Prs(Dragon Fantasy)

"Att säga lite är en väldigt stor underdrift." flinade Uriah. Arnold var alltid mycket våldsam av sig, vare sig han menade att vara det eller inte. "Redan? Tiden går så fort plötsligt...."
Uriah betraktade Mina, som betraktade himlen, som betraktade halvblodskullen med sitt svaga ljus. Ljuset reflekterades mot vattnet och såg ut att lysa upp på Mina. Uriah log, "Det lyser om dig!" påpekade han.

"Lyser?" sa Mina något frånvarande då hon såg ut över havet och sedan på honom. Hon log svagt och hennes ögon glittrade.
"Det lyser om dig med, som om du vore en gud." sa hon ömt och tog sig sedan upp på fötter.
"Vad sägs som ett kvällsdopp?" flinade hon mot honom.

"Ja!" log Uriah. Han kliade sig på magen. Sedan skrattade han, "Jag är en gud!" skämtade han. "Gärna för mig!" Han drog av sin tröja. Han var rätt solbränd, till skillnad mot Mina som var väldigt blek. Uriah kom på sig själv med att undra varför.

Mina ler och drar av sig tröjan hon med, men behåller shortsen på. Såg han henne i bikini utan att vända om kunde han se henne i bh. Hennes hud mot för hans var så markant att det nästan var skrämmande hur blek hon var.
Ho visste inte varför, det var som att hon inte tillät sig att le och hon gjorde det inte, hon tillät sig inte att bli tjock och blev det inte . Likaså tillät hon sig inte att bli solbränd och blev det inte. Mycket blev bara så utan att hon visste varför eller av vilken orsak hon inte tillät sig det. Kanske hade det något att göra att ha segerns gudinna som mor, dessa småsegrar som kanske inte var bra för henne egentligen.

Uriah behåller byxorna på då han har vita underkläder. Han tar dock av både strumpor och skor, och skärp. Han ställer sig med ryggen mot vattnet och låter sig falla baklänges. Vattnet är kallt och han får en liten chock när det omsluter honom. "Ooh kallt!" huttrar han åt Mina. Han tar ett par simtag ut.

Mina är barfota, som hon är för det mesta och springer i för att snabbt bli blöt. Hon huttrar till hon med men simmar med honom ut. Dock fryser hon, hennes läppar börjar bli blå.
"Det är kallt med kvällsdopp." får hon fram innan hon dyker och kommer upp till ytan åter.

"Ja!" skrattade Uriah och dök ner under henne. Men till skillnad från henne kom han inte upp. Han hade fastnat med foten i en massa sjögräs och försökte trassla ur sig. Ju längre han var där nere desto mer panikartat drog han i sjögräset. Luften började ta slut....

Mina väntade att han skulle komma upp till ytan, kunde han vara nere spå länge? Hon såg sig om och tillslut så dök hon, då såg hon honom och simmade snabbt dit.
Hon försökte lugna samtidigt som hjälpa, men att lugna någon som var i panik, var meningslöst, han sparkade så hon inte kom åt. Även hon började få panik, hon kunde inte hålla andan i evigt och det började sprängas i hennes lungor. Då mindes hon, bubblan. Med viljestyrkan av den som ville ha den andra i livet formade hon nu den runt hans huvud för att han skulle få luft, skulle kunna lugna sig så hon kunde hjälpa honom loss.

Uriah tog girigt in luften i bubblan. Han såg tacksamt mot Mina, han kände sig lugnare nu. Nu återstod bara trasslet. Han drog upp foten lite och började sakta men säkert trassla upp det. Det var svårt men det gick. Men med Minas hjälp skulle det nog gå.

Mina höll på att förlora medvetandet av syrebrist då hon äntligen fick loss honom. Hon tog tag i hans arm och sparkade dem upp till ytan. Förtvivlat försökte hon komma upp, det sprängdes i lungorna och flimrade för ögonen innan det svartnade och hon blev slapp i kroppen och började sjunka.