig och ständigt hållit mig med sitt kärvänliga sällskap.
-Hur mår du? frågade hon nu och såg oroligt på honom. Hennes hår färgades lila och i hennes ansikte kunde jag tydligt medlidande.
-Det är lugnt Alice, sa jag och torkade mig i min svettiga panna. Tack för du kom.
-Ingen orsak, men du! Följ med, jag har något att visa dig!
Det verkade som hon hållit inne med det hela dagen och nu släppte hon ut det. Hon hoppade upp och ner och drog i mig.
-Ta det lugnt, Alice, skrattade jag och förundrades över hur glad hon kunde göra en människa.
När vi kommit ner i uppehållsrummet pekade Alice på ett stort pergament som satt uppe på anslagstavlan.

Hogsmead besök för alla från tredje årskursen och uppåt denna helg.

Med vänlig hälsning Proffesor McGonagall

Nu hoppade jag också upp och ner.
Vårt första Hogsmeadbesök! Om bara några dagar!


Hoppas ni gillade det, idag gav jag er en riktigt lång njutare (hoppas jag) men det är ni SÅÅÅ värda ♥ ♥

Jättebra!

Ååå snälla! skriv meeer!

Awesome kapitel! Har inte hunnit vara inne på mugglis så mycket de senaste dagarna så har inte hunnit läsa... Men nu har jag läst alla som jag missat och dem var verkligen superbra!

Love to u och din underbara ff ♥

Så bra, hur kan du? Ahhhhaaaaaa jag vill också kunna!!

Ni är ju helt UNDERBARA!!! ♥ ♥
Sjukt UNDERBARA!!!! Och fantastiska ♥ ♥
Därför så lägger jag upp ett litet kapitel nu ♥
Förresten nu är det bestämt att det blir en uppföljare ♥
Allt tack vare er! It´s all because of YOOOU!!! ♥

Kap. 16

Ella

Hogsmead. Alice hade lovat att hon skulle gå med mig och det var bara på grund av henne jag klarade av saknaden efter David. Han hade lämnat mig med världens största hål i magen.
-Ella, det är dags att gå nu! ropade Alice när hon kom in genom dörren. Jag reste mig upp och slöt för ett ögonblick ögonen. Sedan gick jag bort till den väntande och förväntansfulla Alice. Hon höll ett brev i handen, det hade hon berättat att hon skulle gå med det till postkontoret nere i Hogsmead för att skicka sin farmor. Men när jag stod där framför henne blev hon plötsligt nervös. Jag hade aldrig sett henne sådan, hennes hår övergick från brunt till rosa.
-Ehm... du Ella, jag har lovat din bror att jag skulle träffa honom i Hogsmead också... men det är väl okej för dig?
David.
Jag visste inte vad jag skulle göra, för jag ville inte gärna berätta för Alice om revan som uppstått mellan mig och min bror. Men så insåg jag med ens:
Det här är min chans att få honom tillbaka!
Idén i princip slog till in ett leende i ansiktet på mig och innan jag hann tänka mig för såg jag på Alice och sa lugnt:
-Självklart!

Regnet smattrade mot fönsterrutan där vi satt och smuttade på våra honungsöl. David satt bredvid Alice mittemot mig. Han tittade ner på det nötta bordet. Om han var glad över att se mig dolde han det otroligt väl. Men det hade jag fattat för längesedan. Om vi skulle bli vänner igen var det jag som skulle behöva ta initiativet. Jag hade en glasklar plan i huvudet:
Alice skulle någon gång behöva lämna det där skicka iväg det där brevet, då skulle jag föreslå att jag och David kunde ta en promenad och kika på lite prylar i ett tag. Under den promenaden skulle jag vinna honom tillbaka.
Det hade jag bestämt.

Så där, det blev väl lite... kanske inte det bästa kapitlet, men i nästa får vi i alla fall veta om Ella och David ska bli vänner igen ♥
Hur som helst hoppas jag ni tyckte o det hela! ♥

Vi hörs snar igen!

Tack, ett till! Undra om de blir vänner! Spännande..

SUPER AWESOME

Bra!!