Ökendammen (Öppet rollspel!)

Cleo förundras över att Blade inte äter något men dricker utan problem, hon nämner inget dock.
Istället fortsätter hon tyst vandringen.
Då ser hon något.
"Är det bara jag eller är det någon där?"
Hon pekar nyfiket på berget medans tankarna for iväg. Hur kunde de lita på Max, tänk om hon bara tänkte lämna över den till nån människa?

Max hällde på hans vas efter att ha tagit fram vattenskinnet som hängde i hennes bälte. Vattnet tog slut men de gjorde inget, de skulle strax vara framme.
”Du skulle bli förvånad över hur många här ute som skulle ha hjälpt er i alla fall hit”, sade Max och menade det. De som levde utanför murarna var utstötta och de alla hade varit i deras situation även om det fanns dem som istället hade jagat dem och tillslut tagit deras liv om inte annat bara för skojs skull. Ifall de nu lyckats med det.

Max drog något på munnen vid Cleos kommentar, tydligen var det inte bara Max syn som var bättre än en vanlig människas och ännu en gång undrade hon över vad Cleo var för något. Vad hade hon mer för egenskaper. Max skulle inte bli förvånad ifall Cleo skulle komma att slippa att arbeta ute på fälten ifall de nu ville stanna kvar utan snarare för någon annan, viktigare uppgift. En fnysning for ur Max innan hon försökte förtrycka avundsjukan.
”Du tror väl inte att det inte finns någon spanare som håller koll?” sade Max och hon lyckades inte riktigt hålla hånfullheten ifrån sin röst även ifall hon visste att Cleo inte förtjänande det. Precis efter orden försvunnit ur hennes mun kände hon ånger över det och försökte släta ut sina ord. ”Patruller är ute och letar, särskilt efter att de funnit några av oss för några veckor sedan. De vet att vi finns här ute, även om de inte vet var.”
Och i nästa stund vände Max runt en klippa och slog lätt med näven i den tre gånger. Berget skakade och en liten öppning, tillräckligt stor för att en människa skulle komma igenom öppnade sig i berget. Max mötte Rick som stod precis innanför.
”Tadaahh”, sade Max med ett leende till Cleo och Blade med ett brett leende på läpparna.
Rick såg allt annat än glad ut men Max hade vant sig vid hans bistra ansikte.
”Miriam kommer att grilla dig för det här”, var det enda han sade innan han flyttade på sig för att släppa igenom dem.

Blades första tanke när han såg den bistra mannen inuti berget var att han inte var någon att bråka med. Uppenbarligen var han i högre position än Max och Miriam med. Vem Miriam kunde vara hade Blade ingen aning om. Han hade ingen större lust att gå in först av dem så han vände sig långsamt mot Max och väntade på att hon skulle gå igenom.

Cleo såg underhållande på när max höll sitt lilla "tal".
När hon var klar gav egyptiern ifrån sig ett litet skratt och sneglade på han vid berget.
Miriam lät som någon de såg upp till med tanke på hur de pratade om personen.
"De hoppas jag inerligt inte, det här blev nyss intressant..." Sa Cleopatra och slickade sig slugt om läpparna när hon såg på den nya främlingen.

Aia?

[Ledsen för att det tagit sådan tid.
Okej, Max är inte snäll som lämnar Cleo och Blade men tänkte bara berätta lite vad jag tänkte och sedan får ni sparka på mig ifall ni tycker något annat. Kan ha en tendens till att ta över ibland men ni får gärna sparka på mig för det med och bara spinna på.

Min tanke var att Miriam ska ha någon typ av "tankeläsning" eller till viss del och att hon testar alla som kommer till dem, som Eragon, japp, jag är en nörd! I vilket fall, vet dock inte riktigt hur "stark" eller hur hennes tankeläsning fungerar. Mitt förslag är att helt enkelt då hon kollar någon i ögonen eller något sådant. But feel free to change my plan, I like surprises.

I vilket fall, hade en tanke att senare, kanske ganska snart? Vet inte när. Att soldaterna skulle bomba grottorna och de som inte dör hamnar på flykt. Velar hela tiden and kind of feel like a jerk. (a) Please dont hate me. ^^ ]

”Jasså”, säger Max och ler emot mannen i berget med en överdrivet glad ton. ”Det tror jag inte förrän jag ser det.”
Hon gör en gest emot Blade och Cleo, ”det här är Blade och Cleo. De är ifrån staden.” Hennes ord var lätta även om hon kände det som om hon svek de bådas tillit till henne då hon angav deras namn men vad fanns det annars att göra. Det var ju det här hon hade velat.
”Miriam kan komma och hitta mig då hon har tid”, säger Max och dansar förbi mannen innan han hinner säga eller hindra henne. Max kan känna lukten av hans ilska, se det i hans ansikte och hur han stelnar till. Rick avskydde henne men hon avskydde honom minst lika mycket.
”Kämpa inte emot”, säger hon över axeln till Cleo och Blade. ”De kommer inte göra er illa, ifall inte ni gör dem illa.”
Sedan försvinner hon längre in i grottan och dess mörker med en känsla av att om det kom till det var det inte Cleo eller Blade som skulle råka illa ut.

( We can't hate you :o
Men det låter spännande för mig. Vad tycker du Isse?)

Blade skruvar nervöst på sig. Max ord oroar honom. Det låter som om det bor många starka personer här. Han vill inte att han själv eller Cleo ska skadads och inte heller att Max ska skadas för att hon hjälper dem. Han tar ett djupt andetag och följer lydigt efter Max efter en kort blick på Cleo.

[Sounds great! Gillar ideén om att hon, miryam, kan läsa, eller känna vagt, tankar genom ögonkontakt ]

Cleopatre IV Thea, det är vem hon är, och just nu känner den här prinsessan sig rätt stum. Hon märker att Blade kollar mot henne men gör ingen rörelsa annars.
"O-key...?" Säger hon osäkert men samtidigt rätt ointresserat då hon följer efter.
Även om hon nu råkade vara "dotter" till presidenten, var hon inte orolig för att bli utslängd. I öken skulle hon klara sig länge och om de trodde de kunde skada henne, var de verkligen bra sällskap då?

Max hör Cleo och Blades steg efter sig och något förvånad över att Rick inte tagit dem till Miriam men snabbt inser hon varför. Mörkret omkring dem ser Max vagt igenom även om hon ser långt ifrån bra i mörkret så har hon sina andra sinnen som hon litar på och berättar det mesta för henne. Hon kunde inte tänka sig att vara vanlig, vara så sårbar utan sina känsliga sinnen, trots att de i vissa situationer kan vara en förbannelse. Fortfarande mindes hon hur det varit innan hon lärt sig kontrollera dem.

Max ökar sina steg och flyger in i armarna på Owen som kramar henne tillbaka. Hans hand rufsar om hennes korta hår, precis som han gjort då hon varit yngre.
”Vad har du nu ställt till för trubbel?” viskar han i hennes öra men med ett leende på läpparna. Max ler stort. Det fanns bara ett fåtal personer som kunde få henne att känna sig helt säker och Owen var en av dem. Han hade alltid tagit hand om henne.
”Vad menar du?” frågar Max så oskyldigt hon kan och hon känner Owens bröstkorg vibrera då han skrattar.

”Sade jag inte till dig”, avbryter en iskall röst Owens skratt som tar ett steg ifrån Max, ”att inte göra något orationellt och att inte bege dig ut i öknen eller i närheten av muren igen.”
Miriam har med sig en man och en kvinna som flankerar henne som Max inte kan placera. Kvinnan håller ett klot av eld i sin hand och lyser upp grottan och dess vägar. Ljuset bländar Max något och hon kisar emot kvinnan. Hur kom det sig att hon inte brände sina fingrar? Men inser sedan hur dem fråga det var. På något sätt måste hon manipulera värmen, elden att inte bränna henne precis som Owen kunde hålla vatten i handen utan att bli blöt. Skulle hon då kunna bränna någon utan eld med? Och vad kunde mannen göra?
”Nej, du sade åt mig att vara rationell och inte ge mig efter Jason och Alicia, vilket jag inte gjorde, kan jag tillägga”, svarar Max och försöker att behärska sin röst utan att möta den äldre kvinnans ögon. Istället stirrar hon kvinnan precis under ögonen för att visa att hon inte var rädd för henne, vilket hon naturligtvis var. Om det inte varit för Owen hade hon säkert åkt dit för båda stöld och några andra handlingar som var förbjudna. Men ifall det inte varit för Owen kanske hon hade likt många andra gått obemärkt från Miriams skarpa blick.
”Jag hittade dessa, utanför muren. Cleo och Blade.” Fortsätter Max och vänder sin blick och de andras uppmärksamhet ifrån sig själv till de andra två.
Max kan nästan ta på den spända stämningen. Hon hade hört mannens hjärta slå snabbare något men det verkade nästan vara av förväntan än av något annat. Owen, hon kunde nästan höra hans tankar. Hur han bad henne att inte ställa till med en scen, att inte göra Miriam argare än vad hon redan var. Kvinnan med eldklotet hade inte reagerat alls men Max kunde känna lukten av bränt ifrån henne. Bränt kött, svett och något mer förutom lukten som var kvinnans.
Miriam luktade som hon alltid gjorde, sött som en blomma av något slag. En blomma som Max ännu inte stött på i det vilda, eller innanför murarna så hon hade inget att jämföra lukten med. Påminde henne om lavendel blandat med ros, syren men ändå inte.


[Ni får jätte gärna rolla Miriam och de andra karaktärerna som ni vill. C: ]

Blade hade gått så lugnt och behärskat som han kunde, trots att det han helst av allt ville var att vända om och springa raka vägen tillbaka till muren. Nu, i mörkret, med fyra helt okända människor framför honom i en smal tunnel, är den tanken mycket lockande. Blade tvingar sig själv att ta ett djupt andetag och tittar osäker upp på kvinnan som uppenbarligen var ledaren. Hon är vacker och till synes äldre än Max. Mannen bredvid Max verkar vara hennes far eller någon nära till en far för henne. Han känns som en person man kan lita på. Han utstrålar ett slags lugn som Blade aldrig förr känt av. Det får honom att slappna av och kanske se lite dum ut. Med lätt avundsjuk blick synar Blade Max och mannen. Han har aldrig känt sin far eller mor och har alltid avundats barn och ungdomar som gått genom staden med sina föräldrar. Han darrar lite av nervösitet och hoppas att ingen ska tro att det är av rädsla. Det sista han vill är att någon ska tro att han är en fegis.