Innan tiden går ut.

"Jag känner mig bättre redan. Jag skulle kunna åka bil om vi har lite saker med oss." Hon såg på henne. "Som en filt och en kudde ifall jag vill sova en stund"

"Okej, jag ska ordna med transport. Fortsätt vila du så kommer jag snart tillbaka."
Angie gick ut i korridoren utanför sovrummet och koncentrerade sig på Gabriel. Men något var fel... Hon fick inte fram en tydlig bild i huvudet och det sprakade som om kanalen på en radio var dålig. Utan att Angie ens hade skickat ett mentalt meddelade till Gabriel hörde hon hans röst inom sig blandad med störningarna.
"Hitta...... hjälp..... inte här..... kommer...... älskar d......"
Angie frös till is. Aldrig hade Gabriel gett henne en tydligare kärleksförklaring. Och det måste betyda att han fruktade för sitt liv. Hon ville inget hellre än att ta sig till honom, men hon var tvungen att agera professionellt. Ruby var hennes ansvar just nu och hon kunde inte lämna sitt uppdrag.

"Ja jag ska packa ihop mig." Hon ser på henne och såg sig om och packade ihop en filt och en kudde samt lite kläder och hon skynndade sig ner till köket och packade ner lite saker och hon slängde väskan över ryggen.

Angie mötte upp Ruby i köket med en om mer orolig uppsyn nu än tidigare.
"Jag vill inte skrämma dig, men det kan vara så att vi är i fara. Vi måste förflytta oss härifrån och kanske till och med hålla oss gömda."
Hon såg med allvarlig blick på Ruby för att se om hon förstod att detta var på riktigt.
"Och lite inte på någon! Bara om jag har gett mitt godkännande."

Hon nickade. "Jag förstår. Men kan jag lita på dig då?" Hon ser oroad ut och hon började gå mot ytterdörren och en arm lades om henne och den rödhårige mannen log. "Shhh det är fler än jag här. Jag ska ta er ut"

"Klart du kan lita på...."
Angie hade precis vänt sig om från diskbänken och såg att köket var tomt. I en enda rörelse fick hon ihop allt som de kunde behöva och sprang ut i hallen.
"Ruby!?"

"Shhh" Han satte fingret mot läpparna. "inte så högt." Han såg sig om. "Jag ska ta er i säkerhet. jag lovar" Han ler. "snälla lita på mig"

Precis när Angie kom ut i hallen såg hon hur Ruby leddes av en rödhårig man mot dörren.
"Nej!" skrek hon av både rädsla och förargelse.
En tryckvåg sköt ut från hennes utsträckta hand vilket fick all inredning i hallen att falla i golvet, likaså mannen och tyvärr Ruby. Angie stormade fram...
"Åh förlåt Ruby viskade hon. Jag ska hjälpa dig."
Hon kontrollerade noga att mannen var utslagen innan hon med stöttande arm ledde ut Ruby från huset.

Han morrade innan han svimmade. "han ville hjälpa oss!" Hon ser på henne och ser sig om. En annan man kommer in och ler stort. sedan gör han en tryckvåg själv. En starkare och tar Ruby och försvinner.

Angie slår upp ögonen och tror först att hon har blivit blind på grund av det tryckande mörkret. Men hon blinkar några gånger och märker att ögonen börjar vänja sig. Hon ser sig omkring där hon ligger på golvet och märker att hon är kvar i högkvarterets hall, men det måste vara sent.
Hon sätter sig snabbt upp men stönar till av den plötsliga smärtan i hela kroppen. Hon har legat här hela dagen! Hur ska hon någonsin kunna hitta Ruby igen?