Everything has changed [SV]

Ahahhahahah this is so frikkin good xD

Allt jag har att säga just nu är att jag har sportlov och att jag är ledsen att det tog ett tag för mig att skriva det här kapitlet, men hoppas att ni gillar det though cx

Kapitel 6
Allhelgonafesten

Stephanie och Alex gick upp till Gryffindors sällskapsrum i tystnad. De enda gångerna de pratade var när Alex pekade ut några statyer han aldrig hade sett förut, eller när Stephanie stelt frågade vad klockan var, så när de äntligen var framme vid tjocka damens porträtt kunde inte Stephanie vara något annat än lättad.
”Så… ehm…” började Alex och bildade direkt en pinsam tystnad runt dem, som Stephanie direkt bröt.
”Lycka till med din argsinta, typ flickvä – Jag menar Noelle.” Alex gav henne en blick och höjde på ögonbrynen. ”Och Heather.” la hon snabbt till. ”Och alla andra tjejer du har hånglat med bakom hennes rygg.” Stephanie ryckte på axlarna och log ett överdramatiskt, sött leende mot Alex som irriterat tittade på henne. ”Vad?” frågade hon oskyldigt, men Alex bara suckade och himlade med ögonen.
”Jag måste gå, ses… någon gång.” sa Alex och Stephanie nickade kort åt honom innan han vände på sig och gick iväg. När Stephanie inte såg honom längre sa hon snabbt lösenordet till den tjocka damen och sprang in i sällskapsrummet. Det första hon såg var Fred och Georges eldröda hår vid fåtöljerna, och ett antal elever som stod bredvid och upphetsat tittade på vad de gjorde.
”Hej, vad gör ni?” frågade Stephanie och allas blickar landade på henne.
”Stephanie! Var har du varit egentligen?” frågade Fred samtidigt som Stephanie satte sig bredvid honom bara för att se George försöka få en eldsalamander (som Fred några dagar innan hade ”räddat” från en lektion i skötsel av magiska djur) äta en av deras filibusterfyrverkeripjäser.
”Ehm, jag var bara ute på en promenad i slottet. Vad gör ni egentligen?” Den brandgula ödlan försökte förgäves att slingra sig ut ur Georges grepp, men klarade det inte.
”Vi försöker se vad som händer om Henry äter en av våra fyrverkeripjäser!” utbrast George upphetsat.
”Henry?” frågade en tjej som stod på andra sidan bordet av tvillingarna och Stephanie nyfiket. Tjejen hade mörkt hår och gick troligen i andra eller första årskursen.
”Ödlan såklart!” utbrast en annan blond kille som såg ut att vara lite äldre och som stod bakom henne. Precis när tjejen skulle slänga en mening tillbaks till honom fick George äntligen ner en av pjäserna och eldsalamandern slungades upp i taket med knaster och brak, samtidigt som massa gnistor flög ut från Henrys (som virvlade omkring i rummet över allas huvuden) mun. Percy stampade direkt fram till Fred och George och började vråla så högt han bara kunde medan skrik och skratt uppstod från alla olika delar av rummet. Orangeröda fyrverkeristjärnor sprutade ut ur dess mun innan den försvann in i den öppna brasan, och allting som hördes i sällskapsrummet var Percy som fortfarande vrålade på sina yngre bröder som försökte hålla sig för skratt.

*

Några dagar senare var det dags för den årliga allhelgonafesten. Stora salen hade som alltid dekorerats med de tusentals levande fladdermössen och Hagrid hade tagit upp flera av sina jättepumpor som hade blivit urholkade och sedan skurits ut till lyktor där säkert minst tre människor skulle kunna sitta i, och allt alla verkade kunna prata om var festen.
”Det är inte rättvist! Du fuskar ju!” Stephanie skrattade lätt åt Freds små utbrott han fick då och då när han spelade schack mot sin tvillingbror. De tre var nästan ensamma i sällskapsrummet, de andra hade sedan långt tillbaks gått ner till stora salen, men eftersom det var trettio minuter kvar innan den riktiga festen faktiskt skulle börja valde Stephanie och tvillingarna att stanna.
”Det kallas skicklighet. Du måste nog inse att jag är bättre än dig, Freddie. Det är ingenting jag kan rå för.” påstod han en gnytta överdramatiskt och Fred himlade med ögonen åt sin tvillingbror som än en gång hade vunnit.
”Jag är uttråkad.” sa Fred innan han la sig ner i soffan Stephanie satt på, vilket gjorde att Stephanie var tvungen att ha hans fötter i hennes knä.
”Jag med. Det är verkligen utmattande att vinna mot dig hela tiden.” sa George med en dramatiskt suck.
”Vi kan gå ner till stora salen, de flesta är nog redan där ändå.” sa Stephanie lätt samtidigt som hon knuffade bort Freds fötter från hennes knän. Tvillingarna svarade ja på samma gång, och sprang sedan ut ur sällskapsrummet innan de sprang tillbaks in.
”Kommer du eller?” frågade George halvt andfått. Stephanie himlade med ögonen och gjorde en gest att sätta sig ner och knyta hennes sko. Gesten gjorde att tvillingarna suckade djupt åt henne, men direkt efter suckarna ställde sig Stephanie sig kvickt upp och började springa iväg, bara för att lämna George och Fred springandes bakom henne, med tjut och rop om att hon ska sakta ner.

*

Stephanie saktade inte ner tills hon kom ner till den stora salen, med två väldigt andfådda tvillingar bakom henne.
”Hur fan…” började George.
”…gjorde du det där?” avslutade Fred, lika andfått som sin bror. Men Stephanie bara ryckte på axlarna innan hon gick in i själva salen som nästan var full av elever. Både tvillingarna och Stephanie skymtade Lee vid Gryffindorbordet, och gick därför dit. William satt bredvid honom medan Luke satt mittemot honom och de skrattade alla tre om något skämt någon av dem hade dragit. Stephanie satte sig bredvid Luke och han log stort mot henne, ett leende som hon snabbt gav tillbaks. George satte sig mittemot Stephanie och Fred bredvid henne – fortfarande andfådda.
”Woah, vad hände med er? Jagade av Filch, eller?” frågade Lee då han hörde bådas djupa andetag de tog varannan sekund.
”Värre.” sa Fred.
”Stephanie hände.” sa George och mötte Stephanies blick några sekunder innan han bröt ögonkontakten.
”Outch. Vad gjorde du?” frågade William Stephanie med ett skratt.
”De har bara ingen kondition, ingenting att bry sig om.” svarade Stephanie nonchalant med en ryckning på axlarna.
”Hon är ond.” var det sista Fred med en överdramatisk och dämpad röst sa innan de gigantiska dörrarna stängdes igen och de hundratals fladdermössen kom flygande över deras huvuden innan mat i alla olika sorter dök upp på bordet.
”Jag är okej med fladdermössen så länge de inte bajsar i min mat.” sa Luke samtidigt som han vände på huvudet för att se fladdermössen flyga över Ravenclaws bord. Stephanie skrattade lätt åt honom innan hon tog för sig av potatisgratängen.

*

”Luke, var är Melanie egentligen?” frågade Stephanie Luke. Tvillingarna, Lee och William var i en djup konversation om Hogsmeade. Luke och Stephanie var inte lika intresserade, så de pratade om annat.
”Hon sitter där borta med Sophie och Tess.” sa han och nickade med huvudet åt ändan av Gryffindors bord där de mycket riktigt satt och skrattade om någonting.
”Åh ok. Hon har hängt ganska mycket med dem den senaste tiden, va?” frågade Stephanie och Luke nickade.
”Ja, hon har varit ganska bra vänner med dem sedan första året, men jag antar att de verkligen hittade varandra det här året.” sa han med en ryckning på axlarna. Stephaie nickade förstående och det landade en behaglig tystnad mellan dem innan Luke med dämpad röst bröt den.
”Hur mår du?” Stephanie höjde ögonbrynen, förvånad över frågan.
”Jag mår ganska bra, vadåra?” Luke ryckte lätt på axlarna.
”Jag tänkte bara… Din mammas födelsedag är snart, va?” Stephanie sänkte sakta blicken. Det var sant, hennes mammas födelsedag var om bara någon vecka. Ho hade inte direkt tänkt på den så mycket, men tanken hade definitivt lågt och skräpat i bakhuvudet några veckor. Stephanie nickade lätt, det var nästan så man inte såg det, men Luke gjorde.
”Jag… Förlåt, vi behöver inte prata om det.” la han snabbt till.
”Det är okej, verkligen.” Men Luke hann inte svara innan William lätt slog honom på axeln och började prata om något Quiddichlag. Stephanie tittade ner på sin halvätna dessert, hon hade tappat sin aptit, tanken om hennes mammas födelsedag gjorde att hon mådde illa. Hon tittade upp efter en stund bara för att se George titta på henne med resta ögonbryn.
”Mår du bra? Du ser lite blek ut.” sa han och Stephanie log lätt mot honom och nickade. Han tittade på henne, fortfarande inte övertygad, men släppte det nästan direkt när Fred kastade ett äpple på honom.

*

Någon halvtimme senare hade alla i salen ätit upp, och kunde gå. Det blev ett riktigt mullrande i salen när alla hundratals elever började gå mot utgången. Stephanie höll sig nära tvillingarna, rädd för att tappa bort dem i havet av elever, men när runt två minuter hade gått var de borta. Stephanie suckade högljutt och slog mentalt till sig själv.
Hur kan du tappa bort dem? William, Luke och Melanie som förra året; visst, men Fred och George? Kom igen, deras hårfärg lyser starkare än eld. hon suckade en än gång och följde istället med folkmassan, hon råkade flera gånger stöta ihop med någon, men brydde sig inte så mycket. Det vill säga tills en av personerna tog tag i hennes handled. Hon vände sig förvånat om bara för att möta Alex blick.
”Åhnej inte du igen.” sa hon med en suck och Alex himlade med ögonen åt henne.
”Trevligt att träffa dig också.” sa han, men innan Stephanie hann svara med någon sarkastisk kommentar avbröt en gäll röst henne.
”Alex, åh hej! Jag har letat överallt efter dig!” Stephanie vände sig snabbt om och började gå ifrån Alex när hon såg brunetten som hade pratat med honom. Just nu ville hon inte ha någonting med Noelle Austin att göra, hon var redan på ett dåligt humör, hon skulle inte låta Noelle sänka henne ännu mer.
”Stephanie!” hon tittade chockat upp när hon hörde George röst några meter från sig. ”Jag hittade dig!” utbrast han väldigt dramatiskt innan han hårt – fortfarande överdramatiskt – kramade henne och snurrade runt henne vilket gjorde att hennes fötter gång på gång träffade andra elever som sköt irriterade blickar år deras håll.
”George! Släpp ner mig!” George gjorde tillslut som hon sa och släppte ner sin nu lite vingliga vän på golvet. ”Var är Fred?” frågade hon när hennes huvud hade slutat snurra, men George hann inte svara innan skrik utbrast framför dem. Deras blickar flög genast dit, men det stod för många i vägen för att se vad som hänt.
”Kom igen.” sa George – nu seriöst – och tog tag i hennes hand innan de båda försökte tränga igenom den tjocka massan av elever. De kom efter bara några sekunder längst fram bara för att se en tjock folkmassa mittemot dem, och Harry, Ron och Hermione i mitten. På väggen hängde en katt - som Stephanie kände igen som Filchs - i svansen från en av fackelhållarna på väggen, stel som en pinne. Ovanför var det skrivet med stora, röda bokstäver;

HEMLIGHETERNAS KAMMARE HAR ÖPPNATS.
ARVTAGARENS FIENDER, TAG ER I AKT.

”Arvtagarens fiender, tag er i akt! Nästa gång blir det er tur, smutsskallar!” Draco Malfoy hade knuffat sig längst fram bland eleverna på andra sidan korridoren mot var Stephanie och George stod. Hans bleka ansikte glödde och hans ögon lyste samtidigt som han flinade stort åt synen av katten hängandes på väggen.

O M G !!!

Awzome!!!!! Klart värt att vänta på!!!!!!!!!!!

Åh herregud vad bra, älskar det ♥

sjukt bra

Saknar denna ff!

appelquist har inte varit inne på mugglis på säkert två månader och ser detta, shit vad glad jag blir!
faktiskt så hade jag inte tänkt att fortsätta skriva på just den här, utan håller på att skriva på en ny version av denna ff:n! Så håll utkik, jag ska försöka göra tråden så fort jag har börjat planerat lite mer på den nya versionen ^^

kommerdu tagga?

SingWithIce Tänkte göra det, ja! ^^