Varför vill alla rolla privat? Jag vill ju också rolla!!!

De fyra elementen stod stilla och sade ingenting.
Kevin visste inte vad han skulle göra så han bestämmde sig föratt gå dit han med. han sprang det snabbaste han kunde och kom sedan fram till dem.
- Var är hon ? Frågade han glatt och såg sig omkring.
Hon stod vid fönstret. Kevin såg på henne och log.
- Kom ner. Vi ska klättra ! Ropade Kevin ivrigt. Han hade klättrat i bergen med sin pappa då han var yngre. Hans pappa åkte hjämt runt i världen föratt komma till allt högre berg.

Liam kollade upp mot flickan och log stort. Det han nyss hade sagt kanske inte var det bästa man kunde säga i sådant sammanhang, men det brydde han sig inte riktigt om just då. Hela hans liv hade förändrats på en och samma dag! Det tyckte han var mer än fantastiskt.
"När ska vi åka då?" frågade han upprymt och gungade lite fram och tillbaka.

"Åh!" stönade Sophie irriterat och stängde fönstret. Hon gick fram och tillbaka i rummet och tänkte. Hela hennes liv hade förändrats på bara en kväll och hon gillade det inte. Hon ville inte säga det högt, men hon var rädd. Allt det här var bara konstigt och skrämmande.
"Sophie!" ropade hennes mamma. "Det står tre ungdomar här ute. Känner du dem?"
"Nej." svarade Sophie.

Som du vill, tänkte Zelia och gick fram till ytterdörren. Hon knackade hårt tre gånger och väntade på att någon skulle öppna.

Liam antog inte att flickan inte visste att de här handlade om liv och död. Jordens undergång, att leva i ett evigt mörker. Han tänkte de fyra elementen som en fyrkant. Faller en, faller alla.
"Du förstår inte.." mumlade han tyst för sig själv och avbröt gungandet.

Sophie hörde att hennes mamma gick ut till hallen och öppnade dörren. Hon hörde att hon pratade med någon utanför.
"Kan de inte bara ge upp!" tänkte Sophie irriterat för sig själv.

Liam knackade på dörren åter igen. Han ställde sig med örat mot dörren.
"Du förstår inte. Allt vilar på våra axlar och vi behöver din hjälp nu. Annars kommer en av oss falla, och då faller allt." sa han högt, inte för att han visste om det skulle funka eller ej. Bara tanken att hela världen vilar på deras axlar är sjuk.

Sophie gick ner till hallen och satte på sig sina skor. Om ljusets dotter verkligen fanns så tyckte hon lite synd om henne. Sitta instängd och aldrig bli räddad för att vindarnas dotter var så himla envis.
"Jag kommer väl då..." muttrade hon till de andra tre.
Hon kom på någon bra ursäkt till hennes mamma för att vara ute så sent på kvällen och gick ut på gatan.

Zelia sken upp och skuttade fram till tjejen. "Bra! Nu ska vi bara... Ehum... Hitta gamlingarna igen!" sade hon lite tveksamt.

Liam log, han var lite stolt för att ha övertygat Sophie.
"Det är ändå rätt nära här." sa han och började gå emot skogen igen. Han såg den stora nyckelpigan flyga förbi igen, han undrade om det bara var en illusion i hans huvud eller om den verkligen var riktig, vacker var den i alla fall.