Den tredje världen

Ronnie hoppade till något då plankan for i golvet och vände sig om för att se vad Zet höll på med. Hon hade antagit att han haft en plan på hur han skulle komma ned. I nästa stund såg hon en fot och hans kropp och hon kom på sig själv med att stirra medan han gjorde sin väg ned i rummet men vände sig snabbt om så att han inte skulle se att hon stirrat.
Efter han satt sig jämte henne kände hon en tryckande känsla av att hon borde säga någonting, bra jobbat eller tur att du inte ramlade ned och slog ihjäl dig eller något.
”Är det en vana hos dig att riskera livet var och varannan minut?” hörde hon sig säga istället något buttert.
Ronnie ville slå sig själv i pannan med handen men motstod impulsen och log istället något fåraktigt. Hon kunde ju alltid skylla på att hon inte var van vid människor, vilket var sant och att befinna sig med någon och försöka säga något, vilket i sig var en underligkänsla, var inte något Ronnie upplevde varje dag.

Zet hindrade sig från att brista ut i skratt vid Ronnies kommentar. Den hade han aldrig hört förut, men det var inte heller ofta som han talade med personer. Och senaste gången då han gjorde det, på riktigt, så var han inte den personen han är idag. Idag har han inget att frukta, idag har han inget att förlora.
"En vana? Jag förstår inte riktigt hur du menar... men ja, det tror jag väl" svarade han frågande då han gick upp en ton på sista ändelsen. Han visste inte själv vad han menade med det han sa. "Man måste riskera mycket för att vinna något."
Zet kollar ner på sina händer vrider lätt på dem och studerar de sår han har där. De är inte så farliga, bara några rispor, gamla ärr och sådant. Han gillade att begrunda sina sår av någon konstig anledning. Det var inte för att hon skulle tycka synd om honom, för han var ganska säker på att hon nog hade värre sår än honom på något ställe, utan det var bara av den orsaken att han fick någon konstig känsla inombords. Saknad, kanske. Han visste inte vem han skulle sakna, mer än sin familj. Men de hade lämnat honom med psykiska sår. Även fast han inte visste vilken känsla det var kände han ett sug efter den, suget kunde ibland bli så starkt att han var tvungen att sluta studera såren för att lämna känslorna. Återgå till det normala.
Zet slet blicken från sina händer, knäppte dem i sitt knä och stirrade in i elden.

Darren, trots att han var så utmattad, hade svårt att somna. Han låg med ögonen öppna och betraktade elden länge. De andras andetag blev saktare och tyngre och även han somnade då elden inte långre var något mer än glödande kål.
Darren vaknade med ett ryck. För en sekund kunde han ännu se mannen från hans dröm framför sig, men senatorn försvann med den sista sömnigheten, och Darren satt sig upp och tryckte undan drömmarna han plågades av varenda natt.
Darren rynkade på pannan då han hörde snyftningarna. Han såg upp mot trädet där... Shea? hade sovit. Han insåg att han inte var den enda som led av dåliga nätter.
Tyst för att inte väcka de andra ställde han sig upp. Egentligen vore det bästa att ge sig av nu så de andra inte skulle ha en chans att följa efter honom, men konstigt nog kände sig Darren inte hotad av de andra. I stället gick han över till trädet där Shea var och försökte sig på ett vänligt leende då han stannade och såg upp mot henne.
"Är allt bra?" Det var en idiotisk fråga, så klart allting inte var bra. Men 'hur mår du' var lika dumt.

Atala hade också hört snyftningarna men låg stilla och bara lyssnade. Hon kunde inte förmå sig att gå dit. Hon brukade i vanliga fall lida av mardrömmar men hoppades att hon inte väkt någon. Hon följde Darren med ögonen men stängde dem sedan, hon ville inte visa att hon tjuvlyssnat, hon var glad att någon tog hand om det. Att gråta är något som tagit slut hos henne, det hjälpte inte. Det hade aldrig hjälpt att gråta, så varför? Men det hade börjat dagas och sakta tog hon sig upp, hon satte sig upp.

Esther satte sig upp när Darren reste på sig. Först trodde hon att han skulle ge sig av. Det gjorde han inte. Istället gick han i riktning mot trädet. Det, å andra sidan, fick henne att höja förvånat på ögonbrynet, men hon sänkte det snabbt. En liten akt av ... vad var ordet igen? Vänlighet? Sympati? Hon log. Tja, någon här är människa nog för att trösta andra. Herregud, här hade hon legat och inte gjort ett dyft. Hon kände sig urkorkad.
Esther reste på sig, men bara för att sträcka på benen. Armen pirrade obehagligt, den hade somnat medan hon använt den som stöd åt huvudet. Och höften ömmade. Hon var absolut inte van vid att ligga på sidan. Fingrarna sökte sin väg till tröjan och drog upp den en aning, drog fingrarna över de tjocka ärren som doldes under tyget. Hon andades in och tittade sig omkring, slängde ett hastigt ögonkast mot Atala och sedan in mot mörkret igen. Inandningen avslutades med en tung suck. Okej, alla var kvar på plats och ingen hade lämnat gruppen under tiden de andra sovit ... hur många timmar hade gått? Hon orkade inte ens försöka räkna ut det.

(Oh well, jag hinner inte med och har inget att göra i rollet ändå så jag hoppar ur. :3 Have fun.)

Oki, tråkigt men du gör som du vill ♥

Shea ser på Darren och ler.
"Nej, inget är bra, men det är inget nytt för någon av oss, eller hur?" svarar hon. Hon torkar tårarna med handryggen och suckar.
"Men det var i alla fall skönt att gråta. Alla säger att det är dåligt. Det är bra att gråta ut ibland tycker jag. Man känner sig lättare efteråt."
Shea pillar lite på barken på trädet. Hon tänker tillbaka på Fru Marie...
"Vet någon av er om det finns någon obevakad leksaksaffär i närheten?"

(Jag känner lite som Alex tyvärr Jag hinner verkligen inte med, har för mycket i skolan, och ja det är lite för mycket i oordning för min smak, när alla rollar över varandra. Men ha så roligt ♥)

Darren nickade och då Shea sade att hon mådde bättre log han snett. Han var inte säker på när han hade själv gråtit senast. En man var svag om han grät, och dessutom hade Darren inte haft mycket att gråta över sen han rymde. Inget kunde vara värre en ett liv med senatorn.
"Nej, jag har inte haft behov för leksaker på länge", sade han slutligen med lätt undrande ton. Det verkade som om Shea skulle klara sig, så Darren återvände till sin väska och tog fram ett äppel. Han skulle behöva fylla på sin vattenflaska innan de gav sig av, men först tog han av bandaget. Blodet hade slutat flöda, men handen var ett enda stort blåmärke. Dessutom värkte Darrens sida betydligt mer än föregående kväll efter natten på hårda marken.
"Vad har ni planerat nu?" frågade han och inspekterade de rispade knogarna.