LotR (Privat)

"Den är inte enkel, inte när det gäller mig." sa hon en aningen surt och kom äntligen upp på land, med bara byxbenen blöta.

"Varför måste du vara så hård på att vara för dig själv? Har du ingen? Vad har hänt med dig egentligen?" Han ville sluta fråga men kunde inte, de bara slank ur. Så fort han kom upp på land kunde han hålla blicken stadigare på henne några sekunder innan han drog på sig stövlarna igen.

Keya svarade inte hon satte på sig stövlarna och undvek hans blick. "Det fanns en orsak till att jag försvann från slottet, att jag inte litar på män. Och angående det.....nej jag har ingen." sa hon bestämt och ville inte mer prata om det, hon ville inte ha de minnena.

Han beslöt sig för att hålla tyst om det, han hade gjort tillräckligt med skada för ögonblicket. Istället försökte han släta ut allting med ett leende.
"Några planer på var vi ska nu?", frågade han prövande

Keya såg upp mot himmelen, "Vi borde ta en rast...sen vidare mot öster. Så kanske vi är framme då det mörknat." sa hon en aningen stelt. "Vi kan sova utanför och ta oss in sedan på morgonen." mumlade hon och började rida framåt.

"Jag tackar aldrig nej till en rast", muttrade han. "Men att sova ute ger mig kalla kårar. Du tror inte att vi kommer hitta någon övergiven lada här ute, huh?"
Han kastade ett roat ögonkast åt hennes håll innan han gick tillbaka till den första punkten igen. "En rast, sade du?"

"Kanske, jag vet inte, vi får se." sa Keya och såg på honom. "Har egentligen inte varit ända dit, men vet var det ligger." sa hon och nickade.
"Ska vi rasta där?" sa hon och pekade på en glänta intill en liten skogsdunge.

"Det ser bra ut", nickade han. Det gav tillräckligt med skydd för solens värmande strålar.
Inne i gläntan var det - som förväntat - skuggigare och han satt av. När han sträckte på sig knakade ryggen obehagligt till men han orkade inte tänka på att ovanan med att sitta i sadel tröttade ut honom.

"Du är inte heller van att rida va?" sa Keya då hon hörde hans knackande rygg och försökte tänka bort samtalet de hade haft innan. Det om att hon inte litade på någon, skärmade av folk, ja allt.

"Va? Nej, det är jag inte.", sade han medan han masserade nacken. "Jag är mer utav en vandrare."
Han prövade på ett leende men misstänkte att det snarare såg ut som en hemsk grimas.