Rätt eller fel?

Det var nog nästan det bästa du skrivit OMG OMG OMG! Det var så oväntat. Fast jag fattade inte riktigt Tara var väll en av dom som var Rose kompisar eller... Svarta huvorna kanske...??? Mhhhmmmmmhmmm......
Jajajajaj OMG det var det bästa ever lalala bästa ever whop whop jejejejeje lalal.
Hehe...
Iallafall

BÄSTA KAPITLET EVER!!!!!!!!!!!!!!!

Det här kallas spam om du bara citeterar och inte skriver något själv!

Jag vill verkligen säga något bra men har oftast inte tid men jag vill att man ska veta att jag läser och jag tyckte du skrev ett så bra inlägg!

Tyvärr är det spamm ändå! Skriv bara typ "Jag håller med!" när du citerat
Jag avbevakar tyvärr, men du är verkligen duktig så fortsätt med det du gör! Hinner inte med skolan och andra ff's och vänner... Ah, you name it.

Åh, klart jag fattar!♥ Tack ändå för tiden du läst, du har varit underbar!



Hey allihopa Förlåt för dålig uppdatering!♥ Ville bara säga att jag är OTROLIGT tacksam till er som forsätter att läsa! Ni är UNDERBARA!!!♥ Tack igen


Kap 15:
De stora fönstrena var skickligt inmurade i den vita bakgrunden. Huset hade flera ingångar och flyglar och hade kunnat jämföras med ett slott. I den magiska fågelmataren bredvid mig kom feta frön ut på rullande band och fåglarna stod på rad med gapande munnar för att få smaka på dem. Det märktes lång väg att här bodde en magisk familj, och inte vilken familj som helst, familjen Abbot. Huset hade ett välkomnande och glatt intryck på mig men ändå kändes allt inte riktigt helt okej. Som om huset ville dölja något, få oss att vända om. Men Jeremy gick där, leende med perfekta tänder så vita att de nästan gjorde ont att se på. Jag tänker på hur det skulle kännas om något skadade honom och kommer fram till att jag troligtvis inte skulle överleva. Vilken tur att alla vill honom väl!
Tanken dyker upp i mitt huvud och jag tvärstannar. Nästan löljligt att jag inte insett det tidigare. Kylan sprider sig ut i kroppen och Jeremy kommer frågande fram till mig och skakar om mina axlar. Jag försöker svara honom, men får inte fram ett ord, jag är som i min egen värld. De var de som gjorde det, de var dem hela tiden. De var de som förhäxade John att kyssa Tara. Men egentligen var det inte John som skulle blivit förhäxad.



Misstaget är för länge sedan glömt.



”Det var…” jag sväljer klumpen i halsen
”…Jeremy”.

Eliza blev skadad men egentligen skulle det varit jag. Jag skulle varit den som grät, slogs, skrek, bölade och grät ännu mer. Och Jeremys uggla, det var dem då också. De skadade ugglan, för att skada Jeremy, för att skada mig, för att skada min pappa. Att någon i den här världen kan vara så barbarisk! Det finns bara en utväg för att rädda honom, jag måste försvinna långt härifrån så att han aldrig hittar mig. Då, när han har blivit så obetydlig för mig att jag inte skulle bry mig om han dog, först då skulle han vara i säkerhet.
Jag har sjunkit ner på knä med armarna runt benen och sitter och vaggar mig själv som en badanka. Jag snyftar och snorar men Jeremy bryr sig inte om det, han tar upp mig i sin farm och bär mig som om jag inte vore tyngre än en trave böcker. Hans skor knastrar mot gruset och sen klapprar de mot den stora stentrappan. Plötsligt utan att jag vet ordet av ligger jag i en mjuk soffa inlindad i en tjock filt.
- Jag ska gå och hämta lite te åt dig, stanna bara här, säger han och går iväg. Jag ligger ensam kvar med mina tankar och inser i allt trasslet att det bara finns en lösning. Jag kan inte sätta andra i fara för att jag själv har en hjärndöd pappa. Det känns bara inte rätt.
Just då kommer Jeremy gående med en rykande het tekopp i händerna.
- Sådärja! Nu ska du nog bli varm säger han och räcker mig koppen. Han sätter sig bredvid mig i soffan och kramar om mig. Då kan jag inte längre hålla tillbaka tårarna. De bränner bakom ögonlocken innan de forsar ner för kinderna.
- Men Sasha! Vad har hänt? säger han förskräckt och kramar mig hårdare. Men jag puttar bort han armar och slingrar mig ur hans grepp.
- Det här funkar inte längre! säger jag snyftande. Jag ser hur hela hans ansikte mörknar, ser hur ögonen slocknar. Jag ser hur skuggor drar fram över hans ansikte och plötsligt ser han alldeles utsliten ut.
- Vad säger du? Snälla berätta! Vad har jag gjort för fel? Snälla, gör inte det här! Jag kan bättra mig, jag kan… säger han men jag avbryter honom.
- Det är inte du som har gjort fel, tvärtom, säger jag och lägger min hand på hans kind. Den är våt av tårar och jag blir riktigt rörd.
- Det är jag som gjort fel, jag borde aldrig ha satt dig i sån fara. Du har varit fantastiskt men… hulkar jag men hinner inte längre förrän tårarna tar över igen. Han lägger sin hand på min kind och torkar bort mina tårar.
- Ta några djupa andetag, och sedan berättar du alltihop, säger han. Jag gör som han säger, andas lugnt några gånger och sedan börjar jag prata. När jag väl börjat går det så lätt, allt som hänt det senaste halvåret forsar fram, allt om Rosie, Eliza, alla brev, Xalaxorius och om honom, att de faktiskt har lyckats, Xalaxorius. Att jag älskar Jeremy så mycket att de skulle göra mig så ont om något hände honom. Att det enda sättet för mig är att förvsvinna så att de lämnar honom ifred. Han sitter bara och lyssnar tyst medan jag berättar och stryker lätt över min kind, gång på gång.
- Sasha, säger han när jag pratat klart. Vi kommer hitta en annan utväg, tillsammans. Men så länge, snälla stanna hos mig. Jag nickar och ger honom en kram medans jag samlar mig.
- Kom, nu vill jag att du träffar mina föräldrar!



Vi går igenom ett stort rum med väggar fulla av tavlor, jag stannar framför en med ett porträtt av en flicka, inte mycket äldre än jag själv. Hon har rött, krulligt hår och är fräknig i ansiktet.
- Vem är det? Frågar jag och pekar på flickan.
- Det är min syster, Säger han. Hon dog när jag var 7.
Jag vill säga något fint, något sött och tröstande. Men nej, såklart inte. Jag är typen som kommer på precis vad man kulle sagt flera timmar efter. Så jag ger honom bara en medlidande blick och vi fortsätter framåt. Vi går igenom en smal korridor och kommer ut i ett stort och städat kök.
- Mamma? Pappa? Ropar Jeremy högt ut i lägenheten. Men ingen svarar.
- Äsch, de kanske fortfarande ligger och sover. Säger Jeremy och ler ursäktande. Jag ska gå och se efter, vänta här så länge. Jag nickar och sätter mig ner på en köksstol.
Jag väntar en minut, jag väntar två. Efter fem minuter ropar jag:
- Jeremy? Men han svarar inte, tystnaden är så genomträngande. Bara det inte har hänt honom nåt, tänker jag och börjar småspringa åt hållet han gick. Jag känner paniken stiga, varför har han inte kommit tillbaka? Jag slänger upp dörren till sovrummet och ser någon sitta på knä vid sängen. Jag springer fram till honom och sjunker ner bredvid på det hårda golvet. Hans ögon är tomma och mörka medans tårarna sakta rinner ner för kinderna. Jag tänker precis fråga vad som har hänt, men jag behöver inte för jag vänder på huvudet. Två gestalter ligger i sängen, en man och en kvinna. Mr och Mrs Abbot märker jag fast jag bara sett dem på kort innan. Men de är så bleka, så onaturligt bleka. Sedan tittar jag på deras bröstkorgar och väntas mig se dem höjas och sänkas av andningen. Men de ligger stilla, alldeles för stilla. Jag ställer mig långsamt upp och placerar min hand ovanför kvinnans mun. Jag väntar mig inte att känna någon utblåsning men blir ändå chockad när jag märker det. Jag kan inte röra en muskel, jag är som fastfrusen i golvet. De är döda, stendöda.
Och allt är mitt fel.

Agghhdkdudvaoskzofbifidjdvdpf hjäääääälllöpppp du det dääääär var ett så bra kap att jag fasiken inte hittar några ord omgomgomg OMG. !!!!!!!!!!!!! Du är den bästa roligaste du är kreativ du är bra på att skriva bra på att förklara..... Du är...
Ida2001 världens bästa mugglissyster!!!!!!

Spääääännande!!!! Stackars Sasha och Jeremy, så här kan man ju inte sluta! Du får faktiskt inte sluta alls!

Mera kanske????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!