PRS (LunaLovegood1)

Joshuas huvud fylldes långsamt med vad som bara kunde vara Ethans tankar. Joshua tänkte detsamma, men han insåg snart att det skulle vara mycket svårare för honom att berätta för Ethan hur han kände. Joshua var trots allt ganska blyg, och han kunde inte direkt skicka tankarna till Ethan.
"Jag... Tyckte om det" svarade Joshua mumlande och bet sig lätt i läppen.

Ethan log lite svagt. "Jag med" mumlade han även om han tänkte de till Joshua nyss. Han kände sig smått yr igen och hans mage kurrade till. "Om det inte är för mycket begärt, skulle jag kunna få något att äta?" frågade han försiktigt och drog sig motvilligt undan från Joshua.

Joshua log ännu en gång.
"Självklart kan du det. Har du något speciellt önskemål? Jag vet inte riktigt vad ni människor brukar äta... Det var så länge sedan jag själv åt människomat..." svarade Joshua omedelbart, men i en mjuk ton. Han var smått generad fortfarande, men det gjorde ingenting. Ingenting alls, faktiskt.

"Gärna bröd..." bad Ethan. Han hade inte ätit färskt bröd på så många år, bara halv möjligt och gammalt. "Det räcker med bröd bara...". Han var ganska liten i maten då han knappt kunnat äta på så länge, itne fören Joshua gav honom all frukt dagen innan.

Joshua knäppte med fingrarna och bara några sekunder senare kom en tjänare in med rykande nybakt bröd till Ethan.
"Blir det bra såhär? De har fått fritid i alla dessa år, Gud vet vad de har gjort med tiden om inte baka bröd" sa Joshua med ett svagt leende. Han kände sig lite obekväm, inte för att Ethan var där, inte alls, utan mer för att han varken visste vad han skulle säga eller göra.

Ethan brydde sig inte riktigt om att tjänarna hade fått fram ett bröd onaturligt fort. Han bara tog emot det och åt. Åt som han aldrig ätit godare, vilket han heller inte haft. Han slutade inte fören brödet var borta i hans händer. Han hade haft hungern hos en utmagrad och svulten ung man. "Tack" sa han tacksamt till Joshua och log stort. Han kände sig mätt nu, något han inte gjort på väldigt länge.
Ethan var tyst en stund och bara njöt av känslan att var mätt innan han tillslut gav Joshua en mjuk kram. "Tack" upprepade han mumlande.