5 steps on how to make James Potter like you [SV]

Alltså än en gång trollbinder du mig med dina ord . Deras dialog kändes väldigt naturlig och enkel precis som det ska vara när två kompisar pratar,

Ett kort kapitel då och då är ingen stor grej! det ger bara tillfällen att fördjupa sig i tex kompisstunder och jag tyckte det var ett väldigt trevligt kapitel aTt läsa vid frukotsten!

Underbart kapitel!

Mer?

Tack hörni, och som lovat har ni en längre del här! ♥

---

November 2

Mitt mod räckte ungefär så långt som att jag skulle hinna upp till sovsalen, byta om och ta mig ner till entréhallen, men längre än så tog det mig inte. Väl där kände jag det som att jag skulle kräkas, och den här gången var det inte på grund av för många glas eldwhisky. Uh. Jag mådde fortfarande illa av tanken på den fruktansvärda spriten.

Jag såg mot utgången. Där ute i mörkret, på den upplysta Quidditchplanen, var James. James som var med Lisa, och som aldrig skulle se mig på något annat sätt än som sin lillebrors bästa vän, hur mycket jag än försökte. Vad skulle det tjäna till att spela Quidditch nu? Men jag kunde inte svika mitt lag, för även om själva sporten för mig var helt meningslös, så brydde de sig om den; Ryan, Emma, Laura, James...

Men jag kunde inte för mitt liv få fötterna att röra sig mot de stora ekdörrarna. Jag stod som fastklistrad vid änden av marmortrappan.

"Där är hon ju! Min älskade syster!"

Jag visste inte om jag skulle vara lättad eller irriterad över att höra den enerverande rösten eka genom salen. Lättad över att kanske ha en anledning att skjuta upp att möta James ännu lite till, men irritationen som sköt upp inom likt lava gick inte att bortse från.

Jag snurrade runt och drog in ett djupt, lugnande andetag innan jag utbrast, "Mackenzie! Vad förskaffar mig den äran?"

Mackenzie stod några trappsteg upp på marmortrappan och såg ner på mig med ett sarkastiskt leende på läpparna och med sitt lilla gäng av bimbos bakom sig som backup. Fem mot en, det var ett nytt all time low, även för henne.

"Vi kom bara för att bekräfta att ryktena var sanna, vi bara döör av nyfikenhet, eller hur tjejer?" Bimbo ett, två, tre och fyra log alla lika sarkastiskt som Mackenzie och nickade. De påminde mig om marionetter. Elaka, manipulativa och ytliga marionetter styrda av Mackenzie.

"Vilka rykten?" snäste jag irriterat.

"Har du inte hört? Hela skolan pratar om hur du klängde på Joshua i lördags och hur du sedan blev så full att du spydde ner hela honom", sade Mackenzie skadeglatt och hennes ögon lös av illvilja. Hon riktigt njöt av att ha något över mig.

Jag kände hur illamåendet gjorde sig påmint igen, men känslan bedövades av min ilska och frustration gentemot Mackenzie. Hennes ord hade varit droppen som fått bägaren att rinna över. En bägare som sakta men säkert fyllts med var år jag känt Mackenzie.

"Vet du vad, jag är så himla trött på dig, Mackenzie." Leendet på Mackenzies läppar försvann och jag tog ett steg upp på trappan. "Det är meningen att vi ska vara styvsystrar - familj - men ända sedan första gången vi träffades har du gjort allt för att förstöra för mig, tagit varenda tillfälle att förödmjuka mig och levt för att visa för resten av världen hur mycket bättre Mackenzie Simons är på alla sätt och vis än Savannah Wood."

Orden bara rann ur munnen på mig. I tio år hade jag hållit dem inombords och nu när jag hade börjat fanns det ingen återvändo. "Jag vet inte vad jag gjort för fel, men vad det än är, förlåt mig, okej? Snälla förlåt mig för vad jag än gjort för att förtjäna detta."

Bimbogänget hade även dem slutat flina. Mackenzie bara stirrade på mig och för ett ögonblick såg det ut som att hon släppte ner sin hårda fasad, men sekunden senare åkte den upp igen. "Wow", sade hon och applåderade. "Wow, way to change the subject, S. Verkligen. Men jag ska berätta en liten hemlighet för dig", hon tog ett steg närmre mig och sänkte rösten. "Oavsett hur mycket du förnekar det så kan du inte ändra vem du är, och du, Savannah gumman, är en billig slampa som gör vad som helst för att få en gnutta uppmärksamhet från killar."

Jag kände för att skrika rakt ut. Det var som att prata med en vägg. Jag tog ett steg till upp på trappan så att vi nästan stod i samma höjd. Var det så Mackenzie ville ha det, var det så hon skulle få det. Hur var det talesättet gick? Just det. Som man bäddar får man ligga.

"Jag må vara en billig slampa, men jag har åtminstone två föräldrar som älskar mig för den jag är, vilket är mer än vad jag kan säga för dig." Jag lade huvudet på sned och log nedlåtande. "Fast å andra sidan, vem skulle kunna älska dig? Inte ens din katt tycker om dig."

Jag såg något blixtra till i Mackenzies ögon, men det var inte raseri som det brukade vara. Det var smärta, ren och skär smärta. Jag hade visst träffat en öm punkt. Sekunden senare snurrade hon runt och tryckte sig igenom bimbogänget.

Jag såg henne försvinna in på tjejernas toalett på andra våningen och ville så gärna gå därifrån och tänka att hon fått vad hon förtjänat, men jag kunde inte. Med en frustrerad suck satte jag av efter henne.

Varför var jag så förbannat blödig nu igen?

Haaaahaaa där fick du Mackenzie!! Meeeer

TACK ♥

---

November 2

Jag stod några minuter utanför dörren till tjejernas toalett och tvekade med handen på handtaget. Det var inte ett dugg förvånande att ingen av hennes så kallade "vänner" dykt upp för att se hur det var med henne. Så där var jag. Personen som antagligen avskydde henne mest i hela världen, och den enda som faktiskt brydde sig. För hur mycket jag än hatade att erkänna det, och hatade att det var så, var hon familj.

Med en suck öppnade jag dörren. Toaletten var till synes tom, och endast ett av de många båsen var stängda. Långsamt - och en aning motvilligt - gick jag bort till den låsta dörren. Det var då jag hörde ljudet av någon som spydde och jag fick en känsla av deja vu. "Mackenzie?" sade jag oroligt och knackade lite lätt på den gröna trädörren. Först blev det helt tyst, sedan hörde jag harklande och sekunden senare ljudet av spolandet i en toalett. Jag tog ett steg tillbaka när dörren låstes upp och Mackenzie klev ut. Med bestämda steg, och utan att så lite som se åt mitt håll, satte hon av mot utgången med huvudet högt, men jag sträckte ut en hand och fattade tag i hennes arm.

"Mackenzie, vänta", bad jag.

Hon snurrade runt och såg på mig med stadig blick. Jag kunde riktigt se hur hon försökte sitt bästa för att se opåverkad och nedlåtande ut som vanligt, men hon svajade och jag kunde skymta osäkerhet och uppgivenhet där bakom. Jag var så häpen att jag bara stod där och stirrade på henne, och glömde bort att prata.

"Tänkte väl det", muttrade Mackenzie och gjorde ett nytt försök att gå, men då vaknade jag till.

"Nej, vänta. Jag vet att jag antagligen är den sista du vill prata med just nu - eller ja, någonsin - men..." jag svalde min stolthet, "förlåt."

Nu var det Mackenzies tur att se chockad ut. "Va?" sade hon bara och blinkade.

"Ja förlåt, förlåt för vad jag sa, jag gick över gränsen."

Mackenzie bara stirrade på mig under tystnad. Det såg ut som att hon försökte läsa av mig, se ifall jag menade allvar med mina ord eller bara jävlades med henne. Det var sorgligt att hon trodde att jag skulle göra så mot henne, och jag tyckte plötsligt väldigt synd om henne. "Mackenzie, allvarligt talat, hur mår du? Detta är andra gången jag kommer på dig med att spy på toaletten, men förra gången trodde jag bara att det var på grund av att du var bakfull--"

Mackenzie blev plötsligt kylig och ryckte loss sin arm. "Det är bara ett sammanträffande, jag måste ha ätit något dåligt bara", snäste hon och såg bort från min genomträngande blick. "Vadå? Jag är inte något jävla psykfall med bulimi eller något, om det är det du tror."

Jag såg på henne med stadig blick och sedan hände något jag aldrig hade kunnat förutse. Mackenzie bröt ihop och började gråta. Vid något tillfälle under alla de år som vi varit styvsyskon hade Mackenzie bara slutat gråta helt och hållet och jag hade nästan börjat tro att hon opererat bort tårkanalerna eller något. Men där stod hon nu framför mig, gråtandes och jag visste inte vad jag skulle ta mig till.

Tillslut tog jag bara ett steg fram och kramade om henne. Till en början gjorde hon motstånd men sedan hände den andra totalt oförutsedda saken den dagen - hon kramade mig tillbaka. Och jag insåg att detta var första gången vi kramades, någonsin.

Så jävla bra :'D Älskar hur du skriver :' )

jättebra! meeer!

Så chockerande bra! MER NU!!!

JAG ÄLSKAR HUR DU SKRIVER! DU ÄR JRR TOLKIENS OCH JK ROWLINGS BARN♥♥♥♥♥♥ DU ÄR BÄST! OCH MACKIENZE ÄR GRAVID, ELLER HUR? JAG VET ATT MAC ÄR GRAVID!!!

Åh blir själv lite blödig nu, så himla fint 8}
Tyckr faktiskt synd om Mackoenze, kan ju nt vara lätt för henne...
GAAAH vill ha mer nuu. ♥