I en annan dimension

Du skriver så fantastiskt

OMR!!!!
MEEEER!!!!
DU ÄR HELT FANTASTISK!!!!
JAG VILL HA FLER TIPS NU!!!!!!

Orimligt mycket stavfel, vet, men pallade inte rätta XD

Gör ingeeeet men skriv mer nu >

La inte ens märke till det... Ehe...

sammahär

Åh, tack :* blir så glad av era kommentarer :3
Du får väl lite mer då
ÄN EN GÅNG, FÖRLÅT FÖR STAVFELEN!! kommentera nu, så att jag kan lägga ut nästa kapitel :*

Kommentar.

omg yes skrririv

Orättat och snabbt, sorry för det

- Hermione -

Jag blundar och lägger armarna över Dracos, sen faller vi, länge. Jag hinner nästan glömma bort att vi inte är menade att vara tillsammans, och ska precis vända mig om och krama honom när vi landar. Det konstiga är att så fort vi landat flyger vi upp i luften igen. När jag tittar ner förstår jag varför. Marken bokstavligt talat består av gröna studsmattor. Jag landar lite snett och far iväg och åt ett annat håll än Draco, som med vilda rörelser försöker studsa efter mig. Men mattorna är riktigt bra och vi studsar för högt och landar för hårt för att kunna kontroller våra egna rörelser. Draco blir mindre och mindre.
- Jag hittar dig!! Är det sista jag hör från honom innan han försvinner bakom en studsmatta. Jag ser mig skrämt om. Ingen flyktväg. Suck. Jag kan lika gärna låta mig själv studsa vidare. Plötsligt studsar jag rakt in i en betongvägg. Men jag dör inte, som jag trott, utan åker rakt igenom och hamnar i något slags turkost, tvålaltikgt vatten. Jag sprakar mig fram i blindo och jag har ingen aning om att jag är påväg rakt mot en haj som har munnen vid öppen och tänderna ordentligt filade....

- Draco -

Jag får plötsligt syn på Hermine i den turkosa geggan och ropar efter henne. Inget hörs, bara en massa äckligt smackande bubblor far ut. Så ser jag det stora gapet som tornar upp sig runt Hermione och börjar panikartat simma efter henne. Jag skriker hennes namn men allt som hörs är den kompakta tystnaden som dånar i mina öron när jag skräckslaget simmar mot besten som nu slukar Hermione.

- Hermione -

Allt blir svart igen.
- Draco!! Mumlar jag innan jag stöter emot något vasst, och svimmar.

- Draco -

På något sätt kommer jag in i djurets mun. Där virvlar jag runt ett tag och slår emot hårda, vassa tänder. En hemsk smärta far upp i ryggraden när en tand skär dig in, mitt i ryggen.

Jag vaknar på en öken, omedveten om att jag svimmat.
- Hermione!! Skriker jag och sätter mig upp. Hon ryggar tillbaka med ett skrämt pip. Aldrig förr har jag vart så glad över att se en smutsskalle som nu. Jag ler lyckligt men kommer på mig själv. Åter tar jag på mig mitt hånfulla ansiktsuttryck,
- Det är ditt fel att jag blöder i ryggen! Muttrar jag småsurt. Hermiones stora leende förvandlas till en ilsken grimas. Till min förvåning sparkar eller slår hon mig inte, utan gråter.
- Du är så dum!! Det är ditt fel att vi är här, JAG HATAR DIG DRACO!!
Även om det vart självklart hela tiden svider det ändå att höra henne säga det. För innerst inne har jag kanske hoppats på något mer sedan hon sov i min säng. Att hon åtminstone ska acceptera mig som en vän....
- Smutsskalle!! Utbrister jag. Fel ord. Hermione sparkar till mig i magen och rusar ifrån mig. Innan jag ens hinner ställa mig upp och följa efter försvinner hon i ett hål i marken. Jag hör hennes skrik. Gör inget åt det, hon hatar mig ju så varför ens försöka ändra på det? Fel tanke: under mig faller marken samman och jag faller jag med.