Filthy half-breed [Swe]

Mer!

Tack alla gulliga kommentarer♥ :*
Next chappy! :3
Speciella tack till:
Tack sjukt mycket Amaanda! Dina kommentarer betyder allt... ♥
Tack HP_Maja du är bäst och jag fattar inte att en så duktig författare läser MIN berättelse!
Taggar vänner online TildeW cikki jagvetinteriktigt LIA15 Alien sessan18 Safir Choppa sorri om ni nt vill bli taggade... Skriv de då till mig så slutar jag♥

Kapitel 22!
Värmen kittlade mina sidor från alla håll. Det var som om jag stod i lågor. Vilket jag kanske gjorde. Hur mycket jag än försökte öppna ögonen gick det inte. Eller så kanske mina ögon redan var öppna? Stod jag upp, satt jag eller låg jag? Det visste jag inte heller. Jag ville kräkas, men jag kände inte av någonting annat än den brännande smärtan i kroppen.
Jag försökte röra mig, vilket inte heller det funkade. Ljuset runt mig var alla färger samtidigt. Rött, svart och brunt. Men även grönt, vitt, gult och oranget. Vart var jag? Vad var det för dag?

Lika fort som det börjat slutade det. Jag låg ihopkrupen i fosterställning på marken. Det var hårt och kvistar stack mina sidor. Med ögon som fortfarande kändes som de brann, och händer som kändes som om någon tryckt brinnande kol mot, rullade jag över på rygg och blinkade. Några tårar av smärta rann nedför mina kinder och for in i håret.
När jag tillslut lyckades få mig upp ståendes på knäna och två gånger tömt magsäcken på sitt innehåll, uppfattade jag träden. De höga, mörka träden som skymde min sikt upp mot himmelen och gjorde det omöjligt att se om det var natt eller dag. Vilket håll jag än såg åt var det mörkt. Mörka träd, mörka stenar, mörkt gräs.
Och inga djur. Varken fåglar, harar eller rävar. Inte ett ljud. Ingen vind, inget ljud av sorlande vatten. Bara mina egna andetag.

Någonting rörde lätt min axel. Min mun flög upp som i för att släppa ut ett skrik men hur mycket jag än försökte kom inga ljud ut.
"Shhh" viskade någon. En mörk, manlig röst. Det var som en blanding av alla möjliga känslor i hans röst. Glädje, lättnad, smärta, ilska. Vänlighet. Fientlighet.
"Släpp taget Bianca." viskade rösten igen och uppenbarade sig som en slank silhuett framför mig. Hans rubinröda ögon gnistrade som slipade kristaller.
"Släpp taget. Låt smärtan ta över." sa han igen och en iskall hand mötte min febriga kind.
Just som han sa det la sig ett tryck över mitt bröst. Jag flämtade och skriket som fortfarande inte lämnade mina läppar ekade inuti mitt huvud. Jag föll ihop på marken och vred mig av smärta.
"Få det att sluta" kved jag och blinkade bort tårarna i mina ögon. De ringlade nedför kinderna i små floder.
"Bara du kan få det att sluta" suckade han och böjde sig ned så han kunde stryka bort en slinga mörkt hår från mitt ansikte.
Nu såg jag honom starkare. Skarpa ansiktsdrag, hud i en blek-vit färg. Smala läppar, svart silkes-hår rufsigt lätt hängandes över ögonen.
Så lik... Mig.
"Pappa?" kved jag. Jag orkade inte hålla smärtan ute. Orkade inte kämpa emot längre.
Och då slöt sig mörkret runt mig ännu en gång.

Oftare. Nu är oftare va?

Men jag döööööör!!!
Ge mig mer nuuuuu!!!

Please dö inte igen :'0
Är på flygplatsen nu, varit i Grekland en vecka. Blir ett kapitel så fort jag kan! Kram allihop!♥

*kommentar så du kan skriva*

GREKLAND!
Själv kom jag just från Turkiet

HP_Maja: Så kul! hoppas ni hade det bra!

Kort kapitel, skrev på mobilen sååå... :c
Datorn är paj.... Igen -.-

KAPITEL 23!
När jag vaknade var det som om en frisk bris blåste över mig. Jag blinkade klumpigt och lyckades tillslut öppna ögonen innan jag rullade över på mage och satte mig segt upp. Det kändes som alla mina muskler var gjorda av marshmallows.
Jag var i sjukhusflygeln, och Madam Pomfrey flög runt i rummet. Hon stannade upp när hon fick syn på mig.
"Ms. Castellano! Du borde inte vara uppe än!" Utropade hon förvånat och satte av mot mig.
"Huh?" Fick jag fram, plötsligt fullt medveten om att jag måste blivit drogad.
"Du fick en feberattack så jag gav dig lugnande. Du borde inte vakna än" förklarade hon och förde en mugg mot mina läppar. Vätskan smakade som en blandning av surt och beskt men inte äckligt.
"Okej" fick jag fram. "Hur länge måste jag stanna här?"
Madam Pomfrey suckade medlidsamt och ställde ifrån sig den nu tomma koppen.
"Det vet jag tyvärr inte. Allt från en dag till två veckor." Svarade hon och bar iväg brickan med mediciner.
"Jo, Madam Pomfrey?" Bad jag. "Hur är det med Adam... ?"
Hon skakade lite på huvudet.
"Det verkar som om han ligger i koma", och med det försvann hon in i rummet intill.
Jag stirrade på gestalten under lakanen några sängar bort.

Hade jag gjort det där?

Jag ville så gärna krypa över till honom. Bara sitta där och hålla hans hand. Men det kunde jag inte.
För jag hade skadat min bästa vän.


Eileen petade till mig i magen.
"Hur mår du?" frågade hon och log snett. Det hade gått några timmar sen jag vaknade upp, vilka hade gått åt till att stirra mot taket.
Nu hade tillslut Eileen kommit ned med läxor, men hela tiden hade hennes blick vandrat över till Adam.
"Du kan säga det rakt ut, vad du än tänker på. Och ja, jag mår bra." viskade jag och drog händerna över pärmen till trollkonsthistoria-boken.
"Förlåt, jag undrade bara vad som hände med honom. Förresten, tror du att du kommer till middagen ikväll?" frågade hon snabbt och försökte byta samtalsämne. Men istället för att svara på frågan fortsätter jag prata om det enda jag inte kan få ut ur mitt huvud.
"Jag tror att det var jag som gjorde det där mot honom. Jag vet inte hur eller någonting... Men det känns så" muttrade jag lätt.
"Jag fattar inte. Jag... Jag klarar inte det här! Först... Mamma... Sen Adam." jag slängde händerna för munnen och tvingade mig själv att andas kontrollerat. Eileen la armarna om mig.
"Jag lovar, allt kommer bli okej. Någon gång kommer det de. Och du har ju dina vackra, mest mig då men, och fantiska vänner som kan hjälpa dig igenom det här! Lova bara att berätta om det är någonting som stör dig eller någonting du mår dåligt över? Jag lovar att lyssna. Okej, du är typ min bästa kompis. Bara så du vet. Nu, kommer du kunna komma på middagen?"

Adam

*intelligent kommentar*

Toppenkommentar

(SKA JAG KOMMENTERA?!)

Tack HP_Maja!

Tidshoppp... Igääään....
Kapitel 24!
Två dagar hade gått. Ingenting intressant hade hänt.
Jag hade inte berättat om min så kallade "dröm" för någon, Adam hade inte vaknat och jag hade legat stirrandes på läxböcker i sjukhusflygeln oförmögen att stå upp i mer än någon minut utan att falla ihop i en utmattad hög av kött och ben.
Jag hade gått från att vara världens lyckligaste människa med mitt drömliv, till att vara ett levande bevis på att zombies finns och att de tydligen inte vill göra någonting annat än att sätta dig och gråta.
Men jag fick inte ge upp. Jag skulle slåss tillbaka för mammas skull.
"Bianca!" Ljöd en röst. James kom in i rummet och sjönk ned på stolen bredvid min säng.
"Säg inte att de andra skickat dig för att ge mig mer läxa" gnydde jag trött och suckade högljutt.
"Ledsen." Skrattade han försiktigt och räckte mig en bok. Jag pekade på bordet och mitt huvud dunsade ned på kudden igen.
"Du, Bianca... Det kanske är något som du borde veta... " började han sedan lite osäkert. Jag tittade upp mot hans vanligtvis självsäkra ansikte.
"Det är någon som har spridit rykten... Alltså jag tänkte bara,om du hör nåt så är det inte sant. Okej?" Sa han. Jag nickade fast jag egentligen ville fråga vad för rykten det var.
"Förresten! Jag tog med lite godis!" Log han sedan och tog fram en påse. Jag log lite tillbaka.
Blygt tittade jag på honom genom håret innan jag kramade om honom så hårt jag kunde.
"Du är toppen James" muttrade jag innan jag kröp ihop till en boll. Jag tittade mot Adam och skymtade ett blekt ansikte.
"Hur mår Albus? Jag har inte sett honom på ett tag... " frågade jag men var ganska obrydd. Ta mig inte fel. Albus är toppen! Det är bara det att han antagligen mår jättebra och jag har egna problem att reda ut.
Men James hann inte svara. För några sängar bort satte sig Adam spikrakt upp.