Duddley, kär i en… häxa?

Håller med dig Hermione. Granger!!!

En liten berättelse om vad jag tycker ska hända!

"Cho!" ropade jag.
Vart var hon? Hon var ju inte där vi hade bestämt att vi skulle träffas? Hade hon blivit sjuk?
Jag började springa bort mot stället där vi träffades förut.
Den här stigen kunde jag utantill nu. Den där underbara stigen, som hade använts så mycket.
Månen lyste på vägen där jag gick. Det var vackert, och nästan magiskt. Det kanske är magickt, tänkte jag. Harry är kanske i farten!
Jag skrattade för mig själv och kom fram till den lilla gläntan. Där satt hon! Hon grät.
"Vad är det?" sa jag förtvivlat.
"Gå!" skrek Cho till mig. "Gå, nu!"
"Vad är det som är fel?" frågade jag.
"Jag älskar dig, men det finns en annan" viskade Cho.
"Vem är det?" sa jag och kände hur jag brusade upp. Såhär arg hade jag ite varit sen jag var tvungen att banta!
"Harry Potter" sa Cho, utan att tänka sig för.
Harry... Kände han Cho? Men det måste ju betyda att...
"D-du är en häxa!" sa jag förtvivlat och sprang därifrån.

Hehe, kunde inte låta bli, för jag får inspiration av den här!

Jag är klar med ett till kapitel! Så väntan är över!
Samtidigt vill jag bara säga tack till alla er! Jag blir fortfarande helt gojsig när folk säger att dom gillar min ff! Och när ni taggar folk så är det som att ni gillar den så mycket att så att ni vill att andra också ska gilla den. Så jag sitter i mitt rum och gör ljud som låter som en kanin som får massage (okej, det där var en konstig mening) . Fattar faktiskt inte riktigt att folk, riktiga människor läser något som jag skrivit, har aldrig sett mig själv som en sådär skitbra författare, mer som helt okej. Såå...
TACK! JAG ÄLSKAR ALLA ER SÅ MYCKET!

Överreageradae jag? Det kanske jag gjorde...
Fan, jag hoppas att dom inte tycker jag är en tönt nu.
Fast jag är ju en tönt.
Sant, sant.





Jag stod i dörröppningen som fast fryst. I hallen stod det dussintals par skor och i vardagsrummet en massa främmande människor. När jag öppnade dörren vände sig alla åt mitt håll och kollade på mig. Jag stod bara där och väntade på att något skulle hända.
"Dudley? Dudley är det du?" hörde jag Petunias röst halvt skrika. Hon trängde sig fram i folkmassan klädd i tofflor och morgonrock.
"Jaa?" sa jag långsamt, som att om jag gjorde en hastig rörelse så skulle något explodera. Hon kom fram och gav mig en stark kram som varade länge. Hon släppte taget och sa att vi skulle prata om det imorgon. Väldigt förvirrad, gick jag upp för trapporna och gjorde mig i ordning.

Jag låg i sängen med ögonen öppna. Det kändes som att chansen att kunna somna minskade för varje minut. Jag slängde benen över sängkanten och smög så försiktigt jag kunde bort mot trappan. I hallen såg jag Petunia säga ett par ord med dom främmande personerna i hallen innan dom lämnade huset. Jag satte mig ner på översta trappan så jag kunde se alla, men dem inte kunde se mig. Min blick letade efter Petunia, hon stod och pratade med en kvinna och en man, förmodligen ett par. Det tog inte lång tid föränn jag insåg att det var Cho's föräldrar. Jag backade genast in längre in i skuggorna. Folk småpratade med varann, det var som en klump av ord som man inte kunde skilja från varann. Cho's föräldrar pratade med Petunia, skakade hennes hand och gick mot dörren.

"Jag hoppas att vi kan hjälpa på något sätt, Petunia. Hindra det från att hända igen, det händer inte så ofta här." sa en gammal man med vitt tunt h¨r på huvudet. Han var nu den enda kvar som inte lämnat. Ytterdörren stod på vidöppen efter alla som lämnat. Kall luft sipprade in och gåshud började sprida sig över mina armar.
"Tack för erbjudandet Charles, men det här är nog något Vernon och jag får ta tag i själva." svarade Petunia och skakade hand med gamle Charles.
När han också lämnat gick hon in till vardagsrummet och dunsade ner på soffan bredvid Vernon. Jag flyttade ner några steg så jag fortfarande kunde se dem.
"Det har någonting med flickan att göra, jag är säker på det." sa Vernon i en bestämd ton.
"Jag är orolig för honom. Han har börjat magrat, jag kan se det. Han är inte längre våran Diddy-ponke."
"Vi har sagt till honom att han inte får vara med flickan."
"Och du tror att han lyssnat på oss? Han säger att han ska ta lite luft, men är borta i timmar, Vernon. Han är med den där flickan."
"Vad tror du att dom gör?"
"Dom kanske har någon klubb där dom skadar sig själva. Jag har sett på nyheterna där dom pratar om hur fler ungdomar håller på med sånt. Och Marge säger att flickebarnet är underlig."
Min hjärna gick på högvarv och jag fick göra allt i min makt för att inte gå ner och skrika att det inte var sant. Jag var så koncentrerad på att inte skrika så jag märkte inte att dom hade avslutat sin konversation och började gå mot trappan. När jag väl upptäckte det sprintade jag så tyst jag kunde upp för trappa, men tyvärr var det inte tillräckligt snabbt.
"Dudley?"
"Eeh, ja mamma?" sa jag så oskyldigt jag kunde.
"Vad gör du uppe?" sa hon misstänksamt.
"Jag, eeh.. Jag bara.." stammade jag fram. "Jag var på toa."
"Okej... Men gå och lägg dig nu."
"Okej"
När jag kom in på mitt rum släppte jag ut ett andetag. Hjärtat slog hårt i bröstet på mig och det kändes som att alla blodådror i min kropp dunkade samtidigt som mitt hjärta.
Jag gick mot fönstret, öppnade det och lutade mig lätt ut. På bakgården fanns det en veranda med tak, en liten gräsplätt med ett par stolar och ett bord, och ett litet trädgårdsskjul. Himlen var kolsvart med en massa stjärnor utströdda här och var.
"Det här kommer bli jobbigare än vad jag trodde." mumlade jag för mig själv.

Ojoj vilket bra kapitel! Jag gillar verkligen hur du skriver "hemligt"

Meeeeeeeeer NUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU

NOOOOOOOOOOO HATAR DUDLEYS FÖRÄLDRAAAAAAAAAR

här sitter jag och smälter igen för det är så bra! du skriver som en ängel!

Bra!!! Kan inte cho berätta att hon har dejtat harry potter. Då blir dudly avundsjuk osv. Och säger att han är harrys kusin och han får reda på att hon är häxa.

Jättebra skrivet! Tänk bara en gång extra på särskrivningar och sånt och att Dudley är blond och inte brunhårig, men jättebra!

Bra!!!!!!