PRS Jessica Tonks|AlexZz

Saergoth ser forskande på henne. Har han gjort något fel? Det känns som något hänt. Gick något snett med läkandet? Eller var han bara parnoid när hon pratar om händelsen... kyssen rätar Saergoth på sig. Han vet inte ens hur han ska svara. Snällaste och bästa? Han är kallblodig och ond, om någon av de andra demonerna skulle höra det här skulle de tro att han gått och börjat slava för änglarna. Det skulle han aldrig göra, korkade vita saker som tror att de vet vad som är bäst för mänskligheten trots att de sitter på sina högsäten utan att vilja faktiskt associera sig med människorna. Saergoth sluter ögonen för någon sekund, ett försök att få tiden att kunna formulera sig.
"Du betyder mycket för mig, dessutom tror jag att jag känner vad människor kallar; Kärlek när jag tänker på dig, talar med dig eller ser dig. Emellertid, om dessa känslor ej är besvarade kan jag garantera att de kan bli ignorerade." Säger Saergoth, ignorera känslor kan han göra. Det är ungefär som att stänga av men bara en del, nästan.

Samantha tänkte efter noga, hon kände inte mycket från där hon blivit huggen, det var svagt rosa, lite svagt ömt då hon rörde vid det. Men det var en konstig känsla, att ha blivit läkt på det där onaturliga sättet. Men hon mådde bra, trodde hon.
Hon ångrade sina ord sedan, de lät så löjlig, hon hade försökt klara vad hon kände men kunde inte göra det utan att låta dum. Hon skulle precis säga något mer då han sa att han kände kärlek för henne, eller trodde henne. Hon mötte hans blick och ett leende spred sig över hennes ansikte. "Men dina känslor är besvarade Saergoth....". Hon tog ett litet steg närmare honom. Hon ville komma ännu närmare men ville inte vara för påträngande, men det han nyss sagt gjorde henne så lycklig att hon bara ville krama om honom hårt.

Saergoth känner sig lättad över att höra det, det var han verkligen. Som om en vikt bara lyfts av hans axlar. Saergoth ler smått mot henne, han försöker hålla det nere men kan kan inte stoppa sig själv från att ta två steg framåt mot henne och försöka krama om henne. Det kändes skönt, det kändes rätt. Det kändes underbart. Samtidigt som det kändes helt fel, han är en demon, hon har aldrig ens sett hans äkta ansikte troligtvis. Men om han har tur behöver hon aldrig se det. Dessutom känns det som om det hela är en distraktion, som om det är en bra dröm han snart kommer vakna ur. Men han tänker tillåta sig själv att njuta av ögonblicket.

Samantha log stort och då han kom fram och började krama om henne kunde hon inte hjälpa att hårt krama honom tillbaka. Hon glömde bort det hon sett i källaren, det Brock gjort och bara kramade honom lyckligt.
Tillslut såg hon upp på honom. Hon hade alltid sett honom som Saergoth, med helt och stiligt ansikte. Och hon skulle nog alltid se honom så med.
Samantha kunde inte återigen hindra sig utan ställde sig lätt på tå och kysste honom försiktigt, men en kort liten stund, och drog sedan ifrån och lutade huvudet mot hans bröstkorg och slöt ögonen. "Jag skulle kunna stå här för alltid" mumlade hon.

Saergoth besvarar, självklart, kyssen. Det gick nästan automatiskt. Det känns så bra att bara stå och krama henne. Det känns som om det är första gången på länge han lyckats slappna av i den här herrgården, den här enorma herrgården. Den verkar dock blivit fullare, den är inte lika tom med henne här. Fast samtidigt så kan han verkligen inte sluta tänka på det negativa trots att han verkligen försöker. Han hatar det, han hatar det så mycket. Men det är väl något han vant sig med, tyvärr. Trots de negativa tankar som poppar upp i skallen kan han inte låta bli att le dock.

Samantha log stort och kramade om honom en lång stund till, alla känslor av obehag och rädsla från källaren var borta och ersatt med lycka och värme.
Men tillslut släppte hon Saergoth och tog ett steg bakåt och såg leende upp på honom. "Vad ska vi göra nu då?" undrade hon och skrattade lätt. Hon såg sig om i rummet, tavlan stod kvar som hon målade på och färgerna hade börjat torka. Då fick hon en ide.
Hon tog Saergoths hand och drog fram honom till en stor och tryckte ner honom. "Sitt här, jag kan måla av dig igen" log hon och började ta fram en ny duk. Hon hade velat göra det ett tag då hon var bättre nu. Hon drog undan den gamla duken och satte över den tomma och tog tag i penslarna och färgen igen.

Saergoth vet inte hur han borde sitta eller hur han borde se ut så det slutar med att han sitter i en lite stelare position han brukar och har att relativt allvarligt uttryck av den anledningen att det är så han sett annan adel sitta på sina porträtt, han är dessutom irrationellt medveten om hur fånig han måste se ut. Han är väl allmänt omedveten om hur porträtt borde se ut, de få porträtt han kunnat undersöka på nära håll är de få hans målare gjort och det Samantha gjorde. Vilka inte sett ut som de traditionella porträtten i för sig.

Samantha log mot honom för att få honom att slappna av och började sedan måla. Hon målade snabbt men var trots det duktigt. Hon hade snabbt gjort en grund men satt och jobbade på små detaljer som hans ögon och munnen. Hon mötte då och då hans blick och log stort innan hon återgick till att måla.
Efter någon timma var hon nöjd, med fingrarna fulla med torkad färg tog hon staffliet och vände det mot Saergoth. "Vad tycker du?" undrade hon leendes och såg själv på duken. Hon hade försökt att få det så likt som möjligt, och hon hade tyckt att hon lyckats ganska bra.

Saergoth inser när han ser den att det är mer detaljer på den här, det finns inga spår av det förvridna ansiktet han ser när han ser sig själv i spegeln.
"Den är vacker." Konstaterar han leende, trots att han är mest glad för att få röra på sig normalt igen.

Kvinnan vandrar runt i mörkret och undersöker en punkt i väggen som resterande av de fördömda undviker. Det liknar ett hål, men ett fyllt hål. Kvinnan pressar in sin skrumpna hand i det och med ett ljud som liknar det klafsande ljudet som hörs när man klampar i en djupare lerpöl. Det svarta hon trycker in handen i kryper uppför hennes arm innan det retirerar med ett gnisslande skri.
"Ah, mörk magi." Kommenterar kvinnan högt och reser sig upp. När hon går förbi en av de fördömda torkar hon av sig på dess rygg.

(I gave them a name. *woosh*)

Samantha log stort att han gillade den. Hon la ifrån sig den så den skulle få torka ordentligt och började plocka undan staffliet och färgerna. Även om hon visste att tjänarna kunde göra det var hon än lite ovan att ha dem, att de gjorde allt. Hon ville göra en del saker själv med.
Hon tog sedan en blöt trasa som fanns där och torkade av sina färgkladdiga händer innan hon vände sig mot Saergoth. "Tack att du vill sitta modell" log hon och kom fram till honom. Nu visste hon inte vad hon skulle göra, eller borde göra.