Divergent

Sol gick som i trans efter Kai som hon inte brydde sig mer allt var ändå över. Var det inte för att Kai dragit undan sitt hår hade hon själv inte gjort det, för hon brydde sig inte längre. Svagt medveten var hon dock att han hållit om henne, vilket värmde. Sol sa inget utan bara gick det enda som verkade ljust nu var Kai, Kai som hon hade svikit som hon hade dragit med. Snart var de framme vid perrongen och skulle ta sig upp Sol bara stod ovetandes om vadhon skulle göra. Hon hade slutat blöda iallafall men håret hade kala blodiga fläckar och blod längst stråna, de var båda smutsiga från topp till tå.

Kai gick tyst, inne i sina tankar. De gick ett tag och sedan var de tillslut vid perrongen. Kai stönade trött och hävde sig upp. Sedan vände han sig mot Sol och sträckte ut sina händer för att hon skulle komma upp. Trotts en rätt misslyckad natt var Kai nöjd över att ha fått prata med Sol. Han drog upp henne på perrongen och började gå mot utgången. Han var trött, nej utmattad och ville helst hem till sin sköna säng i de tappras.

Sol blev uppdragen vilket hon var tacksam över, hon skulle aldrig orka, eller snarare ha viljan till att dra upp sig själv.
"Var ska vi?" fick Sol tillslut fram och hennes röst lät oerhört ynklig, som att hon skulle falla i gråt vilket hon aldrig skulle göra, mer självbehärskning än så hade hon, förr i alla fall.

"Vi ska till den lilla flickan dom fick din klänning. Gon har lovat mig en grej..." sade Kai utan att bry sig om att utveckla förklaringen. Han hade varken lust eller ork för det, så han bara drog med Sol efter sig då han gick. Samtidigt som han var riktigt trött och hungrig och allt möjligt så stannade han inte, alltför att nyfikenheten inom honom växt sig mycket stark. Han kämpade hårt för att komma till de osjälviskas kvarter. Nu var det bara tre gator fram så var de i parken.

"Okej" var det enda Sol fick fram och följde motståndslöst med honom. Hon gick varken med eller inte med på det. Hon kände sig bara trött, otroligt trött, smutsig, skadad, ja allt utmattad på fysiskt och kanske mest psykiskt. Hon ansåg att allt var hennes fel så det bästa hon kunde göra var att inte vara till besvär för Kai.
Snart var de vid parken som nu vid jobbtid inte hade mycket folk och snart såg Sol sin röda klänning och pekade matt.

Kai såg åt det håll Sol pekade och log när han såg den lilla flickan. Han hasade sig fram till henne. Hon flinade, "Händelserik natt?" kommenterade hon. Kai nickade kort innan han började prata: "Jag har bestämt mig. Jag vill veta." sade han. Flickan blev allvarlig. Hon nickade och visade åt honom att följa henne.

Sol stannade kvar och satte sig tungt på en sten, hon ville inte veta något, vad det än var. Hon var förbi och kunde helst bara sätta sig ner och gråta. Hon var inte ens nyfiken på vad det var just nu ville hon bara dö, eller något liknande, hoppet i henne hade försvunnit.

Så fort Kai och flickan var utom hörhåll började hon tala. "Du är falanglös nu Kai. Nu kan du veta. Åh, så många sprickor Kai, så många fel de inte orkar bry sig om.. Bara de osjälviska vet. De är inte så osjälviska som de tror. Kai: Du, jag, vi, allt är ett experiment! De satte oss här för att se hur vi skulle klara oss, om vi skulle överleva. Och det gjorde vi. Men regeringen har blivit beroende av makt. De glömmer allt vi inte skulle gilla om vi såg det. Men vi vet Kai,de falanglösa vet. Följ med oss så får du se."
Kai stirrade oförstående på flickan, vad pratade hon om? Vilket svammel! Men han nickade ändå, för nyfiken för att kunna säga nej. Sedan tvekade han. "Det är inte bara jag, Sol är med mig också!" sade han. Kai kunde inte bara lämna Sol, han tyckte för synd om henne.

Sol satt på stenen, såg efter Kai och flickan tills de försvann för hennes blick. Sedan stirrade hon bara fram med död blick. Hon var alltså falanglös nu? Falanglös, smutsig och hennes hår såg hemskt ut, om hon kanske trott att hon var okej förr var hon nu ful som stryk. Hon ville bara bli ren, vara i en falang och tvätta såren. Plötsligt kom tårarna, som befriande det kändes inte så hårt i bröstet längre. Tårarna föll sakta och bildade smutsränder på kinderna.

Kais blick mjuknade när de kom tillbaka. Sol grät. Stackars flicka, allt verkade ha tagit hårt på henne. Fast hon såg fortfarande stark och ståtlig ut där hon satt på stenen. Det var också känslan Kai fick av henne när de var tillsammans. Flickan hummande, något ogillande men följde sedan Kai fram till Sol. Kai sjönk ner på huk vi stenen, så att hans huvud kom i höjd med hennes axlar.