PRS Selma...|AlexZz

Seigo går ut direkt efter Celine. Som alltid är Seigo oftast i närheten av henne. Celine antar att bara är otroligt överbeskyddande eller något sådant. Hon är ändå van vid det, hon har Max hemma och nu har hon Seigo. Däremellan har Dominick skyddat henne.
"Vem ska skydda dig från honom?" Celine rycker ofrivilligt till när häxan talar med henne, eller om det är Celine som minns det. Hon förstår ändå inte, Dominick har inte gjort någonting... inte mot henne iallafall. Jayden stannar upp utanför dörren till Natashas rum, som om han hört något.
"Inte igen." Mumlar han för sig själv och backar några steg bort när dörren öppnas från insidan och Natasha snubblar osäkert ut. Celine ser också för första gången vilka sorters kläder flickan bär, hon har en lite för stor skjorta som nästan skulle fungerat som klänning men hon har en kjol som Celine gissar på skulle varit gul, men den ha antagit en väldigt sliten blekgul färg nu. Fast den kan förstås vara vit egentligen och hemskt smutsig. Hon snubblar igen, men Jayden fångar henne.
"Jag hörde er..." Säger Natasha hoppfullt. "Kommer jag äntligen få komma ut?" Frågar hon igen och Jayden drar upp henne på ryggen istället.
"Det finns en stor chans för det." Konstaterar Jayden ovanligt lättsamt. Det ser lite underligt ut, för Jayden är inte så mycket större än flickan. Så det är väl det som får det se underligt ut, liksom. Celine lägger huvudet på sned.
"Så var ska ni nu?" Frågar Seigo och Jayden tittar sig snabbt omkring.
"Ni? Menar du inte vi?" Frågar Natasha undrande.
"Prioriterar nog de som är av den här världen först." Svarar Seigo roat.
"Hitåt, det finns en trappa nedåt åt det här hållet." Säger Jayden och avbryter Natasha som tänkt svara och börjar gå bortåt i korridoren.

Att följa efter var inte några som helst problem.
Problemen var min hjärna.
Jag lyckas inte diskutera med mig själv. Inte ännu en gång. Inte med alla tankesätt igen. Inte på en gång. Nu är det alla tankesätt som bearbetar det går liksom runt som: Ena tanke sätt: Men... Andra tanke sätt avbryter: det skulle aldrig funka. Tredje tankesätt kommer och protesterar: Jo, om...
Allt går runt. Jag kan inte ens tyda mina egna tankar. Och det är inte röster som Hyron fick det att låta som. Det är bara som medvetanden. De vet vad jag ska göra, det är inte mer än så. Diskussionerna är lite mer diskreta. De är som instinkter, insikter, osynliga val och annat. De är inte röster så att förstå dem är bara svårt. Men om jag anstränger mig till det yttersta kan jag inse att en del av mig fortfarande funderar på om jag gillar Celine på det sättet utan att veta om det. Och till min förvåning så är jag smått sur på Seigo eftersom att han tror att han kan skydda Celine bättre än mig. Visst, han pulvriserade en dörr, och?

"Vad gör Seigo där?" Säger Kenchis röst i huvudet på Celine helt plötsligt, han låter arg.
"Hur ska du kunna bli skyddad av någon som kan komma till att pulverisera allt han rör vid?" Säger en annan kvinnoröst som Celine aldrig hört förut.
"Lägg dig inte i, Kinari." Kenchi igen. "Du har aldrig försökt hjälpa förut, så varför nu?" Frågar Kenchi kritiskt.
"Kan inte du säga åt mina kära syskon att hålla snattran?" Viskar Seigo i Celines öra då han uppenbarligen gått precis bredvid henne, han hade bara behövt luta sig framåt. Celine ryckte knappt till. Seigo låter väldigt likt Kenchi, vilket på ett eller annat sätt gör att Celine var beredd på det.
"Gah, jag hade glömt bort att han fortfarande kunde höra oss." Svarar Kinari irriterat. Seigo skrattar som smått.
"Ser man på, där är trappan." Säger Seigo, Celine gissar på att han planerar att vara kvar här ett tag. Åtminstone tills de flytt från borgen. Celine kan egentligen få de där ifrån, men hennes hand gjorde otroligt ont efter att ha gjort de där tecknen och ärligt talat så ville hon inte göra om det alldeles för snart. När hon tänker på det håller hon automatiskt om det skavda området med sin friska hand. Som om det skulle hjälpa, det gör det snarare värre.

Innan jag vet ordet av det så är vi... ute. Simsalabim liksom. Inget mer. Och nu har jag fått styr på mina tankar.
Hyron hade verkligen rätt. När vi väl hade en "plan" så var det redan för sent att tyda mina tankar.
Fast dit vi kom är något helt annat... Det är gigantisk skog med oroväckande ljud som verkar komma från moster. Jag har inte sett någon ännu men är inte säker på att jag skulle reagera om den ens så försökte döda mig. Men om den rörde Celine så skulle jag märka den, men den skulle inte märka mig förrän det skulle vara för sent.
För, sanningen att säga så är jag kär i Celine. Stört förälskad. Jag har ju trots allt dödat en hel armé för hennes skull. Behöver jag liksom ett större bevis av mig själv? Tydligen, för under den senaste timman som jag har gått bakom Seigo så har jag funderat ut minst åttiosju olika sätt att döda honom på. Alla är våldsamma och jag har föredragit den våldsammaste hittills. Jag fattar inte riktigt hur jag har kunnat hålla tyst med tanke på vem jag är. Fast han går så nära henne och... Jag ska döda honom om han inte försvinner snart.
"Hur är det?" Jag vänder på huvudet av förvåning. Ingen har försökt prata med mig, och att Natasha skulle vara den som började chockerar mig.
"Bara bra", svarar jag och ler. Det var länge sedan jag träffade barn som inte var som mina tvillingbröder.
"Säker?" frågar hon misstroget. Jag nickar och ser sedan på Jayden.
"Går det bra med rullstolen?" undrar jag och han nickar med sammanbitna käkar.
"... Annars skulle jag kunna bära henne, vet du?" säger jag och ser när han stöter in i en gren med hjulen och svär lågt.
"Vi klarar oss, än så länge", svarar han och granskar mig med misstänksam blick. Jag nickar förstående och ger honom också ett leende.
"Du vet att jag inte skulle skada henne?"
"Prata på du, prins", fnyser Jayden. Mitt leende slocknar.
"Jag tror då inte han skulle skada mig!" utbrister Natasha och ser på Jayden. Jayden börjar le men jag kan inte sluta fundera på hur jag på bästa sätt ska begå ett perfekt mord utan mitt svärd. För, den där handen är farlig.

Seigo har varit ovanligt tyst, vanligtvis brukar han prata, han brukar fråga massor, hela tiden och i princip utan slut. Han är ofta väldigt udda för den delen också, som om han är rädd för henne på något sätt, eller åtminstone försiktig med vad han talar om. Celine ser sig om, det är logiskt att det låter i skogar. Fast hon hade gärna hört andra läten, mer djuriska läten som faktiskt hörde hemma i skogen istället för de underliga ljud hon hörde nu. Som på given signal dyker något upp, eller dyker ned är nog mer korrekt. Celine skriker ofrivilligt till och backar hastigt bakåt när varelsen landat på marken. Jayden verkade nästan vara beredd, självklart att han var mer beredd. Han hade säkert hört eller känt av det med sina udda djursinnen. Varelsen är ungefär lika stor som ett barn, förutom att den är täckt med fjäll, har en lång ödlesvans och hans mun är full av vassa, vassa tänder. Celine tror att det är en kille iallafall, hon är osäker. Något otroligt osäker. Den har satt tänderna i något mindre, som ser ut som ett äkta djur och inte en blandning av... vad som helst. Seigo reagerar rätt självklart med att försöka ställa sig framför Celine. Men vad det än är verkar vara mer intresserad i att äta upp sin måltid än dem för tillfället. Men av en eller annan anledning tittar han upp och flackar med blicken mellan de som står framför honom. Hans ögon är helt gula, ingenting med honom skulle egentligen kunna vara mänskligt.
"Vad är du?" Frågar Natasha spontant, troligen efter att ha vaknat upp ur chocken. Jayden hyssjar henne. Först då gör ödlan någonting, den försvinner rakt upp i trädkronorna med ett morrande tjut. Morrandet fortsätter över huvudena på den och Celine försöker att följa varelsen så gott det går när den prasslande hoppar runt däruppe.
"Var i helvete är han?" Morrar Seigo ilsket och försöker följa varelsen han också. Skillnaden är nog att Celine inte vill ta död på vad i helvete det är. Sedan kommer den ned igen och Celine backar bort så fort hon kan när den landat ovanpå Seigo. Den får tydligen klorna i honom men Celine låter honom inte stanna tillräckligt länge för att skadas något mer och Seigo försvinner i ännu ett vitt moln av rök.

Jag stirrar chockat. Smått förundrat.
"Visst så där går också, självklart", mumlar jag för mig själv så att ingen hör mig. Bara han försvinner så...
Något i ögonvrån fångar min blick. Ett... skelett?
"Celine... Natasha, kolla helst inte nu", säger jag högt och skyndar bort mot skelettet en bit bort. Något reflekteras i solen och när jag har närmat mig resterna av vad som en gång var en person kan jag med nöje konstatera att hans död är mer till nytta för oss än hans liv. Han har en rustning på sig. Men det är inte rustningen som reflekterar ljuset. Det är ett svärd. Och tre dolkar. Två kastknivar.
"... Någon bytte just datum på min födelsedag", flinar jag tillfredsställt och snor skelettets vapen. Jag tänker inte ens på att det är ett skelett. Varför bry sig?
"För att allt har ett liv, prins", morrar skelettet och griper tag i min hand. Jag stelnar till, bleknar.
"Och allt har ett slut", avslutar jag åt honom. Något som ser ut som skuggan av ett flin drar förbi där hans läppar en gång hade funnits. Men inte nu längre.
Greppet om mig släpper men jag slappnar inte av. Utan börjar tömma honom på vapen ännu snabbare. Jag stoppar båda knivarna i byxlinningen, vid svanskotan så att jag lätt kan dra de utan att någon fiende skulle kunna se.
Jag stoppar ena dolken i byxlinningen vid höften, tar svärdet i handen och en dolk i handen. en dolk kvar. Vart sjutton ska jag ha den?
Min blick far mot Natasha, om inte Jayden eller jag är i närheten så kan hon behöva en. Fast Jayden har inte heller ett vapen.
Jag tar upp den andra dolken med samma hand som redan håller i en dolk. Jag börjar gå tillbaka mot vår lite udda grupp när jag märker att dolken i byxlinningen är obekväm. Sjukt obekväm. Jag grimaserar, kastar en dolk mot Jayden och han tar nästan reflexmässigt emot den. Jag siktade en bit ifrån Natasha så att han inte ska kunna klaga på att jag nästan kunde ha träffat henne.
En dolk kvar då.
Jag ser lojt att Jayden inspekterar vapnet och sedan nickar. Oavsett det talande skelettet så glänser fortfarande hans vapen som jag tog.
Jag tar fram dolken ur byxlinningen och ser på Natasha och Celine.
Skulle Natasha kunna använda en dolk? Celines händer är redan skadade, så henne kan jag genast räkna bort. Men... Jag är inte säker på att jag ens skulle ha gett henne ett vapen i början, tänk om någon skulle använda det mot henne?
Jayden ser min blick som vilar på Natasha men ändå söker sig ner till en av dolkarna i min hand.
"Nej, du. Inte hon", säger han allvarligt när jag är framme vid gruppen igen. "Aldrig", fräser han sedan.
Jag vet inte vad jag ska svara. Jag har en dolk för mycket. Och att lämna kvar ett vapen här är bara dumt.

"Jag kan inte använda vapen, även om jag kunde skulle jag bli alldeles för utmattad för lyckas med en faktisk skada." Säger Natasha med en nästan sorgsen ton. Celine ser på dolken, hon kan använda den, bara inte lika bra som Jayden och Dominick troligen kan.
"Jag tar den." Hon får en frågande blick av Jayden, snarare tvivlande, när hon säger det. "Jag kan faktiskt bära med mig den, som en extra liksom." Fortsätter hon och Natasha nickar instämmande.
"Låt henne ta den." Säger hon, lite roligt att Natasha verkar vara den enda som tror på att hon kan saker själv. Åtminstone när det gäller att kunna försvara sig. Men flickan ser sorgsen ut, på ett eller annat sätt, och Celine förstår inte varför förrän hon följer blicken till resterna av kaninen.
"Jag som hoppades att få se en levande sån där först innan jag såg en död." Säger hon, det märks tydligt att hon inte är van vid utsidan än. Jayden ser tvivlande på dem båda två den här gången. Enligt Celine är det inte någon större fara med att se ett dött djur, eller kanske något dött alls för den delen. Celine vet inte ens varför, döden har väl aldrig stört henne.

(( Mwah, blev kort... T_T ))

Jag ger henne en skeptisk blick. Men om jag bär runt på ett extra vapen så är risken stor att jag råkar skada fel person genom att vara klumpig.
Jag går fram till henne istället för att kasta den och räcker den till henne.
Jag vet inte om det är en bra eller dålig idé, men jag antar att det borde vara bra. Fast, vi har ju hennes händer...
Jag stoppar dolken i byxlinningen, trots att det är obekvämt och tar tag i hennes händer. Mitt hjärta börjar rusa, och jag rodnar lätt medan jag förbannar mig själv.
"Inte med de här händerna", säger jag med menande ton. "Du kommer endast göra dig illa och börja blöda igen. Förutom att du skadar dig själv så kommer doften av blod att locka till sig... låt oss säga monster", tillägger jag efter det där med att hon kommer skada sig själv. Jag är säker på att hon inte har några känslor för mig, men tanke på att hon inte ville gifta sig - okej, jag ville inte det heller just då... - när Hyron sade det.
Ugh, jag tror inte ens att jag vill gifta mig nu... Men, tanken på att hon skulle gifta sig med någon annan drar mig till vansinne.
Jag håller omedvetet kvar mina händer vid hennes och tar inte ens bort dem. Jag låtsas granska de och försöker dölja mitt ansikte så att hon inte ser rodnaden som blir större. Så länge hon inte tar bort sina händer kan jag hålla de och försöka komma på en lösning att binda hennes händer med något. Tröjan behöver jag själv på grund av Romona...

"Får jag låna kniven då?" Frågar Celine och lägger huvudet på sned. Det hade faktiskt börjat mörkna, något som Celine själv inte lagt märke till. Hur skulle hon hålla reda på tiden när hon varit utslagen under något som troligen är under en längre tid. Fast det är väl kväll, sen kväll till och med eftersom det trots allt är sommar. Hon drar inte undan händerna, det känns bra att han håller i dem.
"Ey! Vad gör du för något!?" Seigo? Klarade han sig? Celine erkänner sig lättad, hon är faktiskt otroligt lättad över att höra honom. Men vad jiddrar han om? "Släpp honom! Eller dra undan händerna eller något!" Fortsätter Seigo och låter nästan fientlig, eller nästan? Han låter faktiskt otroligt fientlig. Mot vem är rätt självklart. Seigo försöker säga något mer men troligen så avbryter någon honom när han tystnar. Eller så är han allvarligare skadad än vad Celine trott. Det senare gör henne orolig. Hon tittar ned, på hans händer för att vara exakt. "Bara för en stund." Fortsätter hon, hon kan använda den till att skära sönder klänningen lite mer. Då kan hon lägga om såren istället för att de ska bli ett hinder. Vilket... de egentligen inte är om hon vill kunna få hit Seigo, Kenchi, ormarna eller vadsomhelst så fort hon kan.
"Borde vi fortsätta gå när det är mörkt också, eller ska vi stanna här för natten?" Frågar Jayden, som inte verkar tycka om någon av alternativen egentligen.

Jag räcker henne kniven med en nick. Men motvilligt. Jag ville gärna fortsätta känna hennes hud mot min.
"Vi övernattar, tycker jag. Lika bra här som någon annanstans", säger jag sedan med ett leende.
"Fast vi är väldigt nära Hyron fortfarande", säger Natasha, smått oroligt.
"Jag tar första vakten", försäkrar Jayden.
"Tillsammans med mig", säger jag och ger henne ett lugnande leende innan mina ögon hittar tillbaka till Celine. "Är du trött?"
Vi borde ha en eld. Eller inte. Värme eller upptäckas... Fast... Eld skrämmer även iväg flera djur...
"Jag går och letar ved. Bara en liten", säger Jayden som verkar tänka likadant. Jag nickar. "Du vaktar väl Natasha?"
"Självklart", säger jag med ett leende.