Kriget om Akilia

Hon stänger dörren till sitt rum bakom sig och vandrar genom den breda hallen. Solen skiner in genom de 3 meter höga fönsterna och skänker ljus över allt i sin väg. Hon går fram till fönstret och stirrar ut över slottsgården, det vackra körsbärsträdet är täckt av gröna löv och rosa blommor och hon kan känna hur det vattnas i munnen på henne när hon tänker på de mörklila körsbären som täcker trädet under sommarens varmaste dagar.

Efter ett tag fortsätter hon genom hallen i maklig takt, hon vandrar ganska planlöst, hennes huvud är fullt av tankar på uppdraget hon måste utföra, nu utan Mikel vid hennes sida och efter hans varningsord om Erak vill hon inte ha med honom att göra.

Hon ser Aragon när hon kommer ner för den breda trappan, han verkar leta efter något. "Vad letar han efter egentligen?" tänker hon och skakar på sitt huvud.
- Aragon? Vad letar du efter? Frågar hon när hon kommit ner för trappan och är på väg fram till honom med ett undrande uttryck i sitt ansikte.

- Aragon? Vad letar du efter? Hördes en röst längre nerifrån och han ryckte till och kollade ner på henne.
- Där är det ju. Sa han med mjuk stämma och log smått, sen gick han ner till henne och tog hennes händer.
- Förlåt för att jag sårade dig Selene. Sa han så snabbt som möjligt, innan hon drog sig undan från honom igen.

Mikel tänkte precis skala bort det orange som hon sagt åt honom när en välbekant energi strömmade igenom honom igen. Det var inte bra. Det kändes inte alls som om han behövde inte den orange bollen längre och stoppade den i sin väska. Vakten var förmodligen död.
Flickan sneglade bak på honom.
- Du äter inte apelsinen. Konstaterade hon och vände sedan blicken framåt igen.
- Nej, jag behöver den inte just nu. Sa han muntert och drog ner huvan på henne.
- Lek mormor igen nu. Sa han.

Hon ryggar bort från honom när han tar hennes händer och säger förlåt, hon ser på honom med sårade ögon.
- Du hade ingen rätt att göra så Aragon, ingen rätt. Mumlar hon sårat. hon kramar sitt bröst med sina armar i kors.
- Jag förstår inte varför du gjorde det? Mikel var, han är, viktig för mig och han skyddade mig mot Erak, precis som en personlig vakt ska göra. Erak hade ingen rätt att göra som han gjorde, han behandlade mig fel och han hade ingen rätt! Hon nästan skriker på Aragon nu, hon har aldrig känt sådan här ilska förut och Selene trodde aldrig att Aragon av alla människor skulle såra henne så här. En smäll hörs och Selene snurrar runt, Macon kommer löpandes mot hanne och ryter åt Aragon, "han måste ha hört att jag är arg,duktig Macon." tänker hon och lägger sin hand på hans rygg.
- Schh, det är okej Macon... Rextigern ser upp på henne med oroliga ögon och fäster sedan sin blick på Aragon igen.
- Aragon, du hade ingen rätt att göra så här. Men... mumlar hon och en tår strilar ner för hennes bleka kind.

Aragon ser på henne, han mår väldigt dåligt över att han sårat henne.
- Förlåt, förlåt och förlåt igen. Jag tror att Mikel har tagit sig härifrån för länge sedan. Men... Jag ska skicka någon att leta efter honom. Erak är borta, jag vet inte var han tog vägen. Men om du säger att det är på det här sättet så tror jag dig. Jag gjorde ett misstag. Sa han och såg på Macon, det var längesen han sett honom.

Hon fnittrade sött och de tog sig till grindarna som fortsatte ut och vidare. Några hostningar senare var de ute och när de var säkra på att ingen såg så rätade de skrattade på sig.
- Ditt skratt låter fel. Sa hon och såg frågande ut.
- Tycker du det? Sa han hemlighetsfullt och började gå med ett leende på läpparna.
- Mitt namn är Mirijam. Sa hon och lade huvudet på sned, sen följde hon efter honom.
- Jag heter... Nox. Sa han och tänkte på Selene, han önskade att det var hon som gick med honom här, en människa han kunde berätta allt för, som älskade honom som han älskade henne.

Selene ser på Aragon med ilskna ögon, tårarna har gett vika för den åskstorm som nu härjar inom henne och hon tvivlar starkt på att det inte blixtrar i hennes ögon.
- Jag ska följa med, jag vill hämta tillbaka honom! Det räcker inte med ett förlåt från dig denna gången Aragon, du vet att jag alltid kommer vara lojal mot och att du alltid kommer ha en plats i mitt hjärta och jag kommer för evigt att vara din förste rådgivare om du önskar det men Mikel finns också i mitt hjärta... "Jag kan inte berätta för Aragon att jag älskar honom, jag vet inte själv om detta är vad det är, jag måste vara säker innan jag yttrar de orden högt för någon, även för mig själv." Tänker hon och fortsätter snabbt att tala till Aragon.
- Jag måste ändå iväg härifrån för att hitta.. en sak, och jag vill vara den som berättar för honom Aragon, jag vill det. Hon ser på Aragon och lika snabbt som åskstormen brusat upp inom henne har den glidit iväg och ett mjukt, litet leende spelar på hennes läppar när hon tänker på att få träffa Mikel igen och berätta de goda nyheterna för honom.

- Men Selene det är farligt... Sa han och såg hennes ögon och vek sig lite, han vände bort blicken och prövade på nytt.
- Jag kan inte tillåta att du..! Började han men såg hennes blick igen.
Med en djup suck fattade han tag om hennes händer och såg henne i ögonen.
- Okej. Men inte ensam. Sa han och log lite han med.
- Men berätta för mig, vad är det du ska hämta? Frågade han nyfiket.

Mikel och Mirijam hade slagit sig ner en bit in i skogen, fått upp en liten eld och Mirijam grillade ännu en konstig grej som hon hade i väskan. Så den här gången struntade han i att fråga och skalade av den orange bollen som hon kallade apelsin, men eftersom han inte visste hur mycket skal det var på den så gjorde han hela tiden hål på fruktköttet så hans handskar blev alldeles kladdiga.

Hon ser upp på Aragon och kramar hans stora varma händer som han lagt om hennes små späda händer. Hon ser upp på honom och ser oron som ligger halvt dold för henne och nyfikenheten över vad hon ska hämta. Hon drar ett djupt andetag och berättar för honom,
- När jag hade min vision så berättade Shisuka om en Vex som Morgul skulle släppa lös mot dig och Shisuka sa att jag måste lägga en besvärjelse över ditt svärd, utan den kan du inte döda Vexen och kan du inte döda Vexen så dör du. Så jag måste hitta den hör besvärjelsen. Jag vet inte vart den är, jag vet inte hur den ser ut och jag vet inte hur lång tid det kan ta att finna den men innan dess så får du inte gå mot attack mot Morgul, du kommer förlora annars. Hon drar ett djupt andetag och en tår strilar ner för hennes bleka kind vid tanken att förlora Aragon till det eviga mörkret som är döden. Hon ser upp på honom och väntar på hans reaktion men hon kan inte hindra tankarna på Mikel från att komma in och beblandas med tankarna om resan hon måste utföra. "Undrar vem han vill skicka iväg med mig... Hoppas inte det blir Erak, det kommer aldrig att gå, jag kommer vägra om det är Erak. Jag vill resa med någon som inte har några andra motiv än att hjälpa Aragon... Någon som inte kommer att försöka med något fuffens." Tänker hon medan hon väntar på Aragons reaktion, tankarna flyger genom hennes huvud på mindre än fem sekunder.

Aragon lyssnar allvarligt när hon berättar om hans öde och hur han alternativt kommer dö om inte allt sker perfekt.
- Jag förstår, men du måste också förstå, att en person inte kan styra allt detta ensam. Jag är endast en symbol med en fallenhet för att argumentera på ett övertygande sätt. Om jag försvinner till nästa värld, får man de till att skaffa en ny symbol. Sa han och log smått. Han var inte rädd för att dö, han var rädd för hur det skulle se ut för hans närmaste om han försvann. Men han visste att det skulle lösa sig.
- Du borde packa till resan, om det är så allvarligt så kan jag inte hålla kvar dig speciellt länge. Sa han och skrattade.

De turades om att hålla valt, vilket var väldigt skönt. Men Minel var orolig för att han skulle attackera henne i sina mest desperata stunder. Så när han ändå höll vakt så smög han iväg och jagade, på flykt fanns det inte tid för rehabilitering. Han behövde hålla sig mätt. Försiktigt gick han ut i skogen och rensade hjärnan samtidigt som han kände efter bytena i skogen. Det tog en stund, men han kände närvaron av rådjur. Långsamt drog han in smaken/lukten och rörde sig hungrigt ditåt.

Selene ser på Aragon när han talar och en tår slinker ut från hennes ögonvrå och rullar ner för hennes bleka kind och beblandas med ett av hennes gröna hårstrån.
- Jag förstår, men du måste också förstå, att en person inte kan styra allt detta ensam. Jag är endast en symbol med en fallenhet för att argumentera på ett övertygande sätt. Om jag försvinner till nästa värld, får man de till att skaffa en ny symbol. Du borde packa till resan, om det är så allvarligt så kan jag inte hålla kvar dig speciellt länge. Hon ser på honom där han står och ler samtidigt som han skrattar lite. Hon kan inte förstå hur han kan skratta åt tanken att han kanske dör.

Hon går fram till honom och lägger sina armar om honom, han slingrar sina armar runt henne och lutar sin haka mot toppen av hennes huvud som han alltid brukade göra innan.
- Aragon? Mumlar hon in i hans bröstkorg,
- Mmhm? mumlar han tillbaka,
- Vem ska följa med mig? Jag vägrar att åka med Erak... Erak är ingen bra människa, det är något fel med honom... Jag kan bara inte sätta fingret på det. Mumlar hon in i hans bröstkorg.
- Vem vill du ska följa med dig Selene?
- Hmm... "Vem kan följa med som jag litar på? Som jag vet inte kommer att försöka något?" Selene funderar i ett par sekunder innan namnet uppenbara sig för henne.
- Jack. Jag vill att Jack följer med mig.
- Men Jack är inte utbildad livvakt. Finns det- Selene avbryter honom genom att se upp på honom med sina gula ögon.
- Jag vill att Jack följer med mig, jag litar på honom och han är en bra och stark krigare. vi är goda vänner och jag känner mig säker med honom. Hennes gula ögon penetrerar hans blå, han sätter sina händer på varje sida om hennes ansikte och stirrar in i hennes ögon som en far ser på sin dotter.

Efter att ha suckat ler han mot henne och kramar om henne hårt.
- Jag kommer tillbaka om några dagar Aragon. Tills dess så vill jag att du inte hittar på några dumheter. Som att springa iväg för att slåss eller något. Säger hon och spänner ögonen i sin kära kung och vän med ett leende på sina läppar. Aragon ler tillbaka mot henne och nickar.

- Jag går och packar, kan du skicka upp Jack till mitt rum? Frågar hon Aragon när hon börjat gå mot salens dörr, Aragon nickar och hon ler mot honom innan hon stänger dörren bakom sig och vandrar upp till sitt rum där Macon ligger och väntar. Hon plockar fram en väska och lägger ner ett ombyte kläder, en extra kappa, vattenflaska, lite olika små flaskor, örter och torkade växter som kan vara bra att ha. Hon är noggrann med att inte packa för mycket så att det blir tungt att bära.

Hon går fram tills in garderob och öppnar den, där hänger hennes kläder hon bara använder när hon ska resa iväg på sådana här typer av resor, där det är viktigt med rörelsefrihet och möjligheten att kunna försvara sig själv vid attacker, bakhåll eller rån. Därför tar jag på mig ett par byxor av skinn med spännen, läder band och drakfjällskydd från knäna och neråt. Jag tar på mig en åtsittande tröja av svart bomull och över det tar jag på en halv-jacka med ett vackert cirkel mönster av guldfärgat garn mot det mörkbruna lädret jackan är sydd av. Hon tar även på sig sina underarms skydd av metall som har samma mönster som hennes halv-jacka. (se bild nedan)

Macon reser sitt huvud och ser mot dörren, jag ser på honom och då knackar det på dörren.
- Kom in! Ropar jag medan jag lägger ner pergamentet jag hittade i kistan i Aragons strategirum.
- Ni ville se mig Miss Devonshire? säger Jack som öppnat dörren och kommit ett steg in i rummet där han stannat.
- Ja, Jack, va bra. Du ska packa din väska och följa med mig ut på ett uppdrag. Säger Selene och ser det förvirrade uttrycket i Jacks ansikte.
- Packa en väska som inte är för tung för att bära men som du lätt klarar dig med i 1 till 2 veckor. Ta bara det nödvändigaste med dig.
- Ett uppdrag? Men jag, jag är inte kvalificerad för det.
- Struntprat, du ska agera livvakt åt mig vilket mest är en formalitet så att Aragon låter mig resa och jag valde dig.
- Tack Miss Devonshire men, umh, okej, jag går och packar. Reser vi imorgon?
- Nej, vi reser nu. Detta kan inte vänta längre. Selene talar med sin mjuka röst och är ganska lugn medan hon ser på Jacks förvirrade och undrande ansikte.
- Okej, jag skyndar mig.
- Bra jack, vi ses nere vid stallet om ett par minuter. Jack nickar och stänger dörren bakom sig.

- Macon, kom nu! Vi måste resa nu. Säger Selene och ser på sin älskade rextiger som sträcker på sig där han ligger på golvet framför eldstaden. Han reser sig upp och lunkar fram till henne och de lämnar båda slottet och vandrar ner till Stallet på slottsgården.

Som ett djur på två ben drog han fram trädstaven från sitt gömställe och började springa över marken på tysta, mjuka fötter. I jakt väcktes talanger som man annars inte visade. När han hade djuren inom synhåll stannade han tvärt och granskade djuren med stor belåtenhet. Ett leende bredde ut sig när hans ögon drogs mot den skadade. Det satt en pil i bakdelen på den och den låg ner medan de andra i flocken betade lugnt i det torra gräset. Som om det inte spelade någon roll, att det var djurets eget fel att den inte varit snabb eller smidig nog. Tyvärr skulle det bli dess undergång. Mikel började röra på sig igen. En av rådjuren tittade upp och började springa. De andra följde snabbt efter och i panik så försökte den skadade vara lika snabb som de andra. Ett girigt morrande steg ur Mikels hals och några sekunder efter låg djuret under honom. Det spelade inte längre någon roll att den hade en pil i sig.

Mikel tog henne med sig tillbaka till platsen där de slagit läger. Han nynnande på en slagdänga som de ofta sjöng där hemma.
- Morgul, en låtsaskung Akiiiliiaa. Morgul, en löjlig kung av Akiiiliia... Sjöng han på i sin tysta stund och hörde fåglarna varna honom och hans tunga.

Elden glödde lågt och lyste upp Mikel som jobbade lugnt med att ta vara på varenda liten bit av djuret. Mirijams röda hår hade spridit sig ut i det torra, gula gräset och såg ut som en passande blodpöl i nattens mörker. Ingenting kunde göra Mikel på dåligt humör nu. Till och med gräset fick näring, även fast det inte var den vätska det kanske ville ha.