Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Mona gjorde inget motstånd, hon sa inget ens då Niel hjälpte henne upp i sängen. Hon stirrade bara på honom och Anton. Då Niel rusade iväg igen fick hon tillbaka talförmågan. "Niel...snälla, kom tillbaka" bad hon honom med gråtmild röst. "Lämna mig inte...".

Niel ruskade obekvämt på sig. "Jag borde inte vara här." stönade han. Det var sant, han borde inte finnas..

Mona lät tårarna rinna fritt nu och det var med stor möda hon tog sig från sängen in till badrummet. "Jo...snälla var med mig, bara en liten stund" bad hon och sjönk ner intill honom. Han var hennes enda vän. "Du är den enda som inte behandlar mig illa...".

Niel nickade långsamt och tog sig upp på fötter.

Mona såg upp på honom och försökte torka sina tårar. Hon drog sig upp och innan hon kunde hindra sig kramade hon om honom, trots att han var blodig. Då hon insåg vad hon gjort backade hon snabbt undan. "Förlåt...":

Niel stelnade märkbart. När Mona drog sig ur rodnade Niel svagt och tittade bort. Med ett generat axelryck gick han ut och satte sig på sängen. "Förlåt för att du tvingades se...det där" muttrade han och nickade stelt mot Anton. Snart hade Niel samlat ihop tillräckligt av sitt mod för att se på Mona, men så fort blickarna möttes blev han rädd och såg bort.

Mona följde efter, men stod kvar på golvet. "Det...det gör inget" mumlade hon. Hon mötte hans blick och log svagt. "Nu lär han inte försöka ge sig på mig igen i alla fall...". Hon försökte söka hans blick igen men han såg inte på henne. "Förlåt mig igen för att jag..kramade dig, jag vet inte vad som flög i mig" mumlade hon. Men inombords hade hon gillat det.

Niel grymtade till svar och knep ihop läpparna, men ingen kunde missa den pyttelilla uppåtrörelsen i hans högra mungipa, då skillnader i hans ansikte sällan skedde.

Mona log större då hon såg förändringen i hans ansikte, bara för någon sekund. "Sir, jag menar Niel, om du behöver något så fråga bara mig, jag kan hjälpa dig att lura din far igen, vad som helst". Hon ville hjälpa honom, hon önskade bara att han sa lite mer ord...

Niel såg på Mona men skakade på huvudet. Med en tyst suck la han sig raklång på sängen. "Sjung" viskade han och blundade. Innan Mona han svara föll Niel in i orolig sömn och med jämna mellanrum mumlade han något ohörbart.